Individuell, retrospektiv dosimetri – möjligheter och begränsningar

Gästinlägg av Andrzej Wojcik
Professor vid Stockholms universitets institution för molekylär biovetenskap

Vid en okontrollerad strålexposition är det ofta inte möjligt att beräkna individuella absorberade doser baserat bara på kunskap on expositionsscenarion. Bra exempel är sprängning av en ”hemmagjord” kärnladdning som kan leda till flera tusentals expositioner. Alla som befann sig i närheten och överlevde vill veta vilka hälsoeffekter de kan förvänta sig. Effekterna kan beräknas och åtgärder vidtas, men bara om man känner till den absorberade dosen. Här kan individuell, retrospektiv dosimetri hjälpa till.

Tekniken bygger på mätning av strålinducerade skador i kroppen: deras nivå ökar proportionellt med dosen. Med hjälp av en relevant kalibreringskurva går det att uppskatta den absorberade dosen. Tekniken, som även kallas för biologisk dosimetri, används sedan över 50 år. Den ursprungliga metoden bygger på analys av kromosomskador i blodlymfocyter och anses som den biologiska dosimetrins ”guldstandard” för att den tillåter en uppskattning av dosen i dosområden av ca 0,1 till flera Gy upp till några månader efter expositionen. Metoden har använts vid många tillfällen, som Goiania-olyckan 1987 och olyckan vid Boliden Mineral AB 2010.

Problemet är att metoden är tidskrävande. Det tar flera dagar innan dosen till en person kan uppskattas. Vid en stor, radiologisk händelse med kanske flera tusentals drabbade behövs snabbare, så kallade ”high throughput” metoder. På grund av den politiska och sociala utvecklingen finns nu ett reellt hot om en stor radiologisk händelse och följaktligen arbetar många grupper på utveckling av sådana snabba biologiska dosimetrimetoder. Här ligger fokus inte på dosuppskattningens precision utan på hastigheten. Det är viktigt att kunna på ett snabbt sätt sortera ut de drabbade som inte behöver omedelbar medicinisk hjälp och identifiera dem som måste behandlas. Det har visat sig att inte bara kromosomskador i lymfocyter duger som biologisk dosimeter utan även andra mätmetoder kan användas, till exempel analyser av genexpression. Samtidigt tillåter moderna bildanalysmetoder automatisk analys av kromosomskador, så att analysen inte längre är så tidskrävande som vid manuell analys.

Olika grupper i världen har valt olika strategier för att uppfylla ”high throughput” kravet. I USA satsar man på utveckling av helautomatiserade test som kan användas av vilket diagnostiskt laboratorium som helst, utan grundläggande kunskap i strålningsbiologi. Europa, Kanada och Japan går den andra vägen. Här har man bestämt sig för att skapa nätverk av specialiserade laboratorier som vid en stor händelse kommer att dela prover från drabbade personer och analysera dem parallellt. Det europeiska nätverket heter RENEB och information kan hittas under http://www.reneb.net/.

Ett problem är att de flesta europeiska länderna på grund av ekonomiska begräsningar inte finansierar och upprätthåller specialiserade laboratorier för biologisk dosimetri. RENEB:s filosofi är att testa och öva olika mätmetoder som används i laboratorier för att lösa olika forskningsfrågor med biologisk dosimetri (Wojcik et al. 2018 och Kulka et al. 2018). RNEB organiserar regelbundna övningar där bestrålade blodprover skickas ut till nätverket laboratorier för att testa precision dosuppskattningars precision. Just nu kör RENEB en övning med neutroner för att förberedda sig för en nukleär händelse. Planerad är också en gemensam övning med den europeiska dosimetrigruppen EURADOS (http://www.eurados.org/).

Vår kommentar: Kommittén för nukleära olyckor inom det europeiska transplantationsnätverket, EBMT/NAC, poängterar i sin checklista för klinisk handläggning av strålskadade patienter vikten av analys av blodvärden efter exponering (dvs differentialräkning av koncentrationen av blodceller, och särskilt lymfocyter) – åtgärder som i olyckssituationen lämpligen kombineras med någon eller några av det flertal möjligheter som tas upp ovan.

Ny IAEA-guide: När upphör ett nödläge?

En av många utmaningar för myndigheter som förbereder sig för nukleära eller radiologiska nödsituationer handlar om avslutningen: När ska man formellt avsluta en nödsituation? Hur ska övergången till ett ”normalt” tillstånd bäst skötas, och är det ”normala” att det uppkommer en befintlig exponeringssituation (”omgivning med joniserande strålning” enligt svensk förordningsnomenklatur) eller att man återgår till en planerad exponeringssituation (”verksamhet med joniserande strålning”)? En ny säkerhetshandbok från IAEA, GSG 11, ger vägledning och rekommendationer om dessa viktiga och svåra frågor, för vilka det hittills inte funnits särskilt mycket internationella råd.

Handboken ger vägledning om ämnen som hur man bestämmer när man ska lyfta skyddsåtgärder som införts under nödläget, inklusive evakueringar och begränsningar av konsumtionen av lokala produkter. Den stöder nationella myndigheter i att utveckla arrangemang för sådana beslut som en del av deras övergripande beredskapsinsats. Texten innehåller både utförliga resonerande delar om problem och målkonflikter, och ganska ingående tekniska råd t ex om operativa åtgärdsnivåer (operational intervention levels, OIL). Fyra konkreta exempel presenteras också utförligt, nämligen Fukushima-olyckan och Goîania-händelsen som båda genererade befintliga exponeringssituationer samt Paks-transportolyckan och Hueypoxtla-stölden av en terapistrålkälla, vilka båda slutade med återgång till en planerad exponeringssituation.

Med denna handbok underlättas genomförandet av kraven i IAEA:s ”Safety Standards” GSR 7 om beredskap och GSR 3 om strålsäkerhet. Utbildningsmaterial om GSG 11 kommer att publiceras under kommande månader.

Vår bedömning: Handboken avser att avhjälpa en skriande brist på vettiga råd. Efter såväl Tjernobyl som Fukushima har det uppstått besvärliga problem både med att rent formellt avgöra att ett nödläge upphört, och med att hantera den uppkomna ”befintliga” exponeringssituationen. Den Internationella strålskyddskommissionen, ICRP, hade strax före Fukushima i sin Publikation 111 tagit upp dessa frågor, men har sedan konstaterat att ytterligare och delvis modifierad vägledning uppenbarligen behövdes. Arbete med att uppdatera ICRP-rapporten pågår, och det är på ett sätt synd att IAEA fullföljt den här handboken utan att invänta ICRP som kan arbeta friare än IAEA. Å andra sidan är behovet av råd verkligen stort och med tanke på risken för kommande nukleära och radiologiska händelser ska vi nog vara tacksamma att IAEA slutfört sitt arbete så snabbt, och därigenom inte har låtit det bästa bli det godas fiende.

Oavsiktlig exponering för strålning vid diagnostisk och interventionell radiologi – guidelines för utredning och förhindrande

Diagnostisk och interventionell radiologi ska inte ge stråldoser som ger negativa hälsoeffekter, men oavsiktlig exponering eller för lång exponering kan dock leda till att patienter oavsiktligt erhåller högre stråldoser än menat. I en artikel från 2017, ett skriftligt resultat av ett möte på IAEA:s högkvarter i mars 2017 med 52 deltagare (radiologer, fysiker, röntgensjuksköterskor, teknologer, administratörer och tillverkare av utrustning) från 25 länder, går man grundligt igenom strategier för att identifiera och förebygga oavsiktliga överexponeringar, vilka oftast dock är mycket låga (74% <1 mSv).

Fokus ligger på exponering från radiologiska interventioner samt från datortomografiska undersökningar (CT). Författarna diskuterar först hudreaktioner som kan uppkomma som en deterministisk effekt efter för hög stråldos, och rekommenderar olika trigger-nivåer för åtgärd (t e x vid noterad huddos 3 Gy eller 60 min fluoroskopitid rekommenderas eventuell uppföljning av patienten; man rekommenderar även olika triggerpunkter under ingreppet för att identifiera individer som kan få 3 Gy eller mer i huddos). Man påpekar också vikten av att personalen har rätt träning och utbildning för att minimera exponeringen.

Artikeln tar även upp stokastiska effekter samt viktiga punkter att överväga vid information till patienten i händelse av att han/hon av misstag erhållit en oavsiktligt hög dos (exv hur effektiv dos kan ”tolkas” gentemot bakgrundsstrålning samt exempel på termer som kan användas vid riskestimeringar; för enskilda vuxna patienter: <0,1 mSv negligerbar, 0,1-1 mSv minimal, 1-10 mSv mycket låg, 10-100 mSv låg, >100 mSv medel). Ett kapitel ägnas dessutom åt oavsiktlig exponering in utero där författarna påpekar att diagnostisk röntgen i princip inte leder till doser som kan ge organ- och mental påverkan (dvs doser >100 mGy). Däremot kan en liten riskökning för cancer senare i livet uppstå och man behöver då göra en beräkning av absorberad dos till embryot/fostret.

Vår kommentar: En tänkvärd artikel vars innehåll man bör ha övervägt innan olyckan är framme. En styrka är att man kan få mycket detaljerade råd vid olika situationer. Artikeln påminner även om att IAEA har en web-baserad internationell databas (SAFRAD dvs Safety in Radiological Procedures) för att samla in data i samband med radiologiska och kardiologiska interventioner där dosnivåerna eller exponeringstiden kommer upp till fördefinierade triggernivåer (se sid 897 i artikeln för definitioner). Där finns även en motsvarande databas SAFRON (Safety in Radiation Oncology) för incidenter i strålbehandling, Båda kan nås via IAEAs utmärkta webbplats för medicinskt strålskydd, https://www.iaea.org/resources/rpop.

Du som läsare kan lämna eventuella kommentarer längre ned på denna sida!

Kyshtym-olyckan – 60 år har gått

År 1957 på hösten skedde två stora olyckor vid radionukleära anläggningar; en i Kyshtym i forna Sovjet och en i Windscale i Storbritannien. Omfattande kontaminering av den omgivande miljön följde. Bägge olyckorna inträffade således för snart 61 år sedan och i Journal of Radiological Protection publicerades nyligen dels en uppdaterad analys av konsekvenserna av Kyshtym-olyckan (Akleyev et al.), dels en kommentar/reflektion från chefredaktören (Wakeford) över bägge olyckorna.

Olyckan i Kyshtym skedde i Mayak nuclear complex i Södra Uralbergen i Ryssland den 29:e september 1957 genom överhettning av en tank för radioaktivt avfall. Detta ledde till en kemisk explosion med spridning av radioaktivt avfall (ca 74 PBq) och kontaminering med radioaktiva ämnen nordöst om anläggningen över ett 300 km långt och 50 km brett område (benämns ofta East Urals Radioactive Trace (EURT) för vilken den officiella gränsen utgörs av kontaminering med minst 2 Ci/km2, d v s 74 GBq/km2). Olyckan har klassats som en INES 6. Tjugotvå bosättningar låg inom EURT och sammanlagt mer än 10 000 personer fick evakueras under de första 2 åren efter olyckan; 2280 personer inom de första 250 dagarna efter olyckan pga deposition av >4 Ci/km2 av 90Sr och höga nivåer av kontaminerad föda.

Initialt utgjordes risken framför allt av markstrålning från i huvudsak 144Ce + 144Pr och 95Zr + 95Nb (1154 personer som evakuerades inom 2v från tre närbelägna byar; husen destruerades) och därefter följde risk för intag av 90Sr via födan. Dosgräns för 90St sattes till 52 kBq/person men kvalitetskontrollen var svår och intaget via födan av radionukliden kom därför att överstiga tillåtna gränser för invånare i vissa bosättningar. För invånarna i de icke-evakuerade områdena vidtogs åtgärder såsom dekontaminering av jorden genom plogning, införande av stora gårdar, begränsning av mjölkproduktionen och förbud mot grönsaks- och spannmålsodling för att minska intag av radionuklider.

I artikeln beskrivs även dosrekonstruktion av såväl interna som externa doser för 21 427 enskilda individer. Dosackumulering beräknades endast för de första två åren efter olyckan. För att beräkna absorberad dos till organ och vävnader utifrån mängd av intag av andra nukleider än strontium användes biokinetiska modeller från ICRP Publication 67 och för motsvarande beräkning för 90Sr användes en speciell ålders- och könsanpassad biokinetisk modell. Dos till magsäck användes för analys av solida cancrar som grupp. Dos till benmärg dominerades av 90Sr (bensökande, >97%) medan dos till övriga organ var betydligt lägre och dominerades av 144Ce (60-70%). Medeldoserna för kohorten var låg (28 mGy för magsäck, 78 mGy för benmärg) och noterade maxdoser för magsäck uppgick till 0,6 Gy och till 1,9 Gy för benmärg.

Hälsoundersökningar med klinisk undersökning, EKG och blodprover för individer i de närmast belägna bosättningarna utfördes inom de första veckorna efter explosionen. Inga fall med akut strålsjuka noterades, men på gruppnivå noterades en nedgång i leukocyter, neutrofiler och trombocyter hos de exponerade jämfört med de icke-exponerade. Uppföljande undersökningar av individer i samma bosättningar utfördes 1-2 år efter olyckan. Man kunde då man inte notera någon kvarstående skillnad vad gäller blodstatus (medelvärden för exponerade resp oexponerade), men det ökade antalet personer med höga leukocyt- och trombocyttal i den exponerade gruppen vittnade om en ”hematologisk återhämtningsfas” för dessa individer. Efter 28 års uppföljning efter olyckan kunde man inte notera någon hälsopåverkan på individer i bosättningar som utsatts för de högsta doserna. Man gjorde även subanalyser på barn (952 individer under 14 år; de flesta mellan 5 och 9 år) och noterade ökad förekomst av infektionssjukdomar hos de med högst exponering.

I en sådan här kohort är naturligtvis analys av cancerrisk av högt intresse. Vid den första analysen av cancermortalitet som undersökte de första 30 åren efter olyckan, kunde man inte notera en statistiskt säkerställd dosberoende risk för död i solida cancrar eller notera någon ökad risk för död i leukemi. Ytterligare en analys, utförd 50 år efter olyckan, när 37% av medlemmarna i kohorten hade avlidit (för 89% av dessa fanns dödscertifikat), klargjorde att de vanligaste dödsorsakerna utgjordes av kardiovaskulära sjukdomar (51%) och cancer (16%) (ffa lungcancer och gastrointestinal cancer). År 2011-12 utfördes individuella dosberäkningar och dos-riskberäkningar. Excess relative risk (ERR) för död i solida cancrar beräknades då till 0,057/100 mGy respektive 0,067/100 mGy för en 5- respektive 10-års latensperiod. Över denna 50-åriga uppföljningsperiod uppskattades att 26 fall av död i cancer (2,5%) kunde associeras med strålexponering. (Man har även tittat på cancerincidens i relation till dos i kohorten).

I den andra artikeln (Wakeford) beskrivs även Windscaleolyckan som skedde samma år i Storbritannien och vid vilken bl a 210Po och 131I släpptes ut. Olyckan klassades som nivå 5 på INES-skalan och vi har tidigare vid två tillfällen rapporterat om COMARE-rapporten som bland annat rör denna olycka.

Vår kommentar:

Dessa två artiklar är båda mycket läsvärda. Akleyev et al ger en gedigen och grundlig bild av de medicinska konsekvenserna av Kyshtym-olyckan. Dosestimeringen som utförts på individnivå visar också på att de absorberade doserna (tack vare vidtagna åtgärder?) varit låga, endast 6% av kohorten fick doser >100mSv. Man kan dock se att det finns osäkerheter i exv diagnostisering av cancersjukdom samt dosestimeringen Författarna påpekar också själva att det finns osäkerheter i estimeringen av individuella doser, till exempel osäkerhet av sammansättningen av radionuklider, variation av deposition i olika byar samt individuella skillnader i intag, biokinetik etc. Kvaliteten på kontrollkohorter är alltid ett problem, inte minst i dåvarande Sovjetunionen med osäker och ofullständig hälsostatistik, men man torde åtminstone kunna vara säker på att Akleyev och medarbetare haft tillgång till den bästa statistik som stått till buds.

Wakeford påpekar sist i sin artikel att trots dessa olyckor som skedde i en tidig era av kärnindustrin har vi inte kunnat förhindra olyckor såsom Tjernobyl och Fukushima, och att det är av största vikt att lära av dessa sällanhändelser för att medvetandegöra vikten av säkerhet.

Ny uppdaterad rapport från UNSCEAR kring tyreoideacancer i regioner som påverkades av Tjernobylolyckan

Gästinlägg av:
Christel Hedman
Specialistläkare i onkologi, med klinisk och forskningsmässig erfarenhet av tyreoideacancerMedlem av Socialstyrelsens RN-medicinska expertgrupp

FN:s vetenskapliga strålningskommitté UNSCEAR har tidigare publicerat flera analyser angående risken att utveckla tyreoideacancer i områden som påverkades av Tjernobyl-olyckan. Den senaste rapporten, en s.k. ”white paper” från 2018, uppdaterade informationen kring hur risken för tyreoideacancer fortsätter att påverkas många år efter olyckan. Syftet med rapporten var att beskriva antal människor drabbade av tyreoideacancer bland dem som var barn eller ungdomar vid tiden för Tjernobyl-olyckan och hur stor del av dessa cancerfall som kan anses bero på strålning från olyckan.

De områden som påverkades mest av olyckan var Ukraina, Vitryssland och fyra delstater i nuvarande Ryssland. Olyckan gav upphov till en signifikant mängd radioaktivt material som påverkade omkringliggande populationer, främst p.g.a. gamma- och betastrålning. Många barn och ungdomar fick högre dos 131I under de första veckorna efter olyckan då barnens mjölkintag var större än vuxnas och för att deras sköldkörtel är mindre till storleken. Därtill är sköldkörteln hos barn känsligare för strålningsrelaterade skador.

Efter Tjernobyl-olyckan sågs en dramatisk ökning av tyreoideacancer hos dem som var barn och ungdomar vid olyckan. Ökningen beror på flera faktorer, som ökad incidens p.g.a. stigande ålder, ökad medvetenhet om risken för tyreoideacancer, förbättrade diagnostiska metoder för att upptäcka tumörer och cancer relaterad till strålning. Stigande ålder hos de som var barn och ungdomar under tiden för olyckan leder till ökad incidens då tyreoideacancer ökar med åldern. Därtill kan dessa områden höra till de delar av världen där diagnostiken fortfarande förbättrats de senaste åren, vilket också kan påverka incidensökningen. Huvudsakligen sågs en ökning av papillär tyreoideacancer. Prognosen för de som fått en tyreoideacancer efter Tjernobyl-olyckan är mycket god, med endast ett fåtal dödsfall registrerade. Bland dem som var vuxna vid tidpunkten för olyckan sågs ingen ökning av tyreoideacancer.

För att studera effekten av olyckan på risken att utveckla tyreoideacancer användess s.k. excess relative rate (ERR), som beskriver den andel av tyreoideacancer som anses bero på stålning från olyckan. Risken för tumörer har visats öka med ökad dos strålning som erhölls vid olyckan och ökningen anses relativt linjär.

I gruppen barn upp till 18 års ålder vid olyckan 1986, och boende i områden närmast och mest påverkade av kärnkraftsolyckan, har både det totala antalet fall (prevalensen) och det årliga insjuknandet i tyreoideacancer (incidensen) fortsatt att öka. Under perioden 1991-2015 registrerades över 19 000 fall, vilket är 2,8 gånger högre än antalet registrerade fall under tidsperioden 1991-2005. Hos de barn/ungdomar som inte evakuerades bedömdes ERR vara 0,25 och bland dem som evakuerades bedömdes ERR vara 0,6. Då det inte är möjligt att med säkerhet avgöra vilka tumörer som berodde på olyckan är det relativt stora osäkerhetsmarginaler i beräkningarna. För tillfället finns inga säkra biomarkörer som kan särskilja strålningsinducerad tyreoideacancer från annan cancer, och således är det fortfarande inte möjligt att med säkerhet avgöra vilka tumörer som berodde på olyckan.

Vår slutsats: Tjernobyl-olyckan har haft en stor påverkan på antalet patienter med tyreoideacancer i områden runt olyckan. En fortsatt ökning av cancerfall visar att risken finns kvar många år efter att populationen blivit utsatt för strålning. Fortsatt forskning kan eventuellt hitta biomarkörer som kan särskilja tumörer förorsakade av strålning från andra tumörer, vilket tydligare kommer att kunna påvisa vilken effekt Tjernobyl-olyckan haft på cancerincidensen.

Kyshtym, Windscale, Tjernobyl: Proceedings från mötet 1990

Vi brukar försöka att ha något kortare ledtider än 28 år men här måste vi göra ett undantag. 2018 är det 61 år sedan de första två stora kärntekniska olyckorna, Kyshtym i dåvarande Sovjetunionen och Windscale i Storbritannien. Officiell bekräftelse på Kyshtym-olyckan erhölls först 1989, och 1990 organiserade EG-kommissionen (som det då hette) ett omfattande möte om dessa två olyckor och den tredje stora olyckan som ju hade inträffat 1986, alltså Tjernobyl. Proceedings från detta viktiga möte ”publicerades” 1991 som kommissionens strålskyddsrapport nr 53. Dessa Proceedings har dock endast förelegat i stencilerad form och i praktiken varit omöjliga att få tag på. Nu har de äntligen gjorts tillgängliga som två PDF-volymer som fritt kan laddas ner från EU: (1: https://ec.europa.eu/energy/sites/ener/files/documents/radiation_protection_53.pdf , 2: https://ec.europa.eu/energy/sites/ener/files/documents/radiation_protection_53_volume_ii.pdf )

Vår bedömning: Vi tackar Richard Wakeford för tipset. Som han påpekar är det, efter nästan 30 år, fortfarande mycket som är högst relevant i dessa rapporter, särskilt i ljuset av den fjärde stora kärntekniska olyckan, Fukushima 2011.

Vän av ordning noterar måhända att vi inte räknar in Harrisburg / Three Mile Island som en stor kärnteknisk olycka. Harrisburgolyckan var en tekniskt mycket intressant arbetsplatsolycka som hade stora politiska konsekvenser, men den fick inga strålningsmedicinska konsekvenser för vare sig allmänhet eller personal.

Polonium-210-förgiftningen av Litvinenko i London 2006 – nya uppgifter från England om ett andra mordförsök och uppföljning av kontaminerade personer

I två aktuella rapporter publicerade i Journal of Radiological Protection beskriver Harrison och medarbetare (Public Health England/Oxford Brooks University) nya intressanta uppgifter relaterade till mordet på den fd ryske agenten Alexander Litvinenko i London 2006 https://doi.org/10.1088/1361-6498/aa58a7 , https://doi.org/10.1088/1361-6498/aa80f5 . Litvinenko bjöds den 1 november 2006 på te förgiftat med polonium-210. Han utvecklade snabbt tecken på svårartad akut strålsjuka och avled inom tre veckor i den kliniska bilden av benmärgs- och multiorgansvikt. Fallet blev föremål för en mycket omfattande mordutredning, vars resultat bl a redovisades i den fylliga Owen-rapporten, publicerad januari 2016 och tidigare kommenterad av oss här på SREMC (rapporten kan nås via websidan ”The Litvinenko Inquiry”, www.litvinenkoinquiry.org).

Nu föreligger kompletterande data.  Post-mortem-undersökningar (inklusive autoradiografi av hårprover) av den mördade indikerar att han utsattes för ett första 210Po-förgiftningsförsök redan i oktober 2006. Författarna uppger att absorberad stråldos då var betydligt lägre (1/100 del) jämfört med vid det andra mordförsöket i november, men kanske ändå så hög att Litvinenko kunde ha avlidit pga endast denna. Sjukdomsförloppet hade då blivit betydligt långsammare och mildare, men med trolig utveckling av främst irreversibel njursvikt inom månader till år. Författarna anger att Litvinenko vid det första expositionstillfället i oktober 2006 sannolikt utsatts för ca 40 MBq 210Po vilket, med en absorption från tarm till blod på ca 10 %,  torde medfört en organdos av maximalt cirka 3 Gy, medan den kraftigare förgiftningen i november 2006 uppgick till ca 4 GBq, vilket torde ha medfört doser kring ca 20 Gy till mer än 100 Gy.

Kommentar: Vi instämmer i författarnas medicinska bedömning att ”död var det oundvikliga utfallet” av den mycket kraftiga 210Po-förgiftning Alexander Litvinenko utsattes för den 1 november 2006, detta oavsett om sjukvården då omgående hade kunnat ställa rätt diagnos och erbjuda maximal, högspecialiserad medicinsk behandling. Den totala stråldosen från de högenergetiska alfapartiklarna var då tydligt supraletal. Det är mer osäkert vilka hälsoeffekter den nu upptäckta första, mindre 210Po-exponeringen i oktober ensam kunde ha lett till. Möjligen hade han kunnat överleva den isolerade händelsen.

 

I Harrisons andra rapport  https://doi.org/10.1088/1361-6498/aa80f5 redogörs för uppföljning av personer som oavsiktligt kontaminerats med 210Po i anslutning till mordet. Så snart det blev känt vad Litvinenko exponerats för upptäcktes mätbar aktivitet av 210Po i det sjukhus där han vårdades, i den bar där han intog den förgiftade te-drycken, och t o m i de flygplan som de utpekade mördarna rest med från England till Ryssland efter mordförsöket. Händelsen ledde till stora internationella utredningsinsatser för att spåra och medicinskt utvärdera personer som misstänktes ha blivit kontaminerade med 210Po i anslutning till mordet. Även ett flertal svenska medborgare som t ex varit i den aktuella London-baren eller i berörda flygplan vid aktuell tidpunkt kontaktades och undersöktes, detta via ansträngningar från Socialstyrelsen/ KcRN/SREMC och SSM. Måttligt förhöjda halter av 210Po i 24h urin kunde då uppmätas från några personer, dock utan tydlig koppling till Londonmordet och utan några tydliga hälsokonsekvenser.

I Harrisons aktuella artikel beskrivs två brittiska personer som befanns ha varit kontaminerade med 210Po och som följdes upp i flera månader efter händelsen. Hos den mest exponerade personen låg stråldoserna trots allt under tröskeln för irreversibel organskada, men författarna noterade en något ökad generell risk för framtida utveckling av cancer. Av intresse är också att denne person under en kortare period erhöll kelatterapi med unithiol, för att öka utsöndringen av 210Po. Författarnas konklusion är dock att denna behandling, när det gällde att minska absorberade doser, endast var ”moderately effective”.

Uppföljning ger oss lärdomar…..

Det har nu gått 30 år sedan kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl samt 5 år sedan den i Fukushima. Många uppföljningar, studier och inlägg har skrivits och rapporterats. Av dessa typer av sällanhändelser har vi mycket att lära från varje enskild händelse, som också är unik i sitt slag. Några av de publicerade artiklarna kan ses nedan.

T Shimura et al sammanfattar de hälsoåtgärder som genomförts i Japan för att minska strålexponeringen till allmänheten, såsom evakuering och kontroll av distribueringen av livsmedel. Författarna poängterar också att risk-kommunikation är en viktig fråga även under bederskapsarbete och att tillförlitlig vetenskaplig information bör fortsätta spridas till strålningsdrabbade områden även under senare faser.

S Nomura et al rapporterar i en artikel om tidiga åtgärder för att minska risken för intern strålexponering efter Fukushima-olyckan. Effektiviteten av tidig evakuering och inomhusskydd var uppenbart begränsad gällande riskerna för intern strålexponering och beslut om dessa tidiga åtgärder bör göras genom att noggrant balansera fördelar, t.ex förhindra akuta yttre strålskador, och förhindra potentiella hälsorisker, såsom fysisk påfrestning som kan vara dödlig för äldre och sjuka vid evakuering.

Akabayashi och Hayashi argumenterar i en artikel att den obligatoriska evakueringen inte var etiskt motiverad om regeringens syfte var att minska riskerna av strålexponering och hävdar att regeringens syfte snarare var att upprätthålla den allmänna ordningen. Man framhåller vikten av att vid folkhälsoinsatser ta hänsyn till andra syften än underhåll och förebyggande av hälsa, vilket kan göra det lättare att motivera en onödig begränsning av den personliga friheten.
Vår kommentar: Återigen framkommer synpunkter om kommunikation och vikten av att denna genomförs på ett vetenskapligt, strukturerat sett under en längre tid. Man kan också tillägga att vetenskaplig information till allmänheten bör framföras med ett språk som lekmän förstår för att de själva ska kunna ta ställning till ev åtgärder för sin egen/familjens säkerhet.

En aktuell strålningsolycka med förekomst av ”acute radiation syndrome” – en påminnelse om IAEAs web-site ”News”

Redaktionen vill påminna läsarna om att viktig information kring inträffade strålningshändelser finns kontinuerligt tillgänglig på IAEAs nyhets-site på webben: https://www-news.iaea.org

Siten, som även stöds av Nuclear Energy Agency of the Organization of Economic Cooperation Development (OECD/NEA) och World Association of Nuclear Operators (WANO), listar och beskriver strålningshändelser som anmäls till IAEA. I genomsnitt tillkännages cirka 30-50 händelser årligen. Själva rapporterna tillhandahålls och uppdateras av respektive deltagande länders myndigheter, vilka därför också helt ansvarar för rapporternas innehåll.

Nyligen meddelades om en olycka i september 2015 i Iran, där två arbetare inom oljeindustrin accidentellt exponerades för en radiografikälla, iridium-92 (35 Ci). Som vid så många tidigare inträffade olyckor fanns ett betydande inslag av ”mänsklig faktor” med i spelet. Själva strålkällan (en guide tube) demonterades här ut ur sitt skyddshölje utan att aktuella personer var medvetna om strålrisken. Källan blev liggande i en bil mellan två framstolar, där de två arbetarna sedan satt och sov under 4 respektive 6 timmar innan källan upptäcktes och kunde återföras inom sitt skyddshölje (projector). Det var symtom av illamående och kräkningar följande morgon som fick den ene arbetaren att slå på sin intensimeter (survey meter) och därmed upptäcka strålkällan. Man har beräknat att de två arbetarna exponerades för helkroppsdoser av ca 3,4 Gy respektive 1,6 Gy. Båda sökte sjukhusvård för medicinsk uppföljning och fortsatt handläggning. En kompletterande rapport beträffande det medicinska förloppet har utlovats i senare skede.

 

Kommentar från redaktionen:

Denna händelse är en av de fåtaliga som under de senaste två åren via IAEA klassats som grad 3 enligt INES (dvs ”allvarlig incident”, se https://www-news.iaea.org/InesScale.aspx ) och som sannolikt kommer att medföra tydlig medicinsk påverkan på människa.

Man anser idag att ”LD50-dosen” för människa generellt torde ligga kring 3-4 Sv helkropp utan någon medicinsk uppföljning eller behandling, sannolikt flera Sv högre med högspecialiserad medicinsk handläggning. Utfallet är till stor del beroende av den specifika strålningssituationen, samt vilken specifik medicinsk vård som kan erbjudas. I det aktuella fallet kan man hos den mest drabbade personen, efter initialt avklingande av beskrivna prodromalsymtom, med hög sannolikhet förvänta sig hematologisk påverkan. Denna torde manifesteras som en pancytopeni, med ökad infektions- och blödningsrisk som första kliniska konsekvens. Från tidigare strålningsolyckor med små lokala strålkällor på cm/dm-avstånd från den exponerade, har vi bl a lärt oss att från källan mer distalt belägen benmärg ibland kan ”sparas”, dvs att det även vid relativt höga helkroppsdoser kan det hos vissa patienter finnas kvar viss, fungerande residual hematopoes. Det gör att man i ett fall som detta torde behöva ”vänta ut” den hematologiska utvecklingen under åtminstone ca en till två veckor, innan eventuellt beslut om allogen stamcellstransplantation kan bli aktuellt. Detta är i linje med EBMTs publicerade riktlinjer – se https://www.ebmt.org/Contents/About-EBMT/Who-We-Are/Committees/Documents/Pocket%20guide.pdf. Där finns även överskådliga scheman för medicinsk provtagning och uppföljning/ övervakning samt behandlingsråd. I det aktuella fallet torde indikation ha funnits för klinisk behandling med den hematologiska tillväxtfaktorn G-CSF (filgrastim), i syfte att minimera och förkorta tiden med allvarlig, infektionsrelated granulocytopeni. I Sverige hade en händelse som denna aktiverat såväl Socialstyrelsens Radionukleära medicinska expertgrupp (RN-Meg) som Kunskapscentrum för strålningsmedicin vid katastrofer (KcRN) vid Karolinska Institutet/Socialstyrelsen.

Redaktionen ämnar bevaka fallet och planerar att återkomma när den medicinska uppföljningen publicerats.

Två lärorika incidenter

Enligt en forskningsrapport arbetade en finsk laboratris med att framställa I-131-kapslar för behandling av sköldkörtelcarcinom. Laboratrisen använde dubbla skyddshandskar och observerade vid handskbyte att den inre, men inte den yttre, handsken var skadad. Kontamination påvisades först efter 3-4 timmar genom rutinmätning då hon lämnade kontrollerat område. På högra handen fanns en avsevärd aktivitet (12 MBq). Man försökte omedelbart dekontaminera huden, men gav henne inte någon stabil jod. Följande dag kvarstod mycket av hudkontaminationen och I-131 fanns då även i sköldkörteln, vilket visar att jod kan absorberas genom huden. Huddosen har uppskattats till 33 Gy, dock med rätt stor osäkerhet, över ca 10 cm2 och sköldkörteldosen till 430 mGy. 11 dagar efter händelsen var huden torr och fjällande, men trots den höga huddosen kunde inga bestående men påvisas 3 månader efter händelsen. En viss liten ökning av frekvensen kromosomaberrationer i lymfocyter har dock påvisats 15 dagar efter händelsen.

En brittisk incidentrapport gäller sluten röntgenradiografering, alltså materialprovning vid en provningsanläggning där provbiten placeras i ett strålskärmat rum eller skåp för analys. Bristande kommunikation gjorde att en person testade en portabel strålningsvarnare, med analysutrustningens ordinarie varningar avstängda, samtidigt som en annan person lade in material i skåpet för undersökning. Den senare personen satte därvid ett finger direkt i strålgången, men observerade efter ca 2 sekunder en varningslampa som visade att bestrålning pågick. Fingerdosen blev 23 Sv och har lett till en bestående hudskada. Incidenten kunde ha slutat betydligt värre om någon annan kroppsdel hade hamnat i strålgången.

Vår bedömning är att båda incidenterna visar på slarv och bristande rutiner. I det första fallet borde mätning av eventuell kontamination ha gjorts så snart den spruckna handsken upptäcktes, och när kontamination påvisades borde laboratrisen ha tagit en jodtablett för att hindra sköldkörtelupptag av radioaktiv jod. I det andra fallet borde den som stängde av det ordinarie varningssystemet ha informerat noga om detta och sett till att ett alternativt varningssystem var i gång. Det är vidare intressant att notera den stora skillnaden i graden av skada, särskilt som dosen kan ha varit lägre för personen med den svårare hudskadan. Vi noterar dock att dosraten var väsentligt högre vid radiograferingsincidenten, vilket eventuellt kan ha betydelse.