Den internationella strålskyddskommissionen, ICRP, har till uppgift att producera dels generella rekommendationer om strålskydd, vilka hittills tagits som underlag för internationella formella riktlinjer och därigenom avspeglas i nationella lagstiftningar, och dels anvisningar och råd för specifika problem och situationer i det praktiska skyddsarbetet. Generella rekommendationer ges ut med 15-20 års mellanrum, senast år 2007 (ICRP P 103) och arbete pågår nu med att ta fram nästa omgång. ICRP har tidigare påmint om ett elfenbenstorn men har de senaste decennierna satsat mycket på att göra sig mer tillgängliga och ta in externa synpunkter tidigare i arbetet. I den andan har organisationen numera vartannat år ett ”symposium” dit även icke-medlemmar är välkomna att delta. Ett sådant symposium skulle ägt rum i Vancouver, BC, Canada 2021 men sköts pga pandemin till 2022. KcRN tog chansen att medverka och försöka influera på de kommande rekommendationernas innehåll.

Tre artiklar  (Clement 2021, Laurier 2021, Rühm 2022) i fackpressen hade givit en plattform med upplysning om vad ICRP funderat på att göra, och symposiet dominerades av presentationer om de grundläggande rekommendationerna och deras bakgrund. Vårt bidrag tog upp följande åtta punkter:

Genetisk risk. 1977 års ICRP-rekommendationer, de första som försökte ge en numerisk uppskattning av risken för ärftliga skador av strålning, beräknade en risk endast för de första två generationerna efter en bestrålning, vilket ansågs täcka vad en genomsnittlig familj kunde antas bry sig om. Nästa omgång, 1990 års rekommendationer innehöll en riskuppskattning ”fram till genetisk jämvikt”, dvs i stort sett en oändlig tid, ”för att även ta hänsyn till samhällets intressen”.  I de nu gällande rekommendationerna från 2007 hade man dock valt att återgå till 2 generationer eftersom man ansåg att beräkningarna 1990 var alltför osäkra och byggde på ounderbyggda antaganden, och att huvudparten av de genetiska skadorna ändå manifesteras inom 2 generationer.

Vår framförda uppfattning var att detta innebar en oacceptabel försämring av ICRPs trovärdighet. De kommande rekommendationerna måste innehålla riskestimat för mer än två generationer, förslagsvis för 5, 10, 20, 30, 50 generationer, och en tydlig redovisning av hur och varför osäkerheten i beräkningarna ökar med ökande antal generationer.

Medicinsk hantering av starkt bestrålade personer. Olyckor med höga stråldoser får ofta dramatiska följder, men är så ovanliga att medicinalpersonal ofta saknar kännedom om sjukdomsförlopp och medicinska motåtgärder. Utbildningen på området brister och kurslitteraturen är föråldrad.

Vi rekommenderade att ICRP går tillbaka till sina rötter på 1920-talet då skydd mot akuta effekter upplevdes som en huvudfråga, och ge erforderliga råd. Detta underlättas av att vi på KcRN nyligen organiserat en sammanställning av forskningsläget på området och även WHO har tagit fram en relevant sammanfattning

Doskoefficienter vid intag av radioaktiva ämnen. Ett viktigt redskap i det praktiska arbetet är de sammanställningar av koefficienter för stråldos per intagen aktivitet som ICRP tar fram. Ett problem har dock varit att koefficienterna publicerats långt efter motsvarande rekommendationer.

Vi ansåg att ICRP måste se till att reviderade doskoefficienter presenteras samtidigt som de nya rekommendationerna. Vi ansåg också att information om nya koefficienter borde fokusera på väsentliga förändringar och inte fördjupa sig i bagatellartade ändringar (vilka ibland lockar tillsynsmyndigheter till meningslös sifferexercis).

Kumulativa doser till patienter efter flera undersökningar. Vissa patienter utsätts för ett stort antal undersökningar (IAEA 2021, Brower o Rehani 2021) t ex med datortomografi vilket kan leda till så höga sammanlagda stråldoser att akuta strålskador uppkommer. En del experter ifrågasätter dock betydelsen av detta (Martin o Barnard 2021, 2022)-

Vi ansåg att ICRP behöver utreda omfattningen och betydelsen av detta problem och föreslå de åtgärder som kan behövas.

Etiska överväganden fordrar etiska principer. ICRP lägger numera stor vikt vid etiska frågor inom strålskyddet, men har fokuserat på värdeord av innebörden att man ska vara ”snäll”.

Vi framhöll att detta knappast hjälper strålskyddare att hantera avvägningar mellan motstridiga intressen och att ICRP bör presentera exempel på etiska avvägningar med användning av erkända filosofiska metoder (t ex val mellan pliktetik och konsekvensetik).

Beslut om låga stråldoser måste fattas med försiktighet. De senaste åren har mycket kritik riktats mot dyrbara och ”onödiga” skyddsåtgärder, t ex vid friklassning av material som utsatts för obetydlig radioaktiv nedsmutsning (IRPA 2021. Coates 2022).

Vår uppfattning är att kritiken ofta varit befogad, men om pendeln tillåts svänga för långt åt andra hållet riskerar strålskyddet att både förlora viktiga framsteg som gjorts och tappa i allmänhetens förtroende. Enkla skyddsåtgärder med låg kostnad är motiverade om de kan rädda statistiska liv (lLindell 2011/2020, ssk avsnitt 33.19). Ett särskilt problem gäller hanteringen av använt kärnbränsle där orimliga kostnader läggs på skydd mot långlivade (och därför lågstrålande) radionuklider, men många aktörer redan har låst sig vid icke optimala lösningar och bedömningar.

Gamla idéer är värda att prövas. Den tidigare brittiska strålskyddsorganisationen NRPB tog t ex fram förslag avsedda att visa att ”logiska” lösningar inte alltid är adekvata. Ett exempel är att man skulle kunna lägga större vikt vid högre persondoser, alltså att skyddsarbetet skulle påverkas inte bara av kollektivdosers storlek utan också av deras sammansättning. Ett annat exempel i samma anda är att stråldoser nu skulle kunna ges större vikt än doser långt in i framtiden.

Vi framförde att dessa förslag bör analyseras seriöst och med noggrann etisk prövning med ett holistiskt synsätt då det kan visa sig att förslagen är väl försvarliga utifrån hälso-, miljö- och rättvisemål.

ICRPs arbetsfält. Organisationen sysslar idag enbart med strålskydd för joniserande strålning.

Vårt förslag  var att ICRP på längre sikt bör vidga sitt arbete till att omfatta alla slags strålning, strålsäkerhet och inte bara skydd, och även tillsyns- och regleringsfilosofi för myndighetsarbete. Detta skulle bl a kunna innebära ett samgående med ICNIRP som sysslar med skydd mot icke-joniserande strålning och med INSAG som sysslar med säkerhetsfrågor.