Modelling and measurement course, Risø (DK) 2018-03-05–16

The training course on “Assessment of long-term radiological risks from environmental releases: modelling and measurements”, 5-16 March 2018, Roskilde, Denmark is organised by the Center for Nuclear Technologies at the Technical University of Denmark (DTU) in cooperation with PDC-ARGOS.  The training course is co-funded by the European Joint Programme for the Integration of Radiation Protection Research CONCERT.

Mer info: Concert course folder DTU 2018

Kurs i medicinsk handläggning av radionukleära händelser, Stockholm 2017-10-04–06

Karolinska Institutet och Socialstyrelsen erbjuder i samarbete med FoUUi, Södersjukhuset, och i samverkan med WHO-REMPAN och EBMT, en ”5th International Expert Course on the Medical Management of Radiological and Nuclear Events” i Stockholm 4-6 oktober 2017. KcRN är praktisk kursledning. Kursen vänder sig främst till läkare; annan berörd sjukvårds- och ”blåljus”-personal är också välkomna i mån av plats.

Närmare upplysningar ges i denna flyer. Sista anmälningsdag 15 juni!

 

Den senaste UNSCEAR-rapporten (”2016”)

FN:s expertkommitté UNSCEAR (United Nations Scientific Committee on the Effects of Atomic Radiation) lämnar med jämna mellanrum rapporter till FNs generalförsamling kring källor, biologiska och medicinska effekter samt hälsorisker p g a joniserande strålning. Rapporterna gäller både globala och individuella exponeringar. 2016 års UNSCEAR-rapport (som kom ut under våren 2017) har fokuserat kring strålning som genereras av elproduktion men också frågor kring risker med vissa radionukleider såsom tritium och uranisotoper.

Intressant nog noterar man att strålexponering av allmänheten till följd av verksamheten vid kärnkraftverk bara är en mindre del av det som kommer från t ex kolkraftverk. Uppdateringen av detta är viktig eftersom den närmast föregående rapporten om elproduktion publicerades för så länge sedan som 1993. De nya analyserna bygger på nya beräkningsmodeller vilket bättre speglar de olika elektricitetsgenererande teknologiernas bredd. Dessutom har man re-evaluerat arbetsmiljöaspekten för olika elgenererande teknologier genom att använda elektroniska dosimetriregister från yrkesexponerade. De former av elkraftsproduktion som jämförts inkluderar kärnkraft, kol, gas, olja, biobränsle, geotermisk kraft, vind och solkraft. Generellt är den kollektivdos av joniserande strålning som uppstår låg men intressant nog bidrar kolkraft till mer än hälften av den totala stråldosen till den globala populationen. Kärnkraften genererade bara 1/5 av detta. Kollektivdosen från kolkraftverk uppgår till 670-1400 man Sievert medan den från kärnkraft generar 130 man Sv. Det geotermala tillskottet är 5-160 man Sv, det från gas 55 man Sv och det från olja 0,03 man Sv.

Bedömningen är också att över en period av flera hundra år då mycket små doser av långlivade radionukleider ackumuleras resulterar detta i större kollektivdoser från kärnkraftsproduktionen men ändå kommer kolkraftverken att generera högre doser än vad som orsakas av kärnbränslecykeln.

Det noterades också att det är svårt att direkt jämföra exponeringen från allvarliga kärnkraftsolyckor (Tjernobyl och Fukushima) med de från rutinutsläppen. UNSCEAR- rapporten pekar på att kollektivdosen till den globala populationen orsakad av allvarliga olyckor är flera ggr högre än kollektivdosen från ett års normalproduktion av alla elproduktionsformer sammantagna. Dessutom är också distributionen av doser efter en olycka mer begränsad geografiskt.

I 2016 års volym behandlas också den biologiska effekten av internt deponerade radionukleider. En intressant aspekt på riskestimaten av dessa är att det mesta av riskberäkningarna från intern exposition baseras i modeller på data från extern exposition. Fokus i rapporten rör tritium- och uran-radionukleider. Tritium (3H) ger lågenergetisk betastrålning. För närvarande är ackumuleringen i näringskedjan den viktigaste omgivningsfaktorn att notera ur risksynpunkt. Ett flertal epidemiologiska studier har genomförts både inom vissa yrkeskategorier och bland allmänheten, men dessa har inte visat ngn ökad frekvens cancer. UNSCEAR pekar visserligen på osäkerheter rörande t ex kinetik för biokemiska tritiumföreningar och RBE för tritiums betastrålning, men bedömer ändå att strålningsrisken med tritium inte torde vara allvarligt underskattad i vedertagna bedömningar (=i praktiken ICRPs estimat).

Uran är ett naturligt förekommande element och distribuerat i miljön. Det finns 3 naturligt förekommande isotoper: 234U, 235U och 238U. De genererar huvudsakligen alfastrålning och har lång halveringstid. Vanligen sker expositionen naturligt via dricksvatten och födoämnen. Epidemiologiska studier av arbetare som exponerats har visat en svag korrelation mellan exposition från uran och lungcancer men inget kausalsamband har visats. Inte heller hos militär personal har några samband kunnat fastställas. Detta är ej heller förväntat med tanke på de låga exponeringsnivåer det handlat om. Bilden kompliceras ytterligare av uranets kemiska toxicitet.

För beräkningar av intern dos används biokinetiska modeller framför allt för inhalation och oralt intag. Dessa modeller behöver förfinas, bl a för att öka förståelsen av hur olika kemiska föreningar deponeras i vävnader. UNSCEAR rekommenderar fortsatta analyser och forskning kring dessa frågor.

Vår bedömning: Som alla UNSCEAR-rapporter är detta ett standardverk som under många år kommer att vara den främsta källan till information om joniserande strålning och dess effekter. Uppgifterna om stråldoser p g a elproduktion är ytterst välkomna med tanke på den långa tid som gått sedan föregående rapport om ämnet.

I fråga om intern bestrålning finner vi resonemangen om tritium särskilt intressant eftersom det tidvis har hävdats att ICRPs viktningsfaktor för betastrålningen från tritium, 1, kanske underskattar riskerna med tritium då vissa experiment tyder på att RBE för denna strålning kan vara ca 2 (se här för en diskussion om detta). UNSCEAR-rapporten vidareutvecklar analysen, noterar att det fortfarande inte finns någon epidemiologisk evidens för en sådan överrisk och konkluderar att ytterligare studier är påkallade.

Radon och lungcancer

Baserat på både kohortstudier av gruvarbetare som utsatts för radonexponering inom yrket, och epidemiologiska studier av invånare som utsatts för radon i hemmet, har man kunnat fastställa att radon ökar risken för lungcancer. Riskökningen är främst uttalad för rökare, men även icke-rökare löper ökad risk, även om risken i absoluta tal är mycket lägre. Hunter et al publicerade hösten 2015 en ny analys av radonexponering och risken för lungcancer, baserat på riskmodeller från tidigare analyser (1.BEIR VI-kohorten av radonexponerade gruvarbetare; 2.Kohort- och fall-kontrollanalyser av en europeisk kohort av gruvarbetare; 3.Gemensam analys av europeiska fall-kontrollstudier av radon i hemmet). Uppskattningen av den livslånga risken för lungcancer var generellt sett jämförbar mellan de olika modellerna. Vid exponering för 200Bq/m3 (man förutsatte att personen levt i hem med ovanstående radonkoncentration från 30 års ålder) var livstidsrisken för död i radonorsakad lungcancer mellan 2,98-6,55% för rökande män jämfört med 0,19-0,42% för aldrig-rökande män. Som jämförelse kan nämnas att man uppskattar grundrisken för död i lungcancer vid 75 års ålder till 1,1% för manliga rökare respektive 0,07% för manliga aldrig-rökare. Resultatet var avhängigt av vilken modell man använde samt förutsättning att det råder ett multiplikativt förhållande för den gemensamma effekten av radon och rökning. Rökstopp vid 50 års ålder minskade risken för att utveckla lungcancer, men alltjämt kvarstod dock en ökad risk jämfört med aldrig-rökarna (5-7 ggr högre än aldrig-rökarna). Metoder för att reducera radonkoncentrationen i hem har också betydelse för att reducera risken för lungcancer. Detta gäller för alla kategorier (rökare, tidigare rökare och aldrig rökare) och även för personer i 50-årsåldern. För att maximera riskreduktionen bör alla rökare som lever i hem med höga radonnivåer både sluta röka samt sänka radonnivåerna.

Strålinducerad cancer senare i livet? – design och utmaningar vid en multinationell studie av barn som genomgår datortomografi

Datortomografi (CT) är en röntgenmetod som används för att diagnostisera och följa upp behandlingseffekten vid olika medicinska tillstånd. En CT-undersökning ger ofta detaljerad information om olika sjukdomstillstånd och är ett viktigt diagnostiskt redskap. Användningen har under de senaste åren ökat markant. Den enskilda dosen vid en diagnostisk CT-undersökning är låg, ca 5-10mSv beroende på vilket område av kroppen som avbildas, och utgör ingen omedelbar hälsorisk för patienten. Mot bakgrund av den ökade användningen av undersökningstekniken finns dock farhågor att sena negativa hälsoeffekter (t.ex. cancer) skulle kunna uppkomma efter de låga doser av strålning som undersökningen medför. Barn är en samhällsgrupp som kan vara känsligare för de långsiktiga negativa effekterna; de är känsligare för strålning och har dessutom en lång förväntad överlevnad och därmed längre tid att utveckla strålinducerad cancer.

EPI-CT är en internationell studie som syftar till att epidemiologiskt kartlägga om barn som genomgår CT-undersökning, senare i livet har ökad risk för cancer (pga stråldosen från undersökningen). I en nyligen publicerad artikel beskriver Bosch de Baesa et al design, metod och utmaningar i studien. I korthet är EPI-CT en Europeisk studie som utgår från data från nationella studier i Belgien, Danmark, Frankrike, Tyskland, Nederländerna, Norge, Spanien, Sverige och Storbritannien och beräknar inkludera ca 1,2 miljoner pediatriska patienter som genomgått minst en CT före 22 års ålder (patienterna skall vara cancerfria vid den första CT:n). Patienterna identifieras via de radiologiska avdelningarna på deltagande sjukhus och följs därefter via nationella register för att utvärdera incidens och mortalitet av leukemi, cancer och icke-cancerrelaterade sjukdomar. Uppföljning sker även i vuxen ålder (undantag Frankrike och Tyskland). Doser från samtliga CT-undersökningar som en studieindivid genomgått på respektive deltagande studiesjukhus kommer att samlas in.

Utmaningarna för att få ett tillförlitligt resultat är dock många. Författarna i nämnd artikel diskuterar några av utmaningarna och hur man försöker korrigera för eller estimera hur osäkerheter och fel påverkar resultat och riskestimering i studien.

  • Emigration påverkar riskestimeringen. Substudier i länder där emigrationsdata finns tillgängliga kommer att utföras för att uppskatta hur stort detta fel är i hela kohorten.
  • Mortalitetsdata är ej tillgängligt i två länder och simuleringsstudier baserade på analyser från andra länder som deltar i studien, kommer därför att utföras för att utvärdera hur dessa saknade data påverkar utfallet.
  • Doser från CT-undersökningar utförda på andra sjukhus samt från andra radiologiska metoder än CT kommer ej att tas med i beräkningen. Publicerade data från två av länderna tyder dock på att dessa problem endast torde ha en begränsad påverkan på riskestimeringen.
  • Rekonstruktion av doser: för att kunna göra en korrekt uppskattning av hälsoeffekterna från lågdos strålning krävs noggrann dosimetri samt uppskattning av osäkerheter och fel. Genom att kombinera information från nationella undersökningar på doser från CT-undersökningar, standardundersökningsprotokoll från olika sjukhus vid olika tider samt de faktiska inställningarna, ämnar EPI-CT-studien att förbättra metoden för uppskattning av doser till olika organ.
  • Ytterligare fel som författarna diskuterar är socioekonomiskt status, ”confounding by indication” (indikationen för CT är en riskfaktor för att utveckla cancer) och ”reverse causation” (tidiga symtom på cancer utgör indikationen för CT-undersökningen).

Sammantaget ger denna analys av ett stort patientmaterial förhoppningen om att kunna ge ett svar på huruvida låga stråldoser efter CT-undersökningar av barn ger ökad risk för leukemi samt eventuellt hjärntumörer och andra cancrar senare i livet. Idag är cancersjukdomar vanliga och trots ett stort patientmaterial kan det därför bli delikat att hitta en säkerställd riskökning som beror på strålnigen. Ett intressant komplement till ovan pågående studie är därför resultaten från Matthews et al, 2013, BMJ. I denna studie undersökte man 680 000 individer som genomgått CT under barndoms- eller ungdomsåren (mellan åren 1985-2005) och fann en ökad incidence rate ratio (IRR) avseende cancer för individer som genomgått CT jämfört med individer som inte genomgått CT. IRR var högre efter exponering vid yngre åldrar (P<0,001 för trend). Sammantaget drog författarna slutsatsen att den ökade cancerförekomsten efter CT huvudsakligen berodde på strålning. CT-undersökningar från idag har dock troligen lägre stråldoser, men en viss ökning av risken för cancer kan fortfarande vara sannolik.

Vid granskning av bägge dessa studier är det dock viktigt att påpeka att i dagsläget torde nyttan av medicinskt indicerade CT-undersökningar väl överväga den eventuella, teoretiska riskökningen för cancer senare i livet.