Internationella strålskyddskommissionen ICRP och Internationella strålmåttskommissionen ICRU 90 år – jubileumssymposium på Strålsäkerhetsmyndigheten

År 2018 firade dessa båda kommissioner sina 90-årsjubileer i Stockholm, eftersom de båda officiellt påbörjade sitt arbete vid den andra Internationella Radiologikongressen som hölls just i Stockholm 1928. För att fira denna tilldragelse arrangerade Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) i oktober tillsammans med ICRP och ICRU ett mycket uppskattat symposium. Där belystes 90 års framsteg inom strålningsforskning och strålskydd, med fokus mot framtiden och kommande utveckling inom vetenskap och samhälle.

Programmet omfattade ett femtontal föredrag av framträdande experter från ICRP och ICRU (och på ett hörn även KcRN) och flera paneldiskussioner. Symposiet lockade flera hundra deltagare från Sverige och andra länder. Programmet presenteras, och nästan samtliga presentationer kan laddas ner, från den engelska delen av SSM:s webbplats.

Vår kommentar: Vi rekommenderar verkligen starkt ett studium av de aktuella presentationerna. Vi lärde oss själva mycket under symposiets två dagar och det känns betryggande att SSM kan och vill ordna evenemang av den här kalibern.

 

Ny IAEA-guide: När upphör ett nödläge?

En av många utmaningar för myndigheter som förbereder sig för nukleära eller radiologiska nödsituationer handlar om avslutningen: När ska man formellt avsluta en nödsituation? Hur ska övergången till ett ”normalt” tillstånd bäst skötas, och är det ”normala” att det uppkommer en befintlig exponeringssituation (”omgivning med joniserande strålning” enligt svensk förordningsnomenklatur) eller att man återgår till en planerad exponeringssituation (”verksamhet med joniserande strålning”)? En ny säkerhetshandbok från IAEA, GSG 11, ger vägledning och rekommendationer om dessa viktiga och svåra frågor, för vilka det hittills inte funnits särskilt mycket internationella råd.

Handboken ger vägledning om ämnen som hur man bestämmer när man ska lyfta skyddsåtgärder som införts under nödläget, inklusive evakueringar och begränsningar av konsumtionen av lokala produkter. Den stöder nationella myndigheter i att utveckla arrangemang för sådana beslut som en del av deras övergripande beredskapsinsats. Texten innehåller både utförliga resonerande delar om problem och målkonflikter, och ganska ingående tekniska råd t ex om operativa åtgärdsnivåer (operational intervention levels, OIL). Fyra konkreta exempel presenteras också utförligt, nämligen Fukushima-olyckan och Goîania-händelsen som båda genererade befintliga exponeringssituationer samt Paks-transportolyckan och Hueypoxtla-stölden av en terapistrålkälla, vilka båda slutade med återgång till en planerad exponeringssituation.

Med denna handbok underlättas genomförandet av kraven i IAEA:s ”Safety Standards” GSR 7 om beredskap och GSR 3 om strålsäkerhet. Utbildningsmaterial om GSG 11 kommer att publiceras under kommande månader.

Vår bedömning: Handboken avser att avhjälpa en skriande brist på vettiga råd. Efter såväl Tjernobyl som Fukushima har det uppstått besvärliga problem både med att rent formellt avgöra att ett nödläge upphört, och med att hantera den uppkomna ”befintliga” exponeringssituationen. Den Internationella strålskyddskommissionen, ICRP, hade strax före Fukushima i sin Publikation 111 tagit upp dessa frågor, men har sedan konstaterat att ytterligare och delvis modifierad vägledning uppenbarligen behövdes. Arbete med att uppdatera ICRP-rapporten pågår, och det är på ett sätt synd att IAEA fullföljt den här handboken utan att invänta ICRP som kan arbeta friare än IAEA. Å andra sidan är behovet av råd verkligen stort och med tanke på risken för kommande nukleära och radiologiska händelser ska vi nog vara tacksamma att IAEA slutfört sitt arbete så snabbt, och därigenom inte har låtit det bästa bli det godas fiende.

Jämförelse av uppfattning av risker och tolkning av information – en uppföljning av Fukushima

Murakami och medarbetare har i en serie studier analyserat olika aspekter av Fukushima-olyckan och dess följder. I en sådan uppföljningsartikel är bakgrunden behovet att förstå hur befolkningen uppfattar och tolkar information om jämförelse mellan olika risker. Spridning och tolkning av information är idag mycket väsentliga vid katastrofer. Givet det snabba flöde som sker via sociala medier är det av yttersta vikt att ta reda på hur man bäst kommunicerar evidensbaserade data om risker med befolkningen och hur sådan information uppfattas och tolkas av mottagarna.

I denna studie mätte man hur invånare i Fukushima, Tokyo och Osaka tolkade risker med intag av radionuklider via födan, uppdelat i ”dread risk” (risk som uppfattas som hotfull, okontrollerbar osv så att man är angelägen att risken reduceras) samt ”unknown risk” (en tidigare okänd fara där det inte finns någon vetenskaplig uppskattning av riskens storlek). N= 9249 personer mellan 20-69 år deltog via webformulär i studien). Sociala och geografiska karaktäristika bokfördes och kunde sedan användas vid utvärdering av hur man uppfattat information och jämförelse av risker (förståelse, uppfattad riskstorlek, uppfattad exakthet av given information mm). Uppfattningen av ”dread risk” var högre hos dem som evakuerats (frivilligt eller obligatoriskt) och de primära faktorerna som påverkade detta var avstånd från kärnkraftverket, evakuering, förtroende för information från de centralt styrande.

Vår kommentar: Denna artikel har undersökt ett komplext ämne och är något svårläst. Den har dock viktiga poänger; bl a att författarna fann att förtroende för information som kommer från centrala myndigheter är en viktig faktor för att kunna göra en adekvat tolkning av risk. Detta belyser vikten av att ha goda kommunikationsvägar och tydliga budskap från centrala myndigheter vid en katastrof, framför allt om den involverar joniserande strålning vilket ofta är ett okänt och stigmatiserat ämne.

 

Risker efter Fukushimakatastrofen – den extra risken för diabetes överstiger den för strålinducerad cancer

Katastrofen 2011 i Fukushima ledde till såväl ökade risker för sjukdomar såsom oro för ökad förekomst av sjukdomar. Murakami et al rapporterar hur den ökade risken för diabetes efter Fukushimakatastrofen överstiger risken för strålinducerad cancer till följd av strålexposition. Författarna har använt måttet ”loss of life expectancy” (LLE) för att jämföra risken mellan diabetes och strålexposition ledande till cancer.

LLE för diabetes var 4,1 (95% CI:1,4-6,8) x 102 för hela population jämfört med 0,69 (2,5-97,5% percentilen) x 102 för cancer orsakad av exponering för strålning (livstidsdos). Vid subanalyser av åldersgruppen 40-70-åringar var skillnaden ännu större (8,0×102 år jämfört med 0,24×102 år).

Man genomförde även en kostnadseffektivitetsanalys av vidtagna åtgärder mot exponering för strålning (matrestriktioner, dekontaminering, helkroppsmätning mm) med åtgärder för diabetes (hälsokontroller och metforminbehandling). Kostnad för varje räddat levnadsår (cost per life-year saved=CPLYS) var mellan >1 till >4 storleksordningar större för åtgärder vidtagna för att minska strålexpositionen jämfört med standardmässiga hälsoundersökningar och standardbehandling för diabetes.

Vår kommentar: denna artikel lyfter en viktig fråga angående hälsoeffekter till följd av en katastrof med multifaktoriell påverkan på befolkningen (psykisk och fysisk stress, strålning, trauma mm) och vilka möjliga långtidskonsekvenser som  kan uppkomma. Vidare lyfts även den intressanta aspekten om hur de ekonomiska resurserna bör användas på bästa sätt för att minska negativa hälsoeffekter på lång sikt.

Möten 2019: NKS, ConRad, SRP, NSFS, ICRR, ERPW

Många intressanta möten i vår del av världen väntar under 2019:
NKS, 15-16/1, Stockholm, http://www.nks.org
ConRad, 13-16/5, München, https://express.converia.de/frontend/index.php?folder_id=1402
SRP, 21-23/5, Scarborough, https://srp-uk.org/events/SRP2019AnnualConference
NSFS, 10-14/6, Hanaholmen (Helsingfors), http://nsfs.org/?p=1171
ICRR, 25-29/8, Manchester, http://icrr2019manchester.com/
ERPW, 14-18/10, Stockholm, information kommer senare

Fukushima-arbetare död i lungcancer – familjen får kompensation

Olika svenska och internationella nyhetsmedia har nyligen haft notiser med rubriker som ”Fukushima-strålning ledde till dödsfall” (se t ex Aftonbladet 2018-09-05). I artiklarna, som i Sverige oftast refererat till TT-text, har uppgivits att ” Japan har för första gången officiellt medgett att en anställd på det förstörda kärnkraftverket Fukushima avlidit efter att ha utsatts för strålning.” Under rubrikerna har dock ofta framkommit en något mer nyanserad bild, nämligen att en person som varit anställd vid Fukushima Daiichi-kraftverket, och pga det har utsatts för en (effektiv?) stråldos på 195 mSv, har avlidit i lungcancer och att familjen erhållit ekonomisk kompensation.

Vår bedömning: Cancer är en vanlig och naturligt förekommande sjukdom. I stort sett var tredje person i västländerna insjuknar och ungefär var fjärde dör av cancer. Diverse olika miljöfaktorer, bland annat joniserande strålning, kan medföra en måttligt ökad sannolikhet att få cancer. Vad gäller Fukushimaolyckan har FN:s vetenskapliga strålningskommitté UNSCEAR bedömt att man inte kan vänta sig någon statistiskt påvisbar ökning av cancer bland vuxna efter de utsläpp av radioaktivitet som inträffade i anslutning till kärnkraftshaveriet (se vår tidigare SREMC-notis). Den internationella strålskyddskommissionens, ICRP, tumregel är att en stråldos på 1000 mSv väntas, förenklat uttryckt, öka risken för cancerdöd med 5% (egentligen avses detriment, dvs ett sammanvägt värde för dödsfall och icke dödligt insjuknande). En dos på 195 mSv väntas alltså ge knappt 1% ökad risk att dö i någon cancerform. I det aktuella fallet är latenstiden från exponering till konstaterad sjukdom betydligt kortare än de 10-15 år eller mer man skulle vänta sig för en strålningsinducerad lungcancer.

Kompensation för sjukdom som kan ha orsakats av strålning finns i många länder. Reglerna varierar beroende på lokal lagstiftning och förhållanden på arbetsmarknaden. Eftersom det inte går att vetenskapligt bevisa att ett visst enskilt cancerfall betingats av strålning (eller av någon annan faktor som miljö, arv, infektion, etc) brukar reglerna bygga på en bedömning av ”probability of causation”, den Bayesiska sannolikheten att fallet orsakats av strålning. Arbetsmarknadsmyndigheten i USA, NIOSH, bedömer enligt webbdiagram att en stråldos på ca 420 mSv motsvarar en ”probability of causation” på 50% vid upp till 20 års latenstid.

I nationella rättssystem har ofta en sannolikhet på 50% ansetts berättiga till kompensation (alltså långt under de 95% som en forskare normalt skulle betrakta som ”signifikant” stöd för en hypotes). Nationella överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter kan vara ännu mer ”generösa”, alltså bevilja ersättning även vid lägre sannolikheter än 50%, vilket t ex är fallet i Storbritannien.

Sammanfattningsvis framstår det alltså som mycket osannolikt (men inte helt omöjligt) att det aktuella dödsfallet i lungcancer hos kärnkraftsarbetaren i Fukushima skulle ha orsakats av den extra stråldos han erhöll i samband med kärnkraftshaveriet. Det hindrar dock inte att beslutet om kompensation sannolikt har följt den japanska arbetsmarknadens regler.

Ny strålskyddslag, strålskyddsförordning och strålskyddsföreskrifter

I Sverige gäller sedan 2018-06-01 en ny strålskyddslag beslutad av riksdagen och en ny strålskyddsförordning beslutad av regeringen. Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) har därför gjort en total översyn av alla sina föreskrifter. Anledningen är att Sverige måste anpassa sitt regelverk till EU:s nya strålskyddsdirektiv från 2013, och det i sin tur har tagits fram p g a den internationella strålskyddskommissionens, ICRP, senaste grundläggande rekommendationer från 2007 (äldre EU-direktiv och svenska lagar och regler byggde på ICRP:s tidigare rekommendationer från 1990).

ICRP-rekommendationens och EU-direktivets syfte är att för människor undvika deterministiska skador och minimera risken för stokastiska skador, samt, som en nyhet för EU, att bevara biologisk mångfald och ekosystem (skydd av naturen fanns med redan i den förra svenska strålskyddslagen). Grundprinciperna är oförändrade (berättigande, skyddsoptimering, dosgränser) och tidigare bedömningar av risknivåer anses i stort sett vara korrekta, med undantag för ögats lins där risken för strålskada är större än man hittills antagit. Skyddstänkandet ska fokuseras på exponeringssituationen (planerad/nöd/befintlig) och skyddsoptimering ska tillämpas fullt ut i alla situationer. Dosrestriktioner ska användas för att undvika orättvisa dosfördelningar som kan följa av okritiskt utförd skyddsoptimering.

Allt detta är väl genomarbetat både i EU-direktivet och den svenska lagen. Det finns också en hel del andra förbättringar i den svenska lagen, t ex gällande ansvarsfrågor, ekonomi och avfall. SSM:s föreskrifter har fått en överskådligare och mer logisk struktur, med fokus på de krav som ställs i fråga om doser, utsläpp, osv i stället för olika verksamheter (sjukvård, kärnkraft osv). De återspeglar också att direktivet föreskriver en avpassad ansats (graded approach), t ex har för enklare och mindre farliga verksamheter tillståndskrav bytts mot enklare anmälningsplikt.

Dosgränsen för ögats lins vid yrkesexponering har skärpts från 150 mSv per år till 20 mSv per år (medelvärde över 5 år, max 50 mSv ett enskilt år). Övriga dosgränser är oförändrade i ICRP:s rekommendationer, men EU-direktivet är på ett par punkter mer restriktivt. Grundregeln för dos vid yrkesexponering har där satts till 20 mSv per år i stället för 100 mSv per 5 år med max 50 mSv ett enskilt år (på lång sikt alltså samma nivå men utan den flexibilitet mellan år som ICRP förordar). Referensnivån för högsta dos vid livräddande insats i nödlägen sätter EU till 500 mSv (i stället för ingen övre gräns för välinformerade frivilliga). Det har tvingat fram motsvarande ändringar i svenska regler.

SSM inbjuder specialintresserade till möten som arrangeras i Stockholm och landsorten med början 24 oktober. Inbjudan har väckt stort intresse och vi rekommenderar alla som vill veta mer att här anmäla sig till SSM.

Vår bedömning: För de flesta av våra följare kommer de nya reglerna inte att betyda stora förändringar under normal verksamhet i planerade situationer. Reglerna medger också en del förenklingar. Den skärpta dosgränsen för ögats lins kommer att ge bättre skydd för t ex läkare som utför interventionell radiologi, till priset av visst extra krångel i en övergångsfas. Att EU, utan något som helst vetenskapligt skäl, valt att avvika från ICRP:s (och tidigare Sveriges) medelvärde över 5 år kan dock medföra onödigt krångel och särskilt för stora arbeten i kärnkraftsindustrin en ökad kollektivdos.

De nya EU-reglerna kan också ställa till bekymmer i nödsituationer. Vi har rådfrågat Jan Johansson, strålskyddsexpert vid SSM, som påpekar att endast frivilliga får delta i räddningsarbete där stråldosen kan överstiga den vanliga yrkesdosgränsen. ”Eftersom dosgränsen för ett enskilt år nu har sänkts från 50 till 20 mSv kan räddningstjänsten tvingas anställa mer personal för att säkra ett tillräckligt antal frivilliga i ett nödläge. Det orsakar också en risk att räddningstjänsten ”ger upp” tidigare vid en stor strålningsolycka”, säger Jan Johansson. Och livräddning blir svårare, fortsätter han: ”Hittills har svenska regler varit att livräddning alltid ska genomföras, av frivilliga förstås, vid kärntekniska och andra radiologiska olyckor”. Den nya referensnivån på 500 mSv kommer att göra att det inte längre är möjligt. Visserligen är det osannolikt att en livräddare faktiskt skulle få en högre dos, men räddningsledare kan komma att tveka inför risken, särskilt som få räddningsledare kan väntas ha tillräcklig specialkunskap och erfarenhet för att bedöma vilka doser en insats kan leda till.”

Organspecifik cancermortalitet – uppdaterade resultat från INWORKS

Vi har tidigare rapporterat om resultat från INWORKS-studien – en internationell kohortstudie av 308 297 kärnkraftsarbetare i Frankrike, USA och Storbritannien. Tidigare rapporter från studien har fokuserat på studiens uppbyggnad, död i icke-cancersjukdom samt cancermortalitet i kohorten. I den sistnämnda rapporten (Richardson et al 2015) noterade man en excess relative rate (ERR) på 47% per Gy (90% CI: 18-79%) för död i solid cancer. I en uppdaterad rapport från början av 2018 (länk) har man nu tittat på mortalitet från olika cancertyper. I kohorten noterades 17 957 dödsfall till följd av cancersjukdom (solida tumörer, data från dödsattester) och de vanligaste formerna utgjordes av lungcancer (5802 fall), tjocktarmscancer (1570 fall) och prostatacancer (1685 fall). Kumulativa doser till utvalda, relevanta organ uppskattades; exv för män fick lunga i medel 22,8 mGy, tjocktarm 22,8 mGy och blåsa (representerar dos till prostata) 23,4 mGy.

I den nu genomförda analysen har man använt sig av två olika statistiska metoder för att uppskatta risken för död i olika cancersjukdomar. Den första metoden var en maximum-likelihood-modell, där man alltså utan några a-prioriantaganden angett de parametervärden (dödsrisker, ERR) som maximerade sannolikheten att få de observerade värdena. Den andra metoden var en hierarkisk Poisson-regressionsmodell, alltså en Bayesiansk ansats som utgick från ett a-priori-antagande om en normalfördelning. Den senare modellen syftade enligt författarna till att ”stabilisera värdena” och fick framför allt betydelse för ovanliga cancerformer.

Vid de vanligaste förekommande cancertyperna gav de två modellerna relativt likvärdiga uppskattningar av cancerdödsrisken. I den första modellen noterades ett positivt samband mellan ERR per Gy av kumulativ dos för död i ett flertal cancrar (bla munhåle, matstrups-, magsäcks-, tjocktarms-, ändtarms-, bukspottkörtel-, lung- och sköldkörtelcancer). Det skattade ERR-värdet var dock negativt för cancer i lever och gallvägar, prostatcancer, blåscancer, njurcancer och hjärntumör. I den andra modellen noterades inga negativa värden och antalet extremvärden tenderade att minska.

ERR per Gy för de vanligaste cancrarna i INWORKS-kohorten var 0,56 för lungcancer, 0,25 för prostatacancer och 0,42 för tjocktarmscancer. Detta är något lägre jämfört med resultaten från Life Span Study av de japanska atombombsöverlevarna där ERR per Gy vid motsvarande sjukdomar beräknats till 0,67; 0,33 samt 0,49.

Vår kommentar: Risker vid exponering för lågdos strålning över lång tid är en intressant fråga. Artikeln är läsvärd och intressant och speglar även problematiken med eventuella okända övriga faktorer som kan påverka risk för cancer. Stråldoserna som rapporteras är generellt sett låga, det är ett begränsat antal fall med de olika sjukdomarna och de vanligaste noterade cancersjukdomarna i kohorten tillhör stora vanliga cancergrupper i samhället. Detta speglar svårigheten med att säkert tolka effekten från dessa mycket låga doser strålning, även i en mycket stor kohort. Svårigheten reflekteras även i författarnas omfattande arbete med förfinade och inte alldeles lättolkade statistiska metoder.

Två spännande webinarier: sköldkörtel; ögats lins

Onsd 19/9 1300-1430: WHO-Rempan webinar RADIATION AND THYROID CANCER

Distinguished speakers (C Reiners, T Bogdanova, N Takamura, S Nestoroska-Madjunaorva, Z Carr, P Willems) will present the state of knowledge and discuss certain aspects of iodine thyroid blocking practices as applied to preparedness and response to radiological and nuclear emergencies. Each speaker will give a 10-15 minute presentation, which will be followed by a question-and-answer period (Q&A). When it’s time, click here to join the meeting. Meeting number (access code) 848 911 916. Questions during the webinar to be e-mailed to rempan@who.int

Torsd 27/9 0600-0900: CNSC-CRPA webinar ICRP EYE DOSE LIMIT

Speakers C Cousins, M-C Cantone, R Beveridge, A Hanu, J Atanackovic. When it’s time, click here to join the meeting, Meeting number (access code) 9511091#. Questions during the webinar to be e-mailed to cnsc.webinar-webinaire.ccsn@canada.ca

Oavsiktlig exponering för strålning vid diagnostisk och interventionell radiologi – guidelines för utredning och förhindrande

Diagnostisk och interventionell radiologi ska inte ge stråldoser som ger negativa hälsoeffekter, men oavsiktlig exponering eller för lång exponering kan dock leda till att patienter oavsiktligt erhåller högre stråldoser än menat. I en artikel från 2017, ett skriftligt resultat av ett möte på IAEA:s högkvarter i mars 2017 med 52 deltagare (radiologer, fysiker, röntgensjuksköterskor, teknologer, administratörer och tillverkare av utrustning) från 25 länder, går man grundligt igenom strategier för att identifiera och förebygga oavsiktliga överexponeringar, vilka oftast dock är mycket låga (74% <1 mSv).

Fokus ligger på exponering från radiologiska interventioner samt från datortomografiska undersökningar (CT). Författarna diskuterar först hudreaktioner som kan uppkomma som en deterministisk effekt efter för hög stråldos, och rekommenderar olika trigger-nivåer för åtgärd (t e x vid noterad huddos 3 Gy eller 60 min fluoroskopitid rekommenderas eventuell uppföljning av patienten; man rekommenderar även olika triggerpunkter under ingreppet för att identifiera individer som kan få 3 Gy eller mer i huddos). Man påpekar också vikten av att personalen har rätt träning och utbildning för att minimera exponeringen.

Artikeln tar även upp stokastiska effekter samt viktiga punkter att överväga vid information till patienten i händelse av att han/hon av misstag erhållit en oavsiktligt hög dos (exv hur effektiv dos kan ”tolkas” gentemot bakgrundsstrålning samt exempel på termer som kan användas vid riskestimeringar; för enskilda vuxna patienter: <0,1 mSv negligerbar, 0,1-1 mSv minimal, 1-10 mSv mycket låg, 10-100 mSv låg, >100 mSv medel). Ett kapitel ägnas dessutom åt oavsiktlig exponering in utero där författarna påpekar att diagnostisk röntgen i princip inte leder till doser som kan ge organ- och mental påverkan (dvs doser >100 mGy). Däremot kan en liten riskökning för cancer senare i livet uppstå och man behöver då göra en beräkning av absorberad dos till embryot/fostret.

Vår kommentar: En tänkvärd artikel vars innehåll man bör ha övervägt innan olyckan är framme. En styrka är att man kan få mycket detaljerade råd vid olika situationer. Artikeln påminner även om att IAEA har en web-baserad internationell databas (SAFRAD dvs Safety in Radiological Procedures) för att samla in data i samband med radiologiska och kardiologiska interventioner där dosnivåerna eller exponeringstiden kommer upp till fördefinierade triggernivåer (se sid 897 i artikeln för definitioner). Där finns även en motsvarande databas SAFRON (Safety in Radiation Oncology) för incidenter i strålbehandling, Båda kan nås via IAEAs utmärkta webbplats för medicinskt strålskydd, https://www.iaea.org/resources/rpop.

Du som läsare kan lämna eventuella kommentarer längre ned på denna sida!