Kategoriarkiv: Nytt om strålning i olika sammanhang

Kartläggning av kunskap hos räddningsarbetare om hantering av radionukleära olyckor

Publicerad den av
Svara

Eftersom olyckor med joniserande strålning är mycket ovanliga saknar ofta räddningspersonal egen erfarenhet av och regelbunden träning i hur man hanterar sådana situationer. Samtidigt är fortbildning viktig för att öka förståelsen av skadeverkningar från joniserande strålning, eliminera missförstånd och träna in automatiserade och väldefinierade kommunikationsmönster och omedelbara insatser vid olyckor. Melo AR och medförfattare genomförde en kvalitativ intervjustudie i Portugal för att kartlägga kunskapen om joniserande strålning bland erfaren räddningspersonal med särskild utbildning av bland annat olyckor med joniserande strålning och bland officerare som arbetar med försvar mot kemiska, biologiska och radionukleära stridsmedel. Syftet var att jämföra dessa gruppers kunskap och uppfattningar med de som uttrycks av experter som samarbetar med bl a IAEA och UNSCEAR, samt att kartlägga hur eventuell diskrepans kan inverka på effektiviteten av åtgärder vid en olycka.

Tre brandmän, fyra officerare och åtta experter intervjuades. En mental modell av kunskap och attityder skapades baserad på experternas svar och jämfördes med en separat modell baserad på räddningspersonal och officerares svar. Experterna var samstämmiga om fakta kring joniserande strålning. Deras åsikter skiljdes mest åt vad gäller stokastiska effekter av små doser. En expert ansåg att även minimal exponering kan ha stokastiska effekter och bör undvikas om möjligt, medan en annan ansåg att små doser inte är oroande: ”there are people who live in the mountains and receive more cosmic radiation and interestingly are healthier than people who live in cities. In the Caucasus, for example, people living above 2000 m altitude have great longevity”.

Räddningspersonalens och officerarnas kunskapsmodell var i huvudsak samstämmig med experternas, men mindre detaljerad. En viktig skillnad var dock att räddningspersonalen uttryckte oro för att en person som exponerats för strålning själv kan bli en strålkälla. Författarna drog slutsatsen att denna uppfattning kan inverka negativt på räddningsarbetet, då rädsla för att själv bli bestrålad kan göra att räddningspersonalen undviker att genomföra relevanta insatser.

Slutligen konstaterar författarna att de enbart intervjuade räddningspersonal med särskild träning eller expertis i att hantera radionukleära händelser i denna studie. Det vore också intressant att studera räddningsarbetare utan särskild träning, vilka mycket väl kan kallas in initialt vid en större händelse.

KcRN:s kommentar:

Från COVID19-pandemin har vi lärt oss att även rika länder med väl utvecklade sjukvårdssystem kan sakna materiella och utbildningsmässiga förutsättningar för optimal hantering av hälsokatastrofer. Denna studie är mycket begränsad, men belyser ändå att räddningspersonal, trots lång erfarenhet och specifik utbildning i att hantera radionukleära händelser, kan ha viktiga missuppfattningar om hur strålning sprids, vilka negativt kan påverka deras förmåga att genomföra livräddande insatser. Sannolikt beror sådan okunskap och fördomar på att händelserna är mycket ovanliga. Liknande svagheter kan mycket väl finnas hos svenska brandmän och sjukvårdspersonal, och kan antas vara mer uttalade hos de som inte särskilt utbildats i hantering av radionukleära katastrofer. Vi har också i samband med tidigare strålövningar i Sverige bl a noterat svårigheter att skilja på innebörden bakom begreppen exponering och kontaminering.

Med hänsyn till det försämrade säkerhetsläget i vårt närområde vore det värdefullt att bland svensk räddningspersonal kartlägga kunskap om hantering av radionukleära katastrofer, samt inventera vilken materiel som är nödvändig att lagerhålla, för att möjliggöra ett optimalt livräddande omhändertagande.

Referens

Melo AR, Silva RMC, Palma-Oliveira JM and Martins DR, Ionising radiation risk perception through mental models: towards radiological emergency preparedness. J. Radiol. Prot. 40 (2020) 1179–1195 (17pp)

Synpunkter till ICRP inför nästa omgång generella rekommendationer

Publicerad den av
Svara

Den internationella strålskyddskommissionen, ICRP, har till uppgift att producera dels generella rekommendationer om strålskydd, vilka hittills tagits som underlag för internationella formella riktlinjer och därigenom avspeglas i nationella lagstiftningar, och dels anvisningar och råd för specifika problem och situationer i det praktiska skyddsarbetet. Generella rekommendationer ges ut med 15-20 års mellanrum, senast år 2007 (ICRP P 103) och arbete pågår nu med att ta fram nästa omgång. ICRP har tidigare påmint om ett elfenbenstorn men har de senaste decennierna satsat mycket på att göra sig mer tillgängliga och ta in externa synpunkter tidigare i arbetet. I den andan har organisationen numera vartannat år ett ”symposium” dit även icke-medlemmar är välkomna att delta. Ett sådant symposium skulle ägt rum i Vancouver, BC, Canada 2021 men sköts pga pandemin till 2022. KcRN tog chansen att medverka och försöka influera på de kommande rekommendationernas innehåll.

Tre artiklar  (Clement 2021, Laurier 2021, Rühm 2022) i fackpressen hade givit en plattform med upplysning om vad ICRP funderat på att göra, och symposiet dominerades av presentationer om de grundläggande rekommendationerna och deras bakgrund. Vårt bidrag tog upp följande åtta punkter:

Genetisk risk. 1977 års ICRP-rekommendationer, de första som försökte ge en numerisk uppskattning av risken för ärftliga skador av strålning, beräknade en risk endast för de första två generationerna efter en bestrålning, vilket ansågs täcka vad en genomsnittlig familj kunde antas bry sig om. Nästa omgång, 1990 års rekommendationer innehöll en riskuppskattning ”fram till genetisk jämvikt”, dvs i stort sett en oändlig tid, ”för att även ta hänsyn till samhällets intressen”.  I de nu gällande rekommendationerna från 2007 hade man dock valt att återgå till 2 generationer eftersom man ansåg att beräkningarna 1990 var alltför osäkra och byggde på ounderbyggda antaganden, och att huvudparten av de genetiska skadorna ändå manifesteras inom 2 generationer.

Vår framförda uppfattning var att detta innebar en oacceptabel försämring av ICRPs trovärdighet. De kommande rekommendationerna måste innehålla riskestimat för mer än två generationer, förslagsvis för 5, 10, 20, 30, 50 generationer, och en tydlig redovisning av hur och varför osäkerheten i beräkningarna ökar med ökande antal generationer.

Medicinsk hantering av starkt bestrålade personer. Olyckor med höga stråldoser får ofta dramatiska följder, men är så ovanliga att medicinalpersonal ofta saknar kännedom om sjukdomsförlopp och medicinska motåtgärder. Utbildningen på området brister och kurslitteraturen är föråldrad.

Vi rekommenderade att ICRP går tillbaka till sina rötter på 1920-talet då skydd mot akuta effekter upplevdes som en huvudfråga, och ge erforderliga råd. Detta underlättas av att vi på KcRN nyligen organiserat en sammanställning av forskningsläget på området och även WHO har tagit fram en relevant sammanfattning

Doskoefficienter vid intag av radioaktiva ämnen. Ett viktigt redskap i det praktiska arbetet är de sammanställningar av koefficienter för stråldos per intagen aktivitet som ICRP tar fram. Ett problem har dock varit att koefficienterna publicerats långt efter motsvarande rekommendationer.

Vi ansåg att ICRP måste se till att reviderade doskoefficienter presenteras samtidigt som de nya rekommendationerna. Vi ansåg också att information om nya koefficienter borde fokusera på väsentliga förändringar och inte fördjupa sig i bagatellartade ändringar (vilka ibland lockar tillsynsmyndigheter till meningslös sifferexercis).

Kumulativa doser till patienter efter flera undersökningar. Vissa patienter utsätts för ett stort antal undersökningar (IAEA 2021, Brower o Rehani 2021) t ex med datortomografi vilket kan leda till så höga sammanlagda stråldoser att akuta strålskador uppkommer. En del experter ifrågasätter dock betydelsen av detta (Martin o Barnard 2021, 2022)-

Vi ansåg att ICRP behöver utreda omfattningen och betydelsen av detta problem och föreslå de åtgärder som kan behövas.

Etiska överväganden fordrar etiska principer. ICRP lägger numera stor vikt vid etiska frågor inom strålskyddet, men har fokuserat på värdeord av innebörden att man ska vara ”snäll”.

Vi framhöll att detta knappast hjälper strålskyddare att hantera avvägningar mellan motstridiga intressen och att ICRP bör presentera exempel på etiska avvägningar med användning av erkända filosofiska metoder (t ex val mellan pliktetik och konsekvensetik).

Beslut om låga stråldoser måste fattas med försiktighet. De senaste åren har mycket kritik riktats mot dyrbara och ”onödiga” skyddsåtgärder, t ex vid friklassning av material som utsatts för obetydlig radioaktiv nedsmutsning (IRPA 2021. Coates 2022).

Vår uppfattning är att kritiken ofta varit befogad, men om pendeln tillåts svänga för långt åt andra hållet riskerar strålskyddet att både förlora viktiga framsteg som gjorts och tappa i allmänhetens förtroende. Enkla skyddsåtgärder med låg kostnad är motiverade om de kan rädda statistiska liv (lLindell 2011/2020, ssk avsnitt 33.19). Ett särskilt problem gäller hanteringen av använt kärnbränsle där orimliga kostnader läggs på skydd mot långlivade (och därför lågstrålande) radionuklider, men många aktörer redan har låst sig vid icke optimala lösningar och bedömningar.

Gamla idéer är värda att prövas. Den tidigare brittiska strålskyddsorganisationen NRPB tog t ex fram förslag avsedda att visa att ”logiska” lösningar inte alltid är adekvata. Ett exempel är att man skulle kunna lägga större vikt vid högre persondoser, alltså att skyddsarbetet skulle påverkas inte bara av kollektivdosers storlek utan också av deras sammansättning. Ett annat exempel i samma anda är att stråldoser nu skulle kunna ges större vikt än doser långt in i framtiden.

Vi framförde att dessa förslag bör analyseras seriöst och med noggrann etisk prövning med ett holistiskt synsätt då det kan visa sig att förslagen är väl försvarliga utifrån hälso-, miljö- och rättvisemål.

ICRPs arbetsfält. Organisationen sysslar idag enbart med strålskydd för joniserande strålning.

Vårt förslag  var att ICRP på längre sikt bör vidga sitt arbete till att omfatta alla slags strålning, strålsäkerhet och inte bara skydd, och även tillsyns- och regleringsfilosofi för myndighetsarbete. Detta skulle bl a kunna innebära ett samgående med ICNIRP som sysslar med skydd mot icke-joniserande strålning och med INSAG som sysslar med säkerhetsfrågor.

Åldersberoende i strålningsrisker – en uppdatering av kunskapsläget

Publicerad den av
Svara

I en artikel av Mark P. Little och medförfattare sammanfattas det aktuella kunskapsläget kring ”Age effects on radiation response”, utifrån presentationer och diskusioner vid 67th Annual Meeting of the Radiation Research i oktober 2021 (doi: 10.1080/09553002.2022.2063962).

Artikeln fokuserar på kunskapsläget för strålningskänslighet i olika åldrar, där personer som exponeras i låg ålder generellt har högre relativ risk för framtida cancerfall än vid exponering i högre ålder. Vissa cancertyper verkar dock vara mindre känsliga för exponeringsålder, exempelvis lung- och koloncancer.

Av speciellt intresse är uppdaterade data från Life Span Study (LSS) som följer över 80,000 individer som exponerades vid kärnvapensprängningarna över Hiroshima och Nagasaki (Grant et al. 2017). Tack vare den långa uppföljningstiden, i kontrast till många andra studerade strålningsexponerade kohorter, ger data från LSS-uppföljningarna mer reela och inte endast extrapolerade risktal. Huvuddelen av de nya cancerfallen i LSS-kohorten har uppkommit i personer som var yngre än 20 år vid exponeringen, vilket stärker befintliga data på strålningsrisker vid låg ålder. Man ser i det materialet en minskning av överrisk (relativ och absolut) med 20-30 % per decennium i ålder vid exponering. Liksom i tidigare studier ser man i den senaste analysen koppling mellan exponering i barndomen och risk för tyreoidea-, hud- (ej melanom) och spottkörtelcancer.

Man diskuterar också evidensen för fosterskador efter exponering, som huvudsakligen baseras på de som var foster vid kärnvapensprängningarna i Japan. I de första två trimestrarna finns en risk för missbildningar och ett tydligt dos-respons-förhållande mellan stråldos och försämrad intellektuell förmåga.

Författarna menar att skillnaderna i risk för olika åldrar är viktiga att beakta när användningen av datortomografi (CT) ökat. Man hänvisar till data (Kwan et al. 2019) som visat på mer än dubblering av andelen CT-undersökningar i gravida kvinnor i nordamerika den senaste 20-årsperioden. I USA uppskattas av att närmare 1% av gravida kvinnor genomgår en CT-undersökning. Man uppmanar åter kliniker att beakta möjligheter med alternativa undersökningsmetoder framför CT.

Slutligen sammanfattas belägg för att exponering för låga doser (i storleksordningen för en CT-undersökning) i ung ålder kan kopplas till överrisk för att utveckla cancer, jämfört med exponering senare i livet.

Vår kommentar:
Artikeln ger en bra sammanfattning av resultaten från den mest omfattande forskningen på cancerrisker efter exponering för joniserande strålning. Som tidigare är resultaten från LSS tongivande och uppföljande analyser bekräftar bilden av att cancerrisken uttryckt i relativ överrisk är högre hos personer som exponeras för strålning i låg ålder. Ålderberoendet återspeglas inte i nuläget i gängse riskestimat från ICRP, vars riskberäkningar avser en individ av genomsnittlig ålder, kön, ras etc. Att risken är tydligare för vissa cancerformer är av intresse för sjukvårdens användning av strålning, och bör undersökas vidare.

Vilket är bäst för folkhälsan vid akuta strålningshändelser – att vidta skyddsåtgärder såsom evakuering eller att acceptera en viss stråldos?

Publicerad den av
Svara

Gränsvärden för när evakuering rekommenderas vid hotande exponering för joniserande strålning är lågt satta i många länder, oftast i enlighet med internationella rekommendationer. Samtidigt kan det ifrågasättas om adekvat hänsyn då är tagen till de negativa konsekvenser för hälsan som dessa ofta omfattande skyddsåtgärder kan medföra. I denna artikel har författarna Callen-Kovtunova, McKenna och Steinhauser sammanställt data från akuta strålningshändelser och beräknat risken för negativa hälsokonsekvenser pga strålningsexponering gentemot motsvarande risk pga evakuering.

Målsättningen med arbetet var att skapa ett instrument som beslutsfattare kan använda för att beräkna vinsten med skyddsåtgärder vid strålningsrelaterade olyckor i relation till riskerna som dessa åtgärder medför. För att åstadkomma detta gjordes en genomgång av drygt 50 artiklar som valts ut i en litteraturgenomgång omfattande över 600 arbeten. Artiklarna som valdes ut undersökte antingen hälsokonsekvenserna av skyddsåtgärder inkluderande främst evakuering eller förflyttningar, eller hälsorisker förknippade med joniserande strålning. För att underlätta tolkning av sin analys valde författarna att presentera riskerna som absoluta tal (dödsfall eller sjukdom per 1000 invånare) och exkluderade därför alla artiklar som inte rapporterade absoluta risker.

Man delade in strålningsrelaterad ohälsa i akuta strålskador (acute radiation syndrome) och senare, stokastiska hälsoeffekter (främst uppkomst av cancer, enligt ICRPs beräkningsmodell med linjär ökning av cancerrisk med 5% per Sv exponering). Författarna poängterar här den stora osäkerheten i data vid exponering under 100 mSv, samt att risken att dö i cancer till följd av livsstilsfaktorer (såsom rökning och fetma) som regel är betydligt högre än risken som förknippas med måttliga strålningsdoser. Detta är viktigt, eftersom det sågs en ökning av t ex fetma hos de som evakuerats efter Fukushima-katastrofen 2011.

Av de drygt 1600 katastrofrelaterade dödsfallen som rapporterats efter Fukushima-katastrofen 2011 (av vilka inga relaterats till akut strålskada1,2) uppskattade författarna att 711 orsakades som en direkt konsekvens av implementering av skyddsåtgärder. Detta genom att ta bort alla dödsfall som skedde senare än 6 månader efter olyckan, samt att ta bort ytterligare 18% som bedömts bero på fysiska eller mentala konsekvenser av jordbävningen eller tsunamin. Detta ger en dödssiffra på 3 per 1000 invånare till följd av skyddsåtgärder riktade mot att minimera exponering för joniserande strålning. 90% Av dessa dödsfall drabbade personer över 66 års ålder. Data från USA, inkluderande över 36 000 boende på äldreboenden som evakuerats till följd av orkaner, kombinerades med data från de 1770 evakuerade eller förflyttade från äldreboenden i Fukushima för att uppsatta risken för denna sköra befolkning. Författarna uppskattar här dödstalen till 17 per 1000 invånare före och inom 90 dagar efter skyddsåtgärderna. Detta trots att medicinsk vård kunnat ges under och efter evakuering. Bland de äldre som evakuerats tidigt, när medicinsk vård inte kunnat ges, steg dödstalen till 60 per 1000 invånare, ffa till följd av hypotermi, uttorkning och försämring av underliggande hälsotillstånd.

Författarna diskuterar också mental ohälsa till följd av Fukushima-olyckan och anger att ca 200 personer per 1000 drabbats av sannolik PTSD eller depression som följd av katastrofen. Den viktigaste riskfaktorn för mental ohälsa anses vara allmänhetens uppfattning om risken för strålningsinducerade skador, då stigmatisering och förutfattade meningar mot de som evakuerats från Fukushima-området resulterat i ilska, förlust av självkänsla och mobbning av barn.

Författarna drar slutsatsen att evakuering och förflyttning vid de gränsvärden som anges i internationellt accepterade rekommendationer kan leda till fler dödsfall än vad strålningen beräknas orsaka i frånvaro av skyddsåtgärder. Vid exponering för 100mSv är evakuering (3/1000) och cancerrisk (5/1000) ungefär likvärdiga. Yngre personer <18 år har risk att dö av cancer, (10/1000) men lägre risk att dö av skyddsåtgärder, medan äldre har lägre cancerrisk (2/1000), men betydligt högre risk vid förflyttning (17-60/1000). Diskrepansen är särskilt stor för människor över 66 års ålder och personer i behov av medicinsk vård eller som bor på äldreboenden. Vidare poängterar man att förberedelser för katastrofer kan rädda många liv, då dödstalen hos äldre beräknas sjunka från 60 till 17 per 1000 invånare om adekvat vård kan ges under evakueringen. Efter en olycka krävs snabba beslut, samtidigt som det initialt är svårt att uppskatta den radioaktiva exponeringen. Därför anser författarna att man i stället bör utgå från i förväg utarbetade specifika scenarier för varje kärnkraftverk, där beräknad exponering och beräknade konsekvenser av skyddsåtgärder ställts mot varandra med en resulterande aktionsplan. Det är slutligen mycket viktigt att allmänheten informeras tydligt om riskerna som är behäftade med radioaktiv exponering, för att motverka överdriven rädsla som riskerar att leda till för starka skyddsåtgärder och ökad stigmatisering.

Vår kommentar

Artikeln belyser på ett tydligt sätt avvägandet mellan risk och nytta med skyddsåtgärder (framför allt evakuering och förflyttning) vid en kärnkraftsolycka. Den breda litteratursökningen där författarna tagit med studier från Tjernobyl, Three Mile Island och Fukushima, samt studier av evakueringar vid orkaner i USA, ökar generaliserbarheten.  Fyndet att mortalitetsrisken hos äldre och sköra personer vid förflyttning var likvärdig efter Fukushima-olyckan och vid evakueringar till följd av orkaner i USA ökar trovärdigheten i uppgifterna gällande denna sköra grupp.

Budskapet att evakuering vid stråldoser under 100mSv inte kan anses medicinskt motiverat är tydligt. De absoluta riskerna som redovisas gestaltar dock ett etiskt dilemma som är viktigt att ta hänsyn till vid val av riktvärde: En lägre satt gräns för evakuering är fördelaktigt för den yngre befolkningen som har en högre risk att senare drabbas av strålningsinducerad malignitet, men lägre hälsorisk vid förflyttningar. Förhållandet för den äldre befolkningen är det motsatta. Samtidigt torde det vara svårt att evakuera enbart unga människor då den äldre och sjukare befolkningen är beroende av ett fungerande samhälle.

En viktig slutsats är att väl förberedda scenarier med handlingsplaner som innefattar tillgång till medicinsk hjälp och adekvata förnödenheter under eventuell förflyttning och evakuering från en kärnkraftsolycka kan rädda många liv och undvika onödigt omfattande åtgärder, särskilt hos den sköra delen av befolkningen.

Referenser

1.                   Health risk assessment from the nuclear accident after the 2011 Great East Japan earthquake and tsunami, based on a preliminary dose estimation. https://www.who.int/publications-detail-redirect/9789241505130.

2.                   UNSCEAR 2020/2021 Report Volume II. United Nations : Scientific Committee on the Effects of Atomic Radiation //www.unscear.org/unscear/en/publications/2020_2021_2.html.

Gästinlägg (J Wallenius) om kärnkraftsavfallets risker med ny kärnteknik

Publicerad den av
2

KcRN:s inledning: Runtom I världen pågår utvecklingsarbete för att ta fram kärnkraftsanläggningar i den så kallade generation IV, som bland annat ska utnyttja energiinnehållet i kärnbränslet mycket bättre. Samtidigt pågår också arbete för att ta fram små modulära reaktorer (SMR), som ska kunna serietillverkas och ha passiva säkerhetssystem. Inget av koncepten är helt nytt, och de båda koncepten kan (men behöver inte) tillämpas i en och samma anläggning.

Ett exempel på en kombinerad reaktortyp är SEALER som utvecklas av det svenska företaget LeadCold (Blykalla). En av de planerade fördelarna är att avfallet, dvs det använda kärnbränslet, inte ska behöva förvaras säkert i 100 000 år utan snarare i mindre än 1000 år. Använt kärnbränsle från ”konventionella” reaktorer, som de som används i Sverige idag, innehåller dels klyvningsprodukter (som Cs-137) som strålar intensivt och därför har kort halveringstid, och dels långlivade och därför svagt strålande aktinider (som Am-241).

Strålningen från klyvningsprodukter skulle i vissa scenarier kunna orsaka akuta strålskador, men syftet med att förvara använt kärnbränsle i 100 000 år är att hindra läckage av aktinider som skulle kunna ge stråldoser på någon mSv eller mindre, och därmed enligt vedertagna riskmodeller antas kunna ge en (mycket liten) ökning av risken för cancer. I SEALER och liknande koncept kan under vissa förutsättningar en skyddad sluten avfallsförvaring behövas bara tills klyvningsprodukterna sönderfallit. Cs-137 har en halveringstid på ca 30 år vilket betyder att efter 1000 år, dvs drygt 33 halveringstider, finns endast en tiotusendels promille kvar av det ursprungliga cesiuminnehållet.  

På KcRN har vi frågat oss vad detta skulle kunna betyda ur katastrofmedicinsk synvinkel och har därför inbjudit den svenske experten på området, professorn i reaktorfysik vid KTH och medgrundaren av Blykalla, Janne Wallenius, att göra ett gästinlägg om avfallshanteringen från snabba reaktorer:

Snabba reaktorer har fördelen att återvinning av både plutonium och restaktinider kan göras med minimal inverkan på reaktorsäkerhet under drift. Dessutom minskar produktionen av högre aktinider (americium, curium), vilket gör att inventariet av dessa ämnen i en sluten bränslecykel kan stabiliseras på en låg nivå. I det fall att både americium och curium återvinns, så sänks den tid som resterande avfall behöver djupförvaras från storleksordningen 100 000 år till mindre än 1000 år. Den senare siffran kommer från jämförande studier av konsekvenser av intrång i förvaret motsvarande tid efter förslutning som utförts i ett EU-projekt koordinerat av KTH. Samtidigt kan de behållare med klyvningsprodukter som skall djupförvaras packas tätare, emedan det i dagens koncept är värmeutveckling från Am-241 som är dimensionerande för avstånd.

Ofta framförs i debatten att dessa fördelar vore skäl nog för en större satsning på fjärde generationens kärnkraft, en teknik som jag själv varit med om att utveckla. Dock bör man då ha i åtanke att det kommer att resultera i en merkostnad för kärnkraftsproduktion, emedan alla kostnader för dagens slutförvar uppstår innan förslutning sker. Dessutom tillkommer en ström av medelaktivt avfall från återvinnningsanläggningar, som innebär att volymen av slutförvarsanläggningar netto inte kommer att minska. Kör man dessutom fjärde generationens reaktorbränsle till en högre utbränning än dagens, så kommer risker relaterat till avfallshantering på kort sikt att öka, snarare än att minska, emedan dessa främst är relaterade till det specifika klyvningsproduktsinventariet.

Därmed är det inte ekonomiskt intressant för en konkurrensutsatt kärnkraftsindustri att implementera fjärde generationens kärnkraft med återvinning av använt bränsle från dagens reaktorpark. Däremot kommer det i en potentiell framtid när snabba reaktorer med uranbränsle tas i drift, bli intressant att återvinna det använda bränslet från dessa reaktorer. Detta paradigmskifte beror på att de kan utformas som bridreaktorer, och därmed producera mer klyvbart material än de konsumerar. Om dessutom dessa reaktorer konstrueras så att de går till samma utbränning som dagens lättvattenreaktorer (≈ 5%) blir den specifika kostnaden för återvunnet bränsle plötsligt en storleksordning lägre än idag.

Sammanfattningsvis finns det incitament att fortsätta forska om återvinning av använt kärnbränsle. Dock kommer denna teknik förmodligen inte tillämpas på återvinning av avfall från dagens lättvattenreaktorpark.

Vår kommentar: Vi på KcRN tackar Janne Wallenius för det mycket intressanta inlägget som ger en hel del tänkvärda perspektiv på nya kärnavfallsfrågor. Uppenbarligen kommer det ofta omtalade förkortade lagringsbehovet inte att vara en omedelbar eller ens garanterad effekt av ny kärnkraftsteknik. Och som vi misstänkte kommer risken för de akuta strålskador som är KcRN:s huvudsakliga fokus inte att minska, tvärtom kan den i vissa scenarier öka till följd av mer klyvningsprodukter.

Radonexponering i hemmet och i yrket

Publicerad den av
Svara

Tidigare i år publicerade Chen et al en intressant artikel i Journal of Radiological Protection om radonexponering. Denna epidemiologiska studie av kanadensiska förhållanden, syftade till att jämföra graden av exponering för radon i yrket gentemot graden av exponering för radon i hemmet. Uppskattningen av  yrkesexponeringen baserades på statistiska uppgifter om arbetstid samt mer än 7600 långtidsregistreringar av radon på olika arbetsplatser inomhus respektive långtidsregistreringar för radon utomhus i olika delar av Kanada för att uppskatta radonexponering även för utomhusarbetare.

Genom dessa mätningar och information om genomsnittligt antal arbetstimmar per år för olika arbeten, kunde årlig exponering i yrket för radon för 20 olika arbetskategorier (baserat på North American Industry Classification System) bestämmas. För gruvarbetare, flygpersonal och arbetare inom olja och gas gjordes speciella uppskattningar baserat på att dessa arbetskategoriers yrkesmässiga radonexponering har ett helt annat mönster än exponeringen vid andra arbeten. Radonexponeringen i yrket jämfördes sedan gentemot radonexponeringen i hemmet (baserat på radonmätningar och hur många timmar som spenderas inomhus i hemmet). I genomsnitt tillbringar en kanadensare i arbetsför ålder 16 timmar per dygn inomhus i hemmet, 5 timmar per dygn i en annan inomhusmiljö (inkluderar inomhusarbete samt andra allmänna utrymmen), 1,3 timme per dygn utomhus och 1,5 timme per dygn i ett fordon.

Intressant nog, kunde studien påvisa att den genomsnittliga årliga effektiva dosen vid yrkesexponering uppgick till 0,2 mSv för olika arbetskategorier (spännvidd mellan 0,02 mSv för flygpersonal till 0.8 mSv för gruvarbetare) och den årliga effektiva dosen nationellt i Kanada uppgick till 0,21 mSv (spännvidd 0,13 – 0,49 mSv mellan olika geografiska områden). Motsvarande siffra var 1,8 mSv (spännvidd 0,21 – 3,69 mSv för de mest extrema provinserna) för exponering i hemmet. Således på nationell nivå motsvarade exponering i yrket endast ca 10% av den totala exponeringen. Även för gruvarbetare, där man noterar den högsta siffran för yrkesexponering (medel radonkoncentration av 111 Bq/m3 i gruvor vilket gav en årlig medeldos 0,8 mSv), står exponeringen i hemmet med undantag för en region, för mellan 55-82% av den totala exponeringen. För alla andra arbetskategorier, står exponeringen i hemmet för mellan 76-93% av den totala exponeringen.

Resultatet från denna studie indikerar således att den största effekten på hälsa skulle ske genom att sänka radonhalter i hemmen. Författarna tar upp att ca 7% av hemmen i Kanada har nivåer över 200 Bq/m3 och således över rekommenderade Europeiska riktlinjer för bostäder. Givet den multiplikativa effekten av rökning och radonexponering för risk för utveckling av lungcancer kan även rökavvänjningsprogram vara av central betydelse för att minska radonets skadliga effekt, men är avhängigt av hur stor del av befolkningen som röker.

Vår kommentar är att detta är en välskriven och läsvärd artikel. Slutsatsen som man kan dra är att i Kanada skulle den största hälsoeffekten, med avseende på att undvika radoninducerad lungcancer, vara att lägga tyngdpunkten på att sänka radonnivåerna i hemmet.

Medicinska perspektiv kring radionukleära händelser – en strålningsmedicinsk lägesrapport från KcRN

Publicerad den av
Svara

Vi har nöjet att här presentera en strålningsmedicinsk rapport, skapad på initiativ av Strålsäkerhetsmyndigheten och framtagen av exporter knutna till Kunskapscentrum för strålningsmedicin vid katastrofer samt till universitetet i Manchester.

Rapporten är tillgänglig för kostnadsfri nedladdning här: Strålningsmed rapport KcRN dec2020

Avsikten med rapporten, som har skrivits på initiativ av och med ekonomiskt stöd från Strålsäkerhetsmyndigheten, är att beskriva det aktuella  internationella kunskapsläget inom området medicinska konsekvenser av radionukleära händelser. Utifrån medicinska implikationer vill författarna ge en bild både av aktuella strålningshändelser och av nya rön kring tidigare inträffade händelser. Rapporten vill också belysa intressanta trender inom medicinsk forskning/utveckling när det gäller handläggning och uppföljning av strålexponerade individer samt uppmärksamma nya fynd i den stora flora av publikationer som handlar om långtidsrisker, s k stokastiska hälsoeffekter, relaterade till exponering för lägre doser joniserande strålning. Rapporten lämnar också rekommendationer kring fortsatt uppföljning och beredskap inom området. Dessa rekommendationer utgår sålunda från författarna och representerar inte nödvändigtvis  några ståndpunkter från Strålsäkerhetsmyndigheten eller övriga berörda myndigheter (KcRN:s huvudmän: Socialstyrelsen, Karolinska Institutet).

Rapportens primära målgrupp är främst läkare, fysiker och andra experter involverade i beredskapsplanering och som väntas bli inblandade i hantering av händelser som innefattar joniserande strålning. Författarnas förhoppning är dock att även bredare grupper inom t ex media och allmänhet kan finna rapporten läsvärd.

Ladda ner rapporten här!

Om rapportens innehåll:
Rapporten inleds med ett antal rekommendationer kring fortsatt uppföljning och beredskap. Författarna framhåller bland annat att den medicinska utbildningen behöver förbättras, att forskning kring ”molekylära signaturer” är väsentlig (och att Socialstyrelsen och Strålsäkerhetsmyndigheten har viktiga roller både som forskningsfinansiärer och som influerare som kan påverka andra finansiärer), att myndigheterna behöver förbereda sig inför Internationella Strålskyddskommissionens nästa omgång grundläggande  rekommendationer som väntas år 2028, att informationsmaterial bör tas fram inför kommande strålningshändelser, samt att den medicinska strålningsberedskapen behöver stärkas.

Bland mer långsiktiga medicinska konsekvenser av strålexponering har expertgruppen bakom rapporten valt att särskilt lyfta fram tre områden: cancer i sköldkörteln (tyreoidea), gråstarr (katarakt) samt psykiatriska, icke-somatiska hälsoeffekter.

I en översikt över kunskapsläget fokuserar rapporten i fråga om tidiga, deterministiska skador på akut strålsjuka, därefter behandlas det på senare tid mycket uppmärksammade problemet med kararakt (gtumling av ögats lins) efter bestrålning, samt vissa aspekter av intern kontaminering (intag av radioaktuva ämnen).  Ett längre avsnitt avfattat på engelska behandlar sena, stokastiska skador och de olika studier som belyser risken (sannolikheten) för sådana skador och dess relation till stråldosen. Översikten avslutas med ett avsnitt om psykiatriska, icke-somatiska effekter av strålning.

Rapporten tar också upp frågan om strålningsinducerade hjärt-kärlsjukdomar. Det finns där indikationer på att även lågdosstrålning kan öka risken, men olika studier är motsägelsefulla. Därutöver ägnas uppmärksamhet åt nyupptäckta ”molekylära signaturer” hos strålexponerade personer, något som kan göra det möjligt att i framtiden identifiera strålinducerad cancer på individbasis.

Rapporten redovisar även nyheter kring medicinsk handläggning av akuta, s k deterministiska strålskador där nya internationella riktlinjer är under utarbetande. Den redovisar också översiktligt det internationella samarbetet i övrigt rörande strålningsmedicin och medicinsk beredskap.

Översikten följs av en återblick på några radionukleåra händelser med medicinska implikationer, kompletterad med uppgifter om nyligen inträffade sådana händelser.  Internationella samarbeten kring medicinsk handläggning av strålskadade personer belyses i ett avslutande avsnitt.

Den expertgrupp som sammanställt rapporten består av:
Christel Hedman, överläkare, med.dr. KI
Marita Lagergren Lindberg, överläkare, med.dr. KI
Karin Lindberg, specialistläkare Karolinska Univsjh, med.dr. KI
Leif Stenke, överläkare Karolinska Univsjh, professor i hematologi, KI (sammankallande)
Jack Valentin, docent Stockholms Universitet, anknuten till KI
Richard Wakeford, Professor in Epidemiology, University of Manchester, UK

Klicka här för att ladda ner KcRN:s rapport!! 

Kommentarer: Vi brukar ju avsluta våra notiser om nya rapporter med en egen kommentar. Den här gången har vi ingen kommentar eftersom notisen behandlar en rapport från oss själva – men vi mottar gärna kommentarer från er läsare! Använd kommentarfältet nedan!

Att bo i områden som förorenats av joniserande strålning

Publicerad den av
Svara

ConRad (Conference on Radiation topics) är en i München anordnad och återkommande global konferens om strålning, som omfattar beredskap, respons, skydd och forskning.

I nyligen publicerade proceedings från det senaste mötet 2019 ger experter från olika discipliner uppdaterad state-of-the-art information om bl a ämnet ”att bo i förorenade områden”. Här ges en kort sammanfattning av de olika perspektiv som diskuterades.

Den första delen (A. Nisbet, Storbritannien) beskriver strålskyddsprinciperna för att bo i kontaminerade områden och tillämpningen av doskriterier för att hålla exponeringen så låg som rimligt möjligt (as low as reasonably achievable = ALARA). ICRP-systemet för radiologiskt skydd är en grundläggande ram för att hantera alla exponeringssituationer på ett systematiskt och sammanhängande sätt. ICRP-publikationerna 109 och 111 (ICRP 2009a och ICRP 2009b) bygger främst på erfarenheterna efter olyckan i Tjernobyl 1986. Dessa rapporter har sedan uppdaterats av en arbetsgrupp i ICRP (TG93) mot bakgrund av lärdomarna från olyckan i Fukushima. Resultatet väntas publiceras inom kort.

För att hantera en storskalig kärnkraftsolycka är det lämpligt att skilja mellan nödåtgärder, med de tidiga och mellanliggande faserna, och återhämtningsprocessen som motsvarar den långsiktiga fasen av olyckan. För implementeringen av systemet för radiologiskt skydd ser ICRP nödsituationen som en akut exponeringssituation och återhämtningsprocessen som en pågående exponeringssituation.
De radiologiska skyddsprinciperna för förorenade områden är berättigande av beslut och optimering av skydd. Berättigandet avser beslutet att låta människor stanna kvar i de drabbade områdena samt att förbättra den radiologiska situationen. Optimering avser ALARA-principen, där sannolikheten för exponeringar, antalet exponerade personer och storleken på deras individuella doser bör hållas så låga som det är rimligt möjligt. För att minska risken för ojämlikheter mellan individer avseende begränsningar för individuella exponeringar tillämpas referensnivåer. Optimering är en steg-för-steg-process som syftar till att välja de bästa skyddsåtgärderna med tanke på exponeringssituationen (under rådande omständigheter). Referensnivåer uttrycks i termer av individuell effektiv dos (mSv) och är verktyg för att identifiera exponeringar som kräver mer uppmärksamhet. Referensnivåer är inte juridiska gränsvärden.

Som vi beskrivit i ett tidigare inlägg (Strålexponering vid omhändertagande av kontaminerade individer…) har man i nödlägen en referensnivå på 100 mSv för allmänt räddningsarbete, men i undantagsfall vid livräddande insatser och för att förhindra ytterligare försämring av anläggningen som leder till katastrofala förhållanden, kan en högre nivå vara nödvändig. I Sverige och hela EU är denna högre nivå 500 mSv för livräddande arbete som utförs av utbildade frivilliga. Som skydd för räddningsarbetare bör exponeringsnivån inte överstiga 20 mSv per år och för personer som bor i ett kontaminerat område bör referensnivån vara under eller inom rekommendationen (ICRP 2007) 1-20 mSv per år för pågående exponeringssituationer. Det finns i allmänhet inget behov av att referensnivån överstiger 10 mSv per år. Målet med optimering av skyddet är en gradvis minskning av exponeringen för nivåerna i storleksordningen 1 mSv per år.

Den andra delen (F. Gering, Tyskland) beskriver mätning av strålning i miljön samt individuella stråldoser.
En viktig del av beredskapen är bedömningen av den individuella stråldosen till individer som drabbats av nukleära och radiologiska olyckor. Det möjliggör individuell jämförelse av doser med t ex referensnivå och man kan finna de individer som drabbats av en högre strålexponering och som därmed kan kräva ytterligare medicinsk uppföljning. Man möjliggör också en förbättring av skyddet till allmänheten samt de nödåtgärder och återhämtningsinsatser som behövs. Dessutom kan storskalig individuell dosbedömning ge en grund för epidemiologiska studier. Här redogör man för ett programverktyg för dosrekonstruktion som nyligen utvecklats av det tyska federala kontoret för strålskydd (Folger et al 2018). Den använder tillgängliga miljödata, inkluderande gammados, luftkoncentration och markföroreningar samt för enskilda doser beräknat på tiden och varaktigheten inom förorenat område. Resultatet ger individuella värden för den effektiva dosen och den ekvivalenta dosen till sköldkörtel och till röd benmärg. Verktyget är avsett att användas på akutmottagningar dit potentiellt kontaminerade personer kan förväntas komma efter en akut exponeringssituation. Det har testats vid katastrofövningar sedan 2017 och kan nu användas i framtida exponeringssituationer.

Del tre (V. Averin, Belarus; K. Andersson, Danmark; T. Schneider, Frankrike och C. Mothersill, Kanada) handlar om att bibehålla ett anständigt liv och arbetsvillkor i förorenade områden. Att leva i ett förorenat område kräver såväl ekonomisk som social utveckling. För att uppnå detta och undvika utvandring, men också att uppmuntra andra att komma och bo eller arbeta i dessa områden, kan olika åtgärder behövas. Det kan gälla subventioner för nya bostäder, nya arbetstillfällen med konkurrenskraftiga löner och garantier att jordbruksprodukter är konkurrenskraftiga. Det finns också skyddsåtgärder för att säkerställa en så låg exponering som rimligen kan åstadkommas, för den drabbade befolkningen, vilka inkluderar motåtgärder avseende jordbruksprodukter samt sanering av bebodda områden. V. Averin beskriver vilka åtgärder som vidtagits avseende jordbruken i Belarus efter olyckan i Tjernobyl, där dessa åtgärder genomfördes i stor utsträckning i syfte att minska radionuklidöverföringen till livsmedelsprodukter. Minskningen av radionuklider skedde bl a genom tillsats av kalk och ökad mängd kaliuminnehållande gödsel, foderhantering och teknisk bearbetning av grödor och animaliska produkter (detaljer finns att läsa i artikeln). Genomförda åtgärder inom jordbruket resulterade i en minskning av den kollektiva dosen från intag av förorenad mat med en faktor på 4-5. Den största effekten hade reduktionen av Cs137 i mjölk. I Belarus upplevdes motåtgärder inom jordbruket positivt, med tydliga ekonomiska fördelar (ökad avkastning och djurproduktivitet) samt sociala och psykologiska fördelar. Minskningen av radionuklider i jordbruksprodukter sker även av naturliga processer såsom radioaktivt sönderfall, cesiumfixering av lermineraler i jord, vilket gör att bidraget från övriga motåtgärder minskar med tiden. Under perioden 1992–2010 minskade effektiviteten av motåtgärder inom jordbruket i Belarus till i genomsnitt 50–80%.

Erfarenheter av minskning av extern dos till invånare i kontaminerade områden beskrivs av K. Andersson. Tiden före Tjernobyl ansågs det osannolikt att radioaktiva föroreningar i luften skulle påverka bebodda områden i någon större utsträckning. Det ledde till att de ansträngningar som gjordes för att undersöka motåtgärder nästan helt inriktades på landsbygden och i synnerhet jordbruket. Enligt en nyligen publicerad review (Howard et al, 2017) har det långsiktiga intaget och de externa dosbidragen till invånare i områden förorenade vid Tjernobylolyckan uppskattats vara ungefär lika stora, till skillnad från Fukushima-olyckan där de långsiktiga externa dosbidragen uppskattats till 80-90% och motsvarande intagen dos endast till 10-20%. Det är anmärkningsvärt, eftersom en viktig exponeringsfaktor i Tjernobyl var radiojod-intag från mjölkkonsumtion, som begränsades till en kort tidsperiod på grund av den korta fysiska halveringstiden på I131. Det är därför mycket viktigt för framtida beredskap att kunna genomföra effektiva återhämtningsstrategier för förorenade områden. Nya uppdateringar avseende motåtgärder behövs, där man tar hänsyn också till nya förutsättningar såsom material i moderna hus (t ex glasfasader), nya tekniska och metodologiska framsteg samt lärandet från Fukushima-olyckan.

I efterförloppet till olyckan i Tjernobyl genomfördes projekten ETHOS och CORE i Belarus, mellan åren 1996 och 2008. T. Schneider skriver om dessa i artikeln. Det utvecklades med stöd av Belarusiska myndigheter och genomfördes av ett europeiskt team för att utveckla en hållbar förbättring av lokalbefolkningens levnadsförhållanden. I projektet betonas nyckelrollen för det direkta engagemanget för de invånare som bor i de drabbade områdena för att bryta den onda cirkeln av deras upplevda förlust av kontroll och känsla av utestängning. De är viktigt att skapa plats för dialog och uppmuntra experterna att finnas till hands för lokala invånare. Processen bygger på utvecklingen av en radiologisk skyddskultur, där lokalbefolkningen ska kunna identifiera och hantera förekomst av radioaktivitet i det dagliga livet samt förstå och sätta perspektiv på de mätningar som produceras vid lokal och/eller regional nivå.

I det sista avsnittet i tredje delen diskuterar C. Mothersill det integrerade tillvägagångssättet för strålskydd för både människor och icke-mänskliga biota. Problemet här är att utveckla pålitliga prediktorer för system- eller ekosystemhälsa, snarare än att förlita sig på biomarkörer som ger information om effekter på enskilda celler, organ eller organismer. En mer fokuserad strategi är att bedöma vilken roll så kallade icke-riktade effekter har, t ex genomisk instabilitet och bystander-effekten. Det är absolut nödvändigt att meningsfulla helhetssystem utvecklas för att skydda de levande i förorenade ekosystem.

Fynd kopplade till hälsorisker behandlas i den fjärde delen.
H. Zeeb ger en översikt över nuvarande evidens när det gäller hög naturlig bakgrundsstrålning och hälsa. Naturlig strålning är ett viktigt bidrag till strålexponering för befolkningen i allmänhet.  På grund av den specifika regionala geologin finns det flera områden i världen som kännetecknas av en relativt hög nivå av naturlig joniserande bakgrundsstrålning. Regionerna karaktäriseras enligt en årlig effektiv dos från naturlig bakgrundsstrålning som låg ca 5 mSv, medel 5-20 mSv, hög 20-50 mSv och mycket hög >50mSv. För att förstå riskerna med lågdosexponering för joniserande strålning är de boende i dessa områden av särskilt intresse. I artikeln ges bl a exempel från en nyligen publicerad UNSCEAR-rapport (2017). I Kerala (Indien) har man gjort en storskalig populationsbaserad studie. Kohorten inkluderade 69 958 personer där man genomfört strålmätningar i varje hushåll och följt upp med cancerincidens och dödlighet för kohortmedlemmarna. Den genomsnittliga kumulativa individuella dosen uppskattades till 161 mSv. För total cancerincidens (exklusive leukemi) uppskattades en excess relative risk (ERR) på -0,013 per 100 mGy (95% KI -0,058 till 0,046), och ERR för specifika cancerformer varierade från 0,01 till 0,6 per 100 mGy. Ingen av dessa riskberäkningar uppnådde statistisk signifikans. Huvudresultaten av publicerade analyser indikerar totalt sett inte någon förhöjd cancerdödlighet eller cancerincidens associerad med exponering för hög naturlig bakgrundsstrålning. Det finns dock många begränsningar som måste beaktas vid tolkningen av dessa resultat.

Hur farligt är det att bo i förorenade områden?
Epidemiologiska tankar om risker och vidare studier beskrivs av P. Scholz-Kreisel. Ökad förekomst av sköldkörtelcancer eller leukemi samt förhöjd risk för kardiovaskulära och endokrina sjukdomar anses vara dos-associerade, men data rörande effekten av låga doser, vilket ses i Fukushima, är fortfarande ofullständiga. En kollaps i medicinsk och sanitär infrastruktur främjar sjukdomar och försvårar förebyggande insatser eller tidig upptäckt av cancer. Dessutom är psykologiska och socioekonomiska frågor som rädsla, isolering och fattigdom riskfaktorer för medicinska problem såsom psykiatriska problem eller hjärt-kärlsjukdomar.  Effekter som dessa är inte dosrelaterade och kan också hittas i väl dekontaminerade områden samt i områden dit befolkningen återflyttat. En ytterligare konsekvens av långvarig strålexponering kan vara en långsiktig risk för genetiska förändringar. Kromosomavvikelser eller mikrokärnor finns inte bara hos invånare eller tidigare invånare i kontaminerade områden utan också hos barn till tidigare invånare, som aldrig själva bodde i ett sådant område (Fucic et al. 2016). Vid planering av nya studier är det viktigt att även inkludera psykologiska och livsstilsrelaterade faktorer som kan ha en indirekt effekt.

I den femte och sista delen ger S. Yamashita och C. Pölz-Viol sin syn på riskkommunikation, som är ett viktigt bidrag till långsiktigt psykosocialt stöd för en drabbad befolkning.
Efter olyckan i Fukushima Daiichi fanns en utbredd oro för sköldkörtelcancer i Japan. Man genomförde då, som del av Fukushima Health Management Survey, en storskalig sofistikerad ultraljudsundersökning av sköldkörtlar enligt strikta prognostiska protokoll. De första fem åren sågs en hög detektionsgrad av sköldkörtelcancer hos unga (0-18 år vid tiden för olyckan), 116 respektive 71 fall i en första respektive andra screening (n=300 000). Den postoperativa patologiska diagnosen avslöjade en hög förekomst av typisk papillär sköldkörtelkarcinom. Resultaten väckte oro hos invånare och allmänhet, även om det nu är uppenbart att uppskattade effektiva doser till hela kroppen i allmänheten efter olyckan låg under några få mSv. De genomförda undersökningarna med hög detektionsgrad av sköldkörtelcancer genererar rädsla och ångest hos den drabbade befolkningen. Bland verktygen för riskkommunikation är det därför viktigt att bl a undvika missförstånd eller misstolkningar av naturligt förekommande sköldkörtelcancer i den unga befolkningen i Fukushima. Bland de allvarligaste konsekvenserna av strålningsolyckor är effekter på mental hälsa och socialt liv såsom depression, sömnstörning och ökad risk för självmord. Det finns en bred enighet om att kriskommunikation är en viktig faktor för att stödja drabbad befolkning i hanteringen av konsekvenserna av radiologiska nödsituationer men också för att stärka relevant kunskap, för att förbättra självhjälpsförmågan och för att ge en känsla av kontroll för den drabbade befolkningen.

Behovet av kommunikation med allmänheten slutar inte med den akuta nödsituationen. Pågående riskkommunikation måste upprättas i återhämtningsfasen som en del av långvarig hälsoövervakning för att minska osäkerheten och stödja drabbade befolkningar i att hantera konsekvenserna av radiologiska nödsituationer.

Vår kommentar: Dessa experter gav, som en försmak av den kommande ICRP-rapporten, sina olika perspektiv på en rad ämnen, inklusive strålskyddsprinciper och doskriterier, miljömätningar och dosuppskattningar, upprätthållande av anständiga levnads- och arbetsförhållanden, bevis för hälsorisker och social påverkan samt riskkommunikation. Publikationen är läsvärd med många viktiga synpunkter kring fortsatt hantering av komplexa situationer i samband med större strålhändelser.

Referenser
Folger K, Gering F, Schantz S, Huber E, Yevdin Y. Individual dose reconstruction after nuclear accidents based on environmental monitoring data. 4th NERIS Workshop “Adapting nuclear and radiological emergency preparedness, response and recovery to a changing world,” 25–27 April 2018, Dublin; 2018.

Howard BJ, Fesenko S, Balonov MI, Pröhl G, Nakayama S. A comparison of remediation after the Chernobyl and Fukushima Daiichi accidents. Radiat Protect Dosim 173:170–176; 2017.

Fucic A, Aghajanyan A, Druzhinin V, Minina V, Neronova E. Follow-up studies on genome damage in children after Chernobyl nuclear power plant accident. Archives Toxicol 90: 2147–2159; 2016. Available at https://doi.org/10.1007/s00204-016-1766-z. Accessed 15 January 2020.

Strålexponering vid omhändertagande av kontaminerade individer, hur utsatta är räddningsarbetare och volontärer?

Publicerad den av
Svara

Vid en nukleär detonation riskerar många människor att drabbas av förhöjda nivåer av yttre joniserande strålning från nedfall som deponerats på marken och på andra ytor och de kan själva bli kontaminerade (förorenade) med radioaktivt nedfall. Det kan ske under evakuering, antingen direkt efter detonationen eller vid en kort tids skyddsvistelse. Dessa personer kan i sin tur utgöra en potentiell hälsorisk även för individer utanför det drabbade området, t ex de personer som arbetar med att hjälpa skadade/exponerade personer efter en nukleär detonation. För att förbereda inför ett sådant scenario har flera övningar på nationell nivå i USA hållits i samarbete med flera amerikanska myndigheter, statliga och lokala myndigheter och icke-statliga organisationer som Röda korset och Frälsningsarmén. Skyddsombud och ansvariga beredskapsorgan måste arbeta med säkerheten och hälsan hos de anställda och volontärer som tillhandahåller första hjälpen, sanering och personal som arbetar i offentliga skyddsrum och community reception centers (CRCs).

I ett projekt av Jeri L Anderson et al var syftet att hitta en modell för den potentiella strålningsexponeringen för personal och volontärer i dessa anläggningar. Bättre karaktärisering av strålningsmiljön i offentliga skyddsrum och CRCs och en mer exakt uppskattning av dos till personal och volontärer hjälper till att informera beslutsfattande och utveckla rekommendationer för att säkerställa dessa personers säkerhet och hälsa. Man använde sig av ett state-of-the-art computer-aided design- (CAD)program samt en mjukvara för modellering av strålningstransport.

Stråldos uppskattades för personal i tre olika scenarier som tros ha den största exponeringspotentialen.
1) personal som undersöker kontaminering nära en förorenad individ
2) personal som ger första-hjälpen nära en förorenad individ i ett skyddsrum eller en CRC
3) personal som utför triage-uppgifter på potentiellt förorenade individer vid ingången till en CRC eller ett skyddsrum.

Den högsta exponeringen som beräknats efter antagen kontamineringsnivå uppgick till 0,017 mSv h -1 för personal (vuxna män) som undersökte kontaminering nära en förorenad individ, vilket också placerade den anställde i närhet till en strålningskälla. Man uppskattade också dosen efter 8h (0,13 mSv) samt efter 40h (0,66 mSv) exponering. Alla doshastigheter var icke-triviala, men uppskattade kumulativa doser till arbetare och frivilliga i CRC efter en nukleär detonation låg långt under den arbetsdosgräns för normal verksamhet med strålning som fastställts av Occupational Safety and Health Administration (OSHA, den amerikanska motsvarigheten till Arbetsmiljöverket) till 12,5 mSv per kvartal, motsvarande 50 mSv på ett år (en dos som för normal verksamhet i Sverige numera endast är tillåtlig ett enstaka år efter särskild ansökan).

Vår kommentar: Beräkningar av doser från tredimensionella modeller är användbara och nödvändiga i många situationer, men viktigt att tänka på är att dessa standardiserade storlekar på individer, placeringar i förhållande till beräknad strålkälla och den uniforma distributionen av kontaminering skulle variera under verkliga förhållanden. Vi kan ändå konstatera att i beräkningarna från detta projekt föreligger en lägre exponeringsdos för de som arbetar i skyddsrum och CRCs än den dosgräns som finns för yrkesarbetande enl OSHA.

I Sverige och hela EU gäller för normal verksamhet en gräns för årlig effektiv stråldos till arbetstagare på 20 mSv. I nödlägen kan man inte tillämpa formella dosgränser, men doser till personal bör i görligaste mån hållas under 20 mSv-nivån. Där så inte är möjligt gäller en referensnivå på 100 mSv för allmänt räddningsarbete, och 500 mSv för livräddande arbete som utförs av utbildade frivilliga.

Men utgör det arbete som studerats av Anderson m fl ett nödläge, och handlar det om livräddning? M a o, gäller den vanliga dosgränsen på 20 mSv, eller rekommendationen om 20 mSv om möjligt och i övrigt en referensnivå på 100 mSv, eller rentav referensnivån 500 mSv? Det är en bedömningsfråga som inte alltid är lätt att besvara. En ”vanlig” olycka med en eller några få skadade skulle knappast betraktas som ett nödläge för personalen (årlig dosgräns 20 mSv tillämplig). Artikelns scenario med kärndetonation vore uppenbarligen ett nödläge, men referensnivån 500 mSv för livräddande insatser är avsedd för dramatiska akuta åtgärder och skulle sannolikt inte anses tillämplig för de arbetsuppgifter som beskrivs ovan. Å andra sidan tyder ju resultaten i artikeln på att doserna för den personal och de åtgärder som analyserats ändå kan hållas väl under 20-nivån.

ICRP vill ha synpunkter på råd angående nukleära olyckor

Publicerad den av
Svara

Den internationella strålskyddskommissionen, ICRP, gav 2009 ut
P 109 om Protection of people in emergency exposure situations, och
P 111 om Protection of people living in long-term contaminated areas after a nuclear accident or a radiation emergency.

Erfarenheter som vunnits genom Fukushima-olyckan har föranlett en översyn av dessa båda publikationer, och ett förslag till nya råd finns nu för kommentarer på
http://www.icrp.org/consultations.asp

Alla som är intresserade av strålsäkerhetsfrågor är välkomna att lämna synpunkter via ICRPs webbplats  fram till 25 oktober 2019.