Reserapport från Fukushima

Gästreportage av tekn dr Marcus Eriksson, ordförande i Sveriges Kärntekniska Sällskap (SKS)

Niclas Metzén, säkerhetschef på Forsmarks kärnkraftverk, höll i maj 2019 ett föredrag på SKS om ett studiebesök i Fukushima i november förra året. Kärnkraftverket drabbades svårt av jordbävningen och efterföljande tsunami våren 2011, vilket fick till följd att tre av anläggningens sex reaktorer drabbades av härdsmälta. Olyckan skickade chockvågor genom kärnkraftsvärlden och fick politiska konsekvenser i flera länder. I Japan stängdes samtliga 54 reaktorer ner och i Tyskland ledde olyckan till beslutet om definitiv nedläggning av kärnkraften. I Fukushima evakuerades tusentals människor och ett mödosamt saneringsarbete inleddes.

Niclas inledde med att beskriva de psykosociala konsekvenser som olyckan har fört med sig. Personal och familjemedlemmar till anställda som upplever skamkänslor och samvetskval för det som inträffat och en omgivning som ifrågasätter händelser runt olyckan. Evakueringen av människor, ca 100 000, har varit traumatiserande för de personer som tvingades lämna sina hem, arbetsplatser, skolor mm. Ett inte ovanligt förekommande agerande är att representanter för TEPCO, som ägare till kärnkraftverket Fukushima, eller företrädare för Japansk kärnkraftindustri, inleder offentliga anförande med att be om ursäkt för olyckan. Det är uppenbart att olyckan är förknippad med skuldkänslor och en industri i Japan som upplever att man orsakat ett stort lidande för befolkningen och med efterverkningar även utanför Japan. Niclas uppmanade församlingen att försöka leva sig in i om en liknande situation skulle inträffa i Sverige eller vid Forsmark?

Niclas berättade översiktligt om olycksförloppet och de skydd anläggningen var utrustad med för att skydda mot tsunami. Det pågår idag omfattande saneringsarbete på anläggningen och i omgivningarna runt omkring. Ett framsteg, som man från TEPCOs sida gärna lyfter fram, är att den genomsnittliga dosnivån till personal har reducerats till ca 3 mSv per år och medarbetare, vilket motsvara ungefär den genomsnittliga stråldosen för allmänheten i Sverige. Gränsen för återflyttning till sanerade områden är 10 mSv per år. Hittills har ett antal tusen personer kunnat återvända till begränsade områden.

Ett problem är generering av vatten som innehåller små mängder tritium som kräver förvaring. De skadade reaktorerna kräver kontinuerlig tillförsel av vatten för att kyla härdresterna. Detta vatten blir kontaminerat med radioaktiva ämnen. På anläggningen finns reningsanläggningar som avskiljer merparten av föroreningarna men kvar i vattnet blir tritium. Pga innehållet av tritium är man tvungen att på anläggningsområdet förvara vatten i tankar á 1000 m3. Med aktuella flöden så behövs det uppföras ca 1 ny tank varannan dag. En annan frågeställning är omhändertagandet av resterna från härdsmältorna. Enligt undersökningar så befinner sig härdresterna i de tre drabbade blocken i botten av reaktorinneslutningen. Någon definitiv plan för hur det ska tas om hand finns ej klar. Det kommer att bli ett mödosamt och tidskrävande arbete att plocka ut och ta hand om resterna från härdsmältorna.

Enligt japanska myndigheter och TEPCO så kommer det ta ca 30-40 år att avveckla reaktorerna och kostnaderna för rengöring uppskattas till svindlande $200 mdr. När det gäller de ekonomiska konsekvenserna av olyckan så utgör, enligt uppgift från publiken, den enskilt största posten utgifter för inköp av fossila bränslen för att ersätta förlusten av elproduktion med anledning av att landets kärnkraftreaktorer tvingas stå stilla. I dagsläget har 8 reaktorer kunnat återstartas.

Vår kommentar: Reportaget ger en lättillgänglig och intressant sammanfattning av vad som hänt efter olyckan. Från vårt perspektiv är det särskilt viktigt att notera att de psykosociala effekterna är så stora – det framstår som den dominerande medicinska konsekvensen och är något som inte alltid fått den uppmärksamhet ämnet förtjänar. Vi tackar Marcus Eriksson och Niclas Metzén för vänligt tillstånd att återge reportaget, som tidigare publicerats på SKS webbplats.

Jämförelse av uppfattning av risker och tolkning av information – en uppföljning av Fukushima

Murakami och medarbetare har i en serie studier analyserat olika aspekter av Fukushima-olyckan och dess följder. I en sådan uppföljningsartikel är bakgrunden behovet att förstå hur befolkningen uppfattar och tolkar information om jämförelse mellan olika risker. Spridning och tolkning av information är idag mycket väsentliga vid katastrofer. Givet det snabba flöde som sker via sociala medier är det av yttersta vikt att ta reda på hur man bäst kommunicerar evidensbaserade data om risker med befolkningen och hur sådan information uppfattas och tolkas av mottagarna.

I denna studie mätte man hur invånare i Fukushima, Tokyo och Osaka tolkade risker med intag av radionuklider via födan, uppdelat i ”dread risk” (risk som uppfattas som hotfull, okontrollerbar osv så att man är angelägen att risken reduceras) samt ”unknown risk” (en tidigare okänd fara där det inte finns någon vetenskaplig uppskattning av riskens storlek). N= 9249 personer mellan 20-69 år deltog via webformulär i studien). Sociala och geografiska karaktäristika bokfördes och kunde sedan användas vid utvärdering av hur man uppfattat information och jämförelse av risker (förståelse, uppfattad riskstorlek, uppfattad exakthet av given information mm). Uppfattningen av ”dread risk” var högre hos dem som evakuerats (frivilligt eller obligatoriskt) och de primära faktorerna som påverkade detta var avstånd från kärnkraftverket, evakuering, förtroende för information från de centralt styrande.

Vår kommentar: Denna artikel har undersökt ett komplext ämne och är något svårläst. Den har dock viktiga poänger; bl a att författarna fann att förtroende för information som kommer från centrala myndigheter är en viktig faktor för att kunna göra en adekvat tolkning av risk. Detta belyser vikten av att ha goda kommunikationsvägar och tydliga budskap från centrala myndigheter vid en katastrof, framför allt om den involverar joniserande strålning vilket ofta är ett okänt och stigmatiserat ämne.

 

Sex år efter Fukushima-olyckan är värdena för extern dos i ett område som kontaminerats jämförbara med värdena i områden med hög naturlig bakgrundsstrålning

Oron för långsiktiga hälsorisker vid strålexponering är stor hos allmänheten i Fukushima, ffa för barnen som riskerar fortsatt kumulativ exponering.
För att begränsa den kumulativa strålexponeringen efter en stor olycka med utsläpp av radioaktiva ämnen, är det av stor vikt att minska den kroniska exponeringen som står för majoriteten av den totala dosen. Kronisk exponering kan vara intern eller extern. När det gäller individuella nivåer av intern förorening är livsmedelsreglering och identifiering av högriskindivider med stor konsumtion av förorenade lokala livsmedelsprodukter av betydelse. Intern exponering i förorenade områden efter olyckan i Fukushima tycks ha varit marginell, tack vare snabba och strikta åtgärder från lokala myndigheter och japanska staten.
Den externa exponeringen är beroende av externdosrater i bostadsområden, bostadstyp, markbeläggning, yrkeskategori och de platser där människor spenderar långa perioder dagligen. Externdosen minskar gradvis varje år tack vare det fysikaliska sönderfallet av radioaktiva ämnen, miljöförändringar och av motåtgärder såsom dekontaminering. Adekvat information om när och var invånarna exponerats för majoriteten av stråldosen och dosen extern strålning på den plats där människorna vistas under lång tid finns inte tillgänglig.

Minamisoma ligger 10-40 km norr om Fukushima Daiichi kärnkraftverk. En evakueringsorder utfärdades omedelbart efter olyckan till den del av staden som ligger inom 20 km radie från kärnkraftverket. När den luftburna externa stråldosen i staden minskade avslutades evakueringsordern (ca 5 år efter olyckan) och befolkningen började återvända.

Tsubokura et al redogör i sin artikel för ett utvärderingsprojekt i samarbete med tjänstemän från Minamisoma city och tre andra städer i Japan (Fukuyama, Nanto och Tajimi, belägna utanför Fukushimaprefekturen). Där jämför man dosen från den externa exponeringen i Minamisoma city med de andra tre städerna, där den naturliga markbundna bakgrundsstrålningen är relativt hög.
Man har också utvärderat förhållandet mellan dosen från extern exponering och beteendemönstret hos boende i Minamisoma city.
Under två veckor mättes externa stråldoser med en s.k. D-shuttle (en individuell elektronisk dosimeter) hos totalt 100 individer, samtliga anställda inom stadsförvaltningen i respektive stad. Mätningen genomfördes från 29 maj till 11 juni 2017. De platser deltagarna vistades på registrerades varje timme för att jämföra och utvärdera den externa dosen samt för att klargöra om individens beteende leder till skillnader i stråldos.
Den genomsnittliga externa exponeringen var jämförbar i de fyra kommunerna, med ett medelvärde av 0,784 mSv/år (i Minamisoma uppmättes 0,820 mSv/år), vilket var under den nivå där det är nödvändigt att inleda ytterligare dekontaminerande åtgärder.Deltagarna fick den största externa dosexponeringen vid vistelse i hemmet och på sin arbetsplats, ca 80% av totaldosen. Det var också där de tillbringade sin mesta tid.

Vår kommentar: Att resultatet av extern strålexponering 2017 för individer boende i Minamisoma city, som utsattes för radioaktiv förorening från kärnkraftsolyckan i Fukushima Daiichi, var jämförbar med de boende i tre andra städer utanför Fukushimaprefekturen och som har en relativt hög naturlig bakgrundsstrålning, är viktig kunskap. Många personer i drabbade områden är oroliga för fortsatt strålrisk och behöver få tydlig information.
Som förväntat fick deltagarna i denna studie den största externa dosexponeringen vid vistelse i hemmet och på arbetsplatsen, ca 80% av totaldosen. Dessa platser är således viktiga vid planeringen för skyddsåtgärder i områden utsatta för radioaktivt nedfall.

För befintliga exponeringssituationer efter olyckor (”omgivning med strålning till följd av en radiologisk nödsituation”) rekommenderar Internationella strålskyddskommissionen (ICRP) att den nationella myndigheten föreskriver en referensnivå för effektiv dos i intervallet 1-20 mSv/år. Med det långsiktiga målet att återställa ”normal” exponering bör nivån enligt ICRP i görligaste mån väljas i den nedre delen av intervallet 1-20 mSv/år, I den här studien var den genomsnittliga totala dosen från extern exponering under 1 mSv om året, alltså under den lägsta rekommenderade referensnivån, och interna doser p g a intag bedömdes vara marginella. Författarna anser därför att det inte ter sig nödvändigt med ytterligare skyddsåtgärder mot extern strålning. Vi skulle snarare ha betonat skyddsoptimering och sagt att kostnaden för ytterligare åtgärder noga måste avvägas mot den förväntade nyttan – vilket i slutändan kanske ändå leder till ungefär samma slutsats.

http://iopscience.iop.org/article/10.1088/1361-6498/aaa147

Risker efter Fukushimakatastrofen – den extra risken för diabetes överstiger den för strålinducerad cancer

Katastrofen 2011 i Fukushima ledde till såväl ökade risker för sjukdomar såsom oro för ökad förekomst av sjukdomar. Murakami et al rapporterar hur den ökade risken för diabetes efter Fukushimakatastrofen överstiger risken för strålinducerad cancer till följd av strålexposition. Författarna har använt måttet ”loss of life expectancy” (LLE) för att jämföra risken mellan diabetes och strålexposition ledande till cancer.

LLE för diabetes var 4,1 (95% CI:1,4-6,8) x 102 för hela population jämfört med 0,69 (2,5-97,5% percentilen) x 102 för cancer orsakad av exponering för strålning (livstidsdos). Vid subanalyser av åldersgruppen 40-70-åringar var skillnaden ännu större (8,0×102 år jämfört med 0,24×102 år).

Man genomförde även en kostnadseffektivitetsanalys av vidtagna åtgärder mot exponering för strålning (matrestriktioner, dekontaminering, helkroppsmätning mm) med åtgärder för diabetes (hälsokontroller och metforminbehandling). Kostnad för varje räddat levnadsår (cost per life-year saved=CPLYS) var mellan >1 till >4 storleksordningar större för åtgärder vidtagna för att minska strålexpositionen jämfört med standardmässiga hälsoundersökningar och standardbehandling för diabetes.

Vår kommentar: denna artikel lyfter en viktig fråga angående hälsoeffekter till följd av en katastrof med multifaktoriell påverkan på befolkningen (psykisk och fysisk stress, strålning, trauma mm) och vilka möjliga långtidskonsekvenser som  kan uppkomma. Vidare lyfts även den intressanta aspekten om hur de ekonomiska resurserna bör användas på bästa sätt för att minska negativa hälsoeffekter på lång sikt.

Fukushima-arbetare död i lungcancer – familjen får kompensation

Olika svenska och internationella nyhetsmedia har nyligen haft notiser med rubriker som ”Fukushima-strålning ledde till dödsfall” (se t ex Aftonbladet 2018-09-05). I artiklarna, som i Sverige oftast refererat till TT-text, har uppgivits att ” Japan har för första gången officiellt medgett att en anställd på det förstörda kärnkraftverket Fukushima avlidit efter att ha utsatts för strålning.” Under rubrikerna har dock ofta framkommit en något mer nyanserad bild, nämligen att en person som varit anställd vid Fukushima Daiichi-kraftverket, och pga det har utsatts för en (effektiv?) stråldos på 195 mSv, har avlidit i lungcancer och att familjen erhållit ekonomisk kompensation.

Vår bedömning: Cancer är en vanlig och naturligt förekommande sjukdom. I stort sett var tredje person i västländerna insjuknar och ungefär var fjärde dör av cancer. Diverse olika miljöfaktorer, bland annat joniserande strålning, kan medföra en måttligt ökad sannolikhet att få cancer. Vad gäller Fukushimaolyckan har FN:s vetenskapliga strålningskommitté UNSCEAR bedömt att man inte kan vänta sig någon statistiskt påvisbar ökning av cancer bland vuxna efter de utsläpp av radioaktivitet som inträffade i anslutning till kärnkraftshaveriet (se vår tidigare SREMC-notis). Den internationella strålskyddskommissionens, ICRP, tumregel är att en stråldos på 1000 mSv väntas, förenklat uttryckt, öka risken för cancerdöd med 5% (egentligen avses detriment, dvs ett sammanvägt värde för dödsfall och icke dödligt insjuknande). En dos på 195 mSv väntas alltså ge knappt 1% ökad risk att dö i någon cancerform. I det aktuella fallet är latenstiden från exponering till konstaterad sjukdom betydligt kortare än de 10-15 år eller mer man skulle vänta sig för en strålningsinducerad lungcancer.

Kompensation för sjukdom som kan ha orsakats av strålning finns i många länder. Reglerna varierar beroende på lokal lagstiftning och förhållanden på arbetsmarknaden. Eftersom det inte går att vetenskapligt bevisa att ett visst enskilt cancerfall betingats av strålning (eller av någon annan faktor som miljö, arv, infektion, etc) brukar reglerna bygga på en bedömning av ”probability of causation”, den Bayesiska sannolikheten att fallet orsakats av strålning. Arbetsmarknadsmyndigheten i USA, NIOSH, bedömer enligt webbdiagram att en stråldos på ca 420 mSv motsvarar en ”probability of causation” på 50% vid upp till 20 års latenstid.

I nationella rättssystem har ofta en sannolikhet på 50% ansetts berättiga till kompensation (alltså långt under de 95% som en forskare normalt skulle betrakta som ”signifikant” stöd för en hypotes). Nationella överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter kan vara ännu mer ”generösa”, alltså bevilja ersättning även vid lägre sannolikheter än 50%, vilket t ex är fallet i Storbritannien.

Sammanfattningsvis framstår det alltså som mycket osannolikt (men inte helt omöjligt) att det aktuella dödsfallet i lungcancer hos kärnkraftsarbetaren i Fukushima skulle ha orsakats av den extra stråldos han erhöll i samband med kärnkraftshaveriet. Det hindrar dock inte att beslutet om kompensation sannolikt har följt den japanska arbetsmarknadens regler.

Förlust av förväntningar på ett långt och lyckligt liv – ett nytt verktyg som använts för att värdera effekter av psykologisk stress efter Fukushimakatastrofen

Joniserande strålning är en riskfaktor dels för akuta strålskador, dels för att utveckla och därmed avlida i cancer. Trots att Fukushimaolyckan innebar en av de största kärntekniska olyckor som förekommit, fick ingen person akuta strålskador och de faktiska stråldoserna som allmänheten erhöll var låga. En av de största lärdomarna efter olyckan har varit de psykologiska konsekvenserna i form av nedstämdhet, depression mm. Frågan är dock hur man på bästa sätt skall skatta denna psykologiska påverkan och hur man skall jämföra den med somatiska risker såsom död i cancer?

Murakami et al publicerade förra året en artikel där man definierat och mätt ”loss of happy life expectancy” (LHpLE) relaterat till Fukushimaolyckan och jämfört detta med den ökade risken att dö i cancer till följd av exponering för strålning (i samband med olyckan). Begreppet ”happy life expectancy” innebär den livslängd som männinskor lever med en subjektiv känsla av välbefinnande (under förutsättningen att ett mål med livet är maximering av lycklig livstid). Således kan begreppet påverkas av både livslängd och lycka. Studien har utförts på 4990 japaner mellan 20 och 69 år som svarat på ett webbaserat formulär som innehöll frågor och skalor om allmän känsla av tillfredsställelse i livet, känslomässigt välbefinnande, subjektiv upplevelse av hälsotillstånd och frågor om psykologisk stress (1080 svar sorterades bort pga otillförlitlighet). Tillika fanns frågor om objektivt hälsotillstånd och socioekonomisk status. Frågeformuläret fylldes i i september 2015, dvs lite mer än 4 år efter olyckan. För att skatta utökad risk för död i cancer användes två olika modeller; en för solida tumörer och en för leukemi och en minimilatensperiod på 5 respektive 2 år användes. Excess relative risk (ERR) för död i cancer beräknades. Två dosscenarier användes; S1 ”det faktiska stråldosscenariot” enligt UNSCEARs bedömning 2014 (total 70-årsdos 30,3 mSv) samt S2 ”referensscenariot” (20 mSv/år det första året och därefter enligt förväntad halveringstid för radioaktivt Cs; total 70-årsdos 242 mSv). Båda scenarierna beaktar såväl extern som intern bestrålning. Doserna i referensscenariot är dock enligt författarna överskattade, bl a eftersom man förutsatt att invånarna återvänt hem efter 2 år och att ingen dekontaminering skett. LHpLE beräknades både för psykologisk stress och för excess risk i cancermortalitet.

Både män och kvinnor visade en signifikant nedgång i känslomässig lycka pga psykologisk stress. LHpLE sågs i samtliga åldersgrupper vid psykologisk stress och var högre i högre åldersgrupper. Vid jämförelse av upplevd LHpLE pga psykologisk stress och faktisk LHpLE pga den verkliga exponeringen för strålning (S1), var den förstnämnda ungefär en storleksordning större för 20-40 åringar och mer än två storleksordningar större för 65-åringar.

Vår kommentar: Artikeln presenterar ett nytt och intressant sätt att värdera effekten av psykologisk stress och framhåller vikten av att ta detta problem på allvar. Den presenterar även ett verktyg som kan vara till hjälp för att objektivt beskriva påverkan av psykologisk stress och jämföra detta mot t e x risk för somatisk sjukdom.

Att förutsäga den ökade effektiva stråldosen under en livstid för personer boende i strålningskontaminerade områden

Vi fortsätter nu rapporten från de boende i Date City som är beläget nordväst om Fukushima Daiichi kärnkraftverk. Där har man genomfört mätningar av extern individuell stråldos med hjälp av personlig dosimeter, 5-51 månader efter olyckan i Fukushima Daiichi kärnkraftverk. I del 1, som vi tidigare rapporterat om (Miyazaki et al), konstaterades att den individuella doshastigheten var betydligt lägre än vad de Japanska myndigheterna antagit (koefficienten 0,15 var en faktor 4 mindre än det värde som användes av den japanska myndigheten) och den förändrades inte över tid i Date City.

I denna del (2), Miyazaki et al, är syftet att uppskatta livstidsdoserna för Date Citys invånare, baserat på kontinuerliga data som extrapoleras med hjälp av den omgivande dos-reduktionsfunktionen som erhållits från den ovan nämnda luftburna mätningen som Japanska myndigheten genomfört. För de individuella mätningarna distribuerades personliga glasdosimetrar (radio-photoluminescence), se del 1.

Som ett resultat av undersökningen fann man att det externa exponeringsbidraget till den genomsnittliga livstidsdosen hos boende i Date City inte förväntas överstiga 18 mSv. Eftersom de individuella doserna och de uppmätta omgivningsdoserna också samvarierade med tiden, föreslår författarna att livstidsdosen hos boende som fortsätter att leva i de förorenade zonerna kan uppskattas med hjälp av de luftburna undersökningarna av omgivningen.

Författarna har också undersökt vilken effekt dekontamineringen haft avseende de individuella doserna hos invånare som haft personlig dosimeter och bodde kvar hela studietiden i de områden som dekontaminerats. Man delade in området i zon A-C huvudsakligen för att bestämma metod och prioritet för dekontamineringen och för att denna skulle genomföras korrekt och snabbt. I zon A skulle lokalerna och den omgivande skogen upp till 20 m från bostadsgränserna dekontamineras. Bostadslokalerna skulle dekontamineras i zon B och ”hot spots” skulle rengöras i zon C. För en korrekt evaluering valde man att fokusera på 1700 hushåll i zon A. Invånarna bar personlig dosimeter från september 2011 till juni 2014. Dekontamineringen genomfördes oktober-december 2012. Möjliga att utvärdera var 425 personer boende i 132 hushåll. Författarna noterade ingen uppenbar effekt av dekontamineringen avseende de enskilda doserna.

Vår bedömning: Vi instämmer med författarna att det är tänkbart att metoden som utvecklats i denna studie, att kombinera uppmätta individuella doser och omgivande doser, gör det möjligt att med rimlig säkerhet förutse den kumulativa dosen under en livstid för invånare som fortsätter att leva i det radiologiskt förorenade området. Det bör göra det lättare att välja adekvata skyddsåtgärder för dessa personer.

Kyshtym, Windscale, Tjernobyl: Proceedings från mötet 1990

Vi brukar försöka att ha något kortare ledtider än 28 år men här måste vi göra ett undantag. 2018 är det 61 år sedan de första två stora kärntekniska olyckorna, Kyshtym i dåvarande Sovjetunionen och Windscale i Storbritannien. Officiell bekräftelse på Kyshtym-olyckan erhölls först 1989, och 1990 organiserade EG-kommissionen (som det då hette) ett omfattande möte om dessa två olyckor och den tredje stora olyckan som ju hade inträffat 1986, alltså Tjernobyl. Proceedings från detta viktiga möte ”publicerades” 1991 som kommissionens strålskyddsrapport nr 53. Dessa Proceedings har dock endast förelegat i stencilerad form och i praktiken varit omöjliga att få tag på. Nu har de äntligen gjorts tillgängliga som två PDF-volymer som fritt kan laddas ner från EU: (1: https://ec.europa.eu/energy/sites/ener/files/documents/radiation_protection_53.pdf , 2: https://ec.europa.eu/energy/sites/ener/files/documents/radiation_protection_53_volume_ii.pdf )

Vår bedömning: Vi tackar Richard Wakeford för tipset. Som han påpekar är det, efter nästan 30 år, fortfarande mycket som är högst relevant i dessa rapporter, särskilt i ljuset av den fjärde stora kärntekniska olyckan, Fukushima 2011.

Vän av ordning noterar måhända att vi inte räknar in Harrisburg / Three Mile Island som en stor kärnteknisk olycka. Harrisburgolyckan var en tekniskt mycket intressant arbetsplatsolycka som hade stora politiska konsekvenser, men den fick inga strålningsmedicinska konsekvenser för vare sig allmänhet eller personal.

Möjlighet att uppskatta individuella externa stråldoser baserat på dosmätningar från luftburna undersökningar, i den tidiga fasen vid radiologisk olycka med storskalig förorening

För att kunna fatta beslut om lämpligt skydd mot radioaktiva föroreningar efter kärnkraftsolyckor (såsom olyckan i Fukushima Daiichi kärnkraftverk) är det viktigt att man på ett så korrekt sätt som möjligt kan uppskatta den individuella dosfördelningen.
Date City är en stad belägen ca 50-60 km nordväst om Fukushima Daiichi kärnkraftverk. Borgmästaren i Date City lanserade ett projekt för att övervaka individuella stråldoser hos invånare, liksom den omgivande dosen i hela staden, med inriktning på att samla information som ska kunna användas för att prioritera dekontaminering baserat på föroreningsnivåerna.
Miyazaki et al har använt det stora materialet från Date city för att jämföra förhållandet mellan de individuella externa doserna och de flygburna undersökningar som genomförts av Japanska regeringen, effekten av dekontaminering på den individuella dosen samt förhållandet mellan extern och intern dos. Dessa undersökningar kommer att beskrivas i tre olika delar, varav vi här refererar till den första delen där syftet är att upprätta en metod att uppskatta de individuella externa doserna baserat på dosmätningar från omgivning, såsom de luftburna undersökningarna.

Ingen evakueringsorder utfärdades till de boende i Date City, förutom ett begränsat antal hushåll för vilka den japanska regeringen uppskattade att exponeringen för invånarna skulle överstiga 20 mSv inom det första året efter olyckan (s.k. ”specifika platser rekommenderade för evakuering”). Mätvärden finns insamlat från perioden 5-51 månader efter olyckan. För mätning av individuella externa doser distribuerades personliga dosimetrar (radio-photoluminescence (RPL) glasdosimeter) till dagis-, grund- och gymnasieskolor i augusti 2011. Målgruppen ökade sedan då leverantörens kapacitet ökade. Anmärkningsvärt är att Date City distribuerade glasdosimeters till alla medborgare, ca 65 000 st, under ett år från juli 2012 till juni 2013. Resultaten som publicerades av Date City analyserades ytterligare av IAEA och är den mest omfattande uppsättningen av verkliga mätningar av individuella doser efter olyckan i Fukushima.

Resultaten från studien visar att de individuella externa doserna var omkring 15% av de doser som skulle följt av kontinuerlig utomhusvistelse vid rådande doshastighet (strålnivå). Metoden som erhållits i denna studie kan hjälpa till att förutsäga individuella doser i den tidiga fasen av framtida radiologiska olyckor med storskalig förorening.

Man noterar också att regeringens uppskattning av individuella externa stråldosen, som är baserad på nedan beskrivna scenario, ligger långt över det värde som observerades i de faktiska mätningarna i denna studie.
Den japanska regeringen använder följande standardmetod för att utvärdera den ökade externa dosen baserat på omgivande doshastighet: en person spenderar 8 timmar utomhus utan avskärmning samt spenderar 16 timmar i ett trähus där doshastigheten är 40% av den på utsidan, med den naturliga bakgrundsdosen på 0,04μSv h-1. I detta scenario är omvandlingsfaktorn för att erhålla den effektiva dosen från omgivande doshastighet, med undantag av bakgrundsdoshastigheten, 0,6, (dvs individuell_doshastighet (μSvh−1) = 0.04 + 0.6 x omgivningens doshastighet).
Vår bedömning: Det är inte i sig förvånande att de faktiska doserna är lägre än vad som direkt följer av strålnivån utomhus. Den föreliggande studien visade dock att den individuella doshastigheten är proportionell mot den omgivande dosen med en koefficient av endast c = 0,15 ± 0,03, d v s betydligt lägre än vad japanska myndigheter antagit. Data från luftburna undersökningar kan vara användbara för att uppskatta/förutse de individuella doserna till boende i förorenade områden, men behöver tolkas så att skyddsåtgärder väljs och avpassas till realistiska antaganden om verkliga persondoser.

Såväl nya som gamla kunskaper krävs för att skydda allmänheten vid stora olyckor

Genomgång av åtgärder och händelser vid olyckan i Fukushima

I mars 2011 ägde en stor kombinerad katastrof rum i Japan, när en jordbävning och efterföljande tsunami kulminerade i en förlust av mer än 18 000 personer. Detta ledde också till den stora olyckan vid Fukushima Daiichi kärnkraftverk.

Katastrofberedskapen vid Tokyo Electric Power Company (TEPCO) Fukushima Daiichi kärnkraftverk startade efter konsekvenserna av en tsunami som utlöstes av jordbävningar med magnitud 9,0. Tsunamin vid den aktuella olyckan 2011 uppskattades vara cirka 14 m hög, vilket översteg kärnkraftverkets skyddsanordningar, som var konstruerade för att motstå 5,7 m.

I en artikel av Callen et al ställer man sig frågan ”Vad kan vi lära oss av olyckan i Fukushima Daiichi kärnkraftverk när det gäller beslutsfattande och åtgärder för att skydda allmänheten vid en allvarlig reaktorolycka?”
Man har presenterat de viktigaste händelserna i kronologisk ordning med hjälp av en tidslinje. Händelserna har sedan kategoriserats och analyserats uppdelade i undergrupper efter funktionella krav enl (1) Identifiera, anmäla och aktivera; (2) vidta brådskande skyddsåtgärder (inom timmar) (3) utvärdering av inledningsfasen (4) hantera de medicinska åtgärderna (5) hålla allmänheten informerad (6) Åtgärder mot jordbruk och motåtgärder mot intag och långsiktiga skyddsåtgärder och (7) mildra de icke-radiologiska konsekvenserna och utfallet av nödsituationen.

Avsnitten är detaljerat beskrivna och kan läsas i sin helhet i artikeln. Bland de lärdomar som framkommer i artikeln noteras (med några kommentarer från oss insprängda)…

(1): Det är nödvändigt med förutbestämda skyddsåtgärder som allmänheten skall vidta, för att säkerställa att instruktioner kan tillhandahållas snabbt och effektivt. (Här tror vi att den svenska beredskapen runt kärnkraftverken är god, med väldefinierade beredskapszoner, system för snabb information till allmänheten, utdelade jodtabletter i närområdet, återkommande beredskapsövningar m.m.).

(2): Skyddsåtgärder som inomhusvistelse eller evakuering måste genomföras omedelbart när förhållandena vid kärnkraftverk indikerar faktisk eller beräknad risk, eftersom tidpunkten, riktningen och varaktigheten av ett utsläpp inte är förutsägbart.

Förutsättningar för säker evakuering av speciella anläggningar (t ex sjukhus, skolor eller fängelser), med prioritet för att säkerställa att nödvändig sjukvård ges. (Även här tror vi att den svenska beredskapen är bra rustad. Emellertid pågår nu en internationell diskussion om värdet av, kontra riskerna med, evakuering och ffa omlokalisering).

Mätkriterier för screening och dekontaminering av personer bör vara lämpliga för användning vid nödsituationer (det vill säga att man, vid fastställande av mätvärden som ska leda till åtgärd bör ta hänsyn till att screening i en olyckssituation ska genomföras i områden där strålnivån sannolikt ligger över bakgrundsnivåerna för strålning).

Skydd i form av inomhusvistelse bör endast användas under en kortare period (1 till 2 d) och rådgivning till allmänheten att frivilligt evakuera var problematisk. Beslut om skydd inomhus och/eller evakuering ska tas av den berörda myndigheten (vilket är fallet i svensk beredskapsplanering).

(3): Förutsättningar måste finnas för att snabbt genomföra miljömätningar i områdena utanför de evakuerade platserna.

Operativa kriterier för miljöövervakning måste vara förutbestämda för att säkerställa ett adekvat genomförande av evakuering eller omlokalisering efter ett utsläpp. (Den svenska beredskapen är god i detta avseende).

(4): Förutsättningar måste finnas för att utbilda medicinsk personal om att allmänna försiktighetsåtgärder mot infektion (t ex användning av masker, handskar) ger tillräckligt skydd vid hantering av patienter som eventuellt är förorenade med radioaktivt material. (Tål att upprepas även i vårt land!)

Doskriterier för den medicinska personalens arbete måste ta hänsyn till internationella rekommendationer och avpassas till risken för strålningsinducerade hälsoeffekter (Detta återspeglar att man i Japan inledningsvis hade uttalat restriktiva kriterier vilka, i kombination med kunskapsbrister kring joniserande strålning inom sjukvården, hindrade medicinsk personal från att genomföra viktiga medicinska åtgärder).

(5): Ett gemensamt offentligt informationscentrum bör inrättas omedelbart för samordning av information från alla officiella källor. (Är förberett på myndighetsnivå i Sverige)

Förutsättningar måste finnas för att det berörda landet ska kunna förklara eventuella skillnader i skyddsåtgärder mellan egna rekommendationer och det som rekommenderas officiellt av andra länder, t ex för medborgare på besök i olyckslandet.

All teknisk information som släpps ut till allmänheten måste innehålla en enkel språklig förklaring, inklusive viss försiktighet avseende de redovisade resultaten.

(6): Livsmedelsrestriktioner kan behöva genomföras utifrån förhållandena vid kärnkraftverket eller risken för utsläpp till miljön, redan innan övervakning och provtagningsresultat finns tillgängliga, för att säkerställa ett effektivt skydd för allmänheten.

Instruktioner gällande jordbruksåtgärder måste vara tillräckliga för att förhindra att förorenade livsmedel kommer in i distributionskedjan.

(7): Förutsättningar måste finnas för att svara på allmänhetens principiella bekymmer – ”Är jag säker?” – och man måste sätta den radiologiska hälsorisken i ett perspektiv.

Man måste säkerställa att alla handelsvaror uppfyller internationella normer och försäkra allmänheten och berörda parter (såsom importerande stater) om detta.

Att inrätta ett test- och certifieringssystem så snart som möjligt bidrar till att mildra påverkan på internationell handel.

Vår kommentar: Såsom författarna skriver har många av lärdomarna redan identifierats i samband med tidigare olyckor/kriser (IAEA 2012) och även införlivats i internationell vägledning (IAEA m fl. 2002). Dock ser vi här att detta är något som kräver upprepning för att få fäste och för att kunna införlivas i nationella riktlinjer. Så har t ex de slutsatser och rekommendationer kring fortsatt svensk RN-medicinsk beredskap som fördes fram efter olyckan i Kamedorapport nr 98, 2013 ännu ej implementerats till fullo. Vi ser också att de nya lärdomar som identifierats är viktiga aspekter för t ex hur allmänheten behöver svar på sina principiella bekymmer, ”är jag säker?”, genom att sätta strålningsrisken i ett perspektiv. Det här är frågor som återkommer i fler uppföljande artiklar efter olyckan i Fukushima och visar på den stora psykologiska effekten som en katastrof av det här slaget ger och som kvarstår även på lång sikt.