År 2021 publicerade, inom ramen för Journal of Radiological Protection´s specialnummer om medicinska konsekvenser av strålning, Iddins och medförfattare en översiktsartikel över strålinduderade hudskador. Denna sammanställning ger en bred överblick av området – från historiska aspekter och klinisk presentation till pågående forskning inom ämnet samt utveckling av nya behandlingar. Vi har i denna sammanfattning försökt att lyfta några av de mest intressanta delarna av artikeln.

Hudskador efter exponering för röntgenstrålning noterades redan i slutet av 1800-talet. Förutom erytem, fuktig avfjällning samt sårbildningar noterades även uppkomst av skivepitelcancrar på huden hos pionjärer inom röntgenområdet (Clarence Madison Dally och Elizabeth Fleischman-Ascheim). En bit in på 1900-talet uppdagades i större format risken för utveckling av strålinducerad skivepitelcancer i huden (latenstid 10-30 år) hos tidigt verksamma radiologer.

Strålinducerade hudskador delas i artikeln upp i fyra olika grupper. Lokala strålskador/hudstrålskador är generellt sett inte ensamma livshotande men kan nedsätta livskvalitet med hud- och mjukdelsdeformering samt orsaka kroniska, svåra smärtor. Kutan (=hud) strålsjuka uppkommer om stora kroppsytor är involverade, vid djupare skador eller om patienten får ett mer utbrett hudengagemang efter exponering för akut helkroppsbestrålning. Kutan strålsjuka ses som ett delsymtom av akut strålsjuka och kan påverka chansen att överleva negativt; författarna noterar att kutan strålsjuka förekom hos 16 av de 28 Tjernobyloffren som sedermera avled. De andra två typerna av hudskador vilka man diskuterar är strålskador i samband med annat trauma samt skivepitelcancer i huden uppkommer på sikt.

Symtomatologin vid hudskador utgörs av rodnad, hårförlust, avfjällning av huden (torr eller fuktig), ödem, hyperpigmentering, kärlpåverkan, sårbildning, atrofi (förtunning av huden), fibros (bindvävsomvandling), telangiektasier (små kärlmissbildningar) och nekros (vävnadssönderfall). Vilka symtom som uppkommer, i vilken grad de uppkommer och vid vilken tidpunkt är beroende av den absorberade dosen. Högre absorberade huddoser (över 25 Gy) följs av utveckling av vävnadsnekros under veckor till månader efter exponering. Det är viktigt att komma ihåg att även underliggande vävnader såsom muskler och skelett kan drabbas beroende på absorberad dos. Strålskador till huden har ofta ett dynamiskt och långdraget förlopp med kliniskt lugna perioder som växlar med inflammationssymtom. Huden blir permanent mer känslig för skada och smärtan från dessa skador kan vara mycket mer uttalad än vad som förväntas jämfört med objektiva symtom. Allvarlighetsgraden av skadan beror förutom av dos även av den anatomiska lokalisationen (områden med tunn hud är mer känslig) samt strålenergi. Betastrålning penetrerar förvisso inte vävnaden djupt (generellt sett millimetrar i huden), men avlägger all sin energi ytligt vilket medför att huden kan erhålla höga doser och så kallade ”beta-burns” kan uppkomma.

Artikeln tar även upp diagnostiska aspekter av kutana skador med användning av upprepad fotodokumentation, högfrekvent ultraljud, termografi, samt lyfter aspekten vid vilka situationer biodosimetri bör övervägas. Författarna nämner även OCTA (optical coherence tomography angiography) som är en metod under utveckling med vilken förändringar i hudtjocklek och kärlpåverkan som ej kan ses av det mänskliga ögat kan visualiseras, för att tidigt kunna predicera framtida skador. Även etablerade metoder såsom datortomografi och magnetresonanstomografi kan vara av värde.

Vidare beskriver artikeln aktuella farmakologiska behandlingsmetoder samt dosimetriskt guidad kirurgi i kombination med mesenchymala stamceller som använts på ett fåtal individer. Artikeln lyfter även pågående forskning inom området (djurstudier) samt pågående utveckling och testning av lokalbehandling och farmakologiska läkemedel för indikationen. Författarna tar bland annat upp Silverlon® (ett såromläggningförband) som undersöks inom ramen för en klinisk prövning på indikation strålinducerad dermatit, och KeraStat® (en kräm) som är godkänd för strålinducerad dermatit och nu testas i en grismodell för lokala strålskador på huden. Lokal (på huden) administrering av produkten BP-C2 efter exponering för fraktionerad strålning kunde i en musmodell påvisa snabbare återhämtning och produkten kommer nu att utvärderas på gris som liknar mänsklig hud bättre. Vidare nämns även substanserna TP508 (lindrar hudskada via kärlmedierade effekter), Nor Leu 3-A (en angiotensinanalog som visat lovande resultat för att påskynda läkning vid svåra hudskador) samt Granexingel som nedreglerar det inflammatoriska svaret.

Vår kommentar: Detta är en mycket välskriven, givande och fullständig artikel om strålinducerade hudskador. Den tar upp området ur flera olika aspekter inklusive pågående forskning. Artikeln ger dock inte några ”hands-on-rekommendationer” avseende detaljer kring medicinsk handläggning, men utgör en bas för förståelse för uppkomst och klinisk presentation av skadan samt en översikt över möjliga behandlingar.

Länk till artikeln: https://iopscience.iop.org/article/10.1088/1361-6498/ac241a