Förlust av förväntningar på ett långt och lyckligt liv – ett nytt verktyg som använts för att värdera effekter av psykologisk stress efter Fukushimakatastrofen

Joniserande strålning är en riskfaktor dels för akuta strålskador, dels för att utveckla och därmed avlida i cancer. Trots att Fukushimaolyckan innebar en av de största kärntekniska olyckor som förekommit, fick ingen person akuta strålskador och de faktiska stråldoserna som allmänheten erhöll var låga. En av de största lärdomarna efter olyckan har varit de psykologiska konsekvenserna i form av nedstämdhet, depression mm. Frågan är dock hur man på bästa sätt skall skatta denna psykologiska påverkan och hur man skall jämföra den med somatiska risker såsom död i cancer?

Murakami et al publicerade förra året en artikel där man definierat och mätt ”loss of happy life expectancy” (LHpLE) relaterat till Fukushimaolyckan och jämfört detta med den ökade risken att dö i cancer till följd av exponering för strålning (i samband med olyckan). Begreppet ”happy life expectancy” innebär den livslängd som männinskor lever med en subjektiv känsla av välbefinnande (under förutsättningen att ett mål med livet är maximering av lycklig livstid). Således kan begreppet påverkas av både livslängd och lycka. Studien har utförts på 4990 japaner mellan 20 och 69 år som svarat på ett webbaserat formulär som innehöll frågor och skalor om allmän känsla av tillfredsställelse i livet, känslomässigt välbefinnande, subjektiv upplevelse av hälsotillstånd och frågor om psykologisk stress (1080 svar sorterades bort pga otillförlitlighet). Tillika fanns frågor om objektivt hälsotillstånd och socioekonomisk status. Frågeformuläret fylldes i i september 2015, dvs lite mer än 4 år efter olyckan. För att skatta utökad risk för död i cancer användes två olika modeller; en för solida tumörer och en för leukemi och en minimilatensperiod på 5 respektive 2 år användes. Excess relative risk (ERR) för död i cancer beräknades. Två dosscenarier användes; S1 ”det faktiska stråldosscenariot” enligt UNSCEARs bedömning 2014 (total 70-årsdos 30,3 mSv) samt S2 ”referensscenariot” (20 mSv/år det första året och därefter enligt förväntad halveringstid för radioaktivt Cs; total 70-årsdos 242 mSv). Båda scenarierna beaktar såväl extern som intern bestrålning. Doserna i referensscenariot är dock enligt författarna överskattade, bl a eftersom man förutsatt att invånarna återvänt hem efter 2 år och att ingen dekontaminering skett. LHpLE beräknades både för psykologisk stress och för excess risk i cancermortalitet.

Både män och kvinnor visade en signifikant nedgång i känslomässig lycka pga psykologisk stress. LHpLE sågs i samtliga åldersgrupper vid psykologisk stress och var högre i högre åldersgrupper. Vid jämförelse av upplevd LHpLE pga psykologisk stress och faktisk LHpLE pga den verkliga exponeringen för strålning (S1), var den förstnämnda ungefär en storleksordning större för 20-40 åringar och mer än två storleksordningar större för 65-åringar.

Vår kommentar: Artikeln presenterar ett nytt och intressant sätt att värdera effekten av psykologisk stress och framhåller vikten av att ta detta problem på allvar. Den presenterar även ett verktyg som kan vara till hjälp för att objektivt beskriva påverkan av psykologisk stress och jämföra detta mot t e x risk för somatisk sjukdom.

Att förutsäga den ökade effektiva stråldosen under en livstid för personer boende i strålningskontaminerade områden

Vi fortsätter nu rapporten från de boende i Date City som är beläget nordväst om Fukushima Daiichi kärnkraftverk. Där har man genomfört mätningar av extern individuell stråldos med hjälp av personlig dosimeter, 5-51 månader efter olyckan i Fukushima Daiichi kärnkraftverk. I del 1, som vi tidigare rapporterat om (Miyazaki et al), konstaterades att den individuella doshastigheten var betydligt lägre än vad de Japanska myndigheterna antagit (koefficienten 0,15 var en faktor 4 mindre än det värde som användes av den japanska myndigheten) och den förändrades inte över tid i Date City.

I denna del (2), Miyazaki et al, är syftet att uppskatta livstidsdoserna för Date Citys invånare, baserat på kontinuerliga data som extrapoleras med hjälp av den omgivande dos-reduktionsfunktionen som erhållits från den ovan nämnda luftburna mätningen som Japanska myndigheten genomfört. För de individuella mätningarna distribuerades personliga glasdosimetrar (radio-photoluminescence), se del 1.

Som ett resultat av undersökningen fann man att det externa exponeringsbidraget till den genomsnittliga livstidsdosen hos boende i Date City inte förväntas överstiga 18 mSv. Eftersom de individuella doserna och de uppmätta omgivningsdoserna också samvarierade med tiden, föreslår författarna att livstidsdosen hos boende som fortsätter att leva i de förorenade zonerna kan uppskattas med hjälp av de luftburna undersökningarna av omgivningen.

Författarna har också undersökt vilken effekt dekontamineringen haft avseende de individuella doserna hos invånare som haft personlig dosimeter och bodde kvar hela studietiden i de områden som dekontaminerats. Man delade in området i zon A-C huvudsakligen för att bestämma metod och prioritet för dekontamineringen och för att denna skulle genomföras korrekt och snabbt. I zon A skulle lokalerna och den omgivande skogen upp till 20 m från bostadsgränserna dekontamineras. Bostadslokalerna skulle dekontamineras i zon B och ”hot spots” skulle rengöras i zon C. För en korrekt evaluering valde man att fokusera på 1700 hushåll i zon A. Invånarna bar personlig dosimeter från september 2011 till juni 2014. Dekontamineringen genomfördes oktober-december 2012. Möjliga att utvärdera var 425 personer boende i 132 hushåll. Författarna noterade ingen uppenbar effekt av dekontamineringen avseende de enskilda doserna.

Vår bedömning: Vi instämmer med författarna att det är tänkbart att metoden som utvecklats i denna studie, att kombinera uppmätta individuella doser och omgivande doser, gör det möjligt att med rimlig säkerhet förutse den kumulativa dosen under en livstid för invånare som fortsätter att leva i det radiologiskt förorenade området. Det bör göra det lättare att välja adekvata skyddsåtgärder för dessa personer.

Kyshtym, Windscale, Tjernobyl: Proceedings från mötet 1990

Vi brukar försöka att ha något kortare ledtider än 28 år men här måste vi göra ett undantag. 2018 är det 61 år sedan de första två stora kärntekniska olyckorna, Kyshtym i dåvarande Sovjetunionen och Windscale i Storbritannien. Officiell bekräftelse på Kyshtym-olyckan erhölls först 1989, och 1990 organiserade EG-kommissionen (som det då hette) ett omfattande möte om dessa två olyckor och den tredje stora olyckan som ju hade inträffat 1986, alltså Tjernobyl. Proceedings från detta viktiga möte ”publicerades” 1991 som kommissionens strålskyddsrapport nr 53. Dessa Proceedings har dock endast förelegat i stencilerad form och i praktiken varit omöjliga att få tag på. Nu har de äntligen gjorts tillgängliga som två PDF-volymer som fritt kan laddas ner från EU: (1: https://ec.europa.eu/energy/sites/ener/files/documents/radiation_protection_53.pdf , 2: https://ec.europa.eu/energy/sites/ener/files/documents/radiation_protection_53_volume_ii.pdf )

Vår bedömning: Vi tackar Richard Wakeford för tipset. Som han påpekar är det, efter nästan 30 år, fortfarande mycket som är högst relevant i dessa rapporter, särskilt i ljuset av den fjärde stora kärntekniska olyckan, Fukushima 2011.

Vän av ordning noterar måhända att vi inte räknar in Harrisburg / Three Mile Island som en stor kärnteknisk olycka. Harrisburgolyckan var en tekniskt mycket intressant arbetsplatsolycka som hade stora politiska konsekvenser, men den fick inga strålningsmedicinska konsekvenser för vare sig allmänhet eller personal.

Möjlighet att uppskatta individuella externa stråldoser baserat på dosmätningar från luftburna undersökningar, i den tidiga fasen vid radiologisk olycka med storskalig förorening

För att kunna fatta beslut om lämpligt skydd mot radioaktiva föroreningar efter kärnkraftsolyckor (såsom olyckan i Fukushima Daiichi kärnkraftverk) är det viktigt att man på ett så korrekt sätt som möjligt kan uppskatta den individuella dosfördelningen.
Date City är en stad belägen ca 50-60 km nordväst om Fukushima Daiichi kärnkraftverk. Borgmästaren i Date City lanserade ett projekt för att övervaka individuella stråldoser hos invånare, liksom den omgivande dosen i hela staden, med inriktning på att samla information som ska kunna användas för att prioritera dekontaminering baserat på föroreningsnivåerna.
Miyazaki et al har använt det stora materialet från Date city för att jämföra förhållandet mellan de individuella externa doserna och de flygburna undersökningar som genomförts av Japanska regeringen, effekten av dekontaminering på den individuella dosen samt förhållandet mellan extern och intern dos. Dessa undersökningar kommer att beskrivas i tre olika delar, varav vi här refererar till den första delen där syftet är att upprätta en metod att uppskatta de individuella externa doserna baserat på dosmätningar från omgivning, såsom de luftburna undersökningarna.

Ingen evakueringsorder utfärdades till de boende i Date City, förutom ett begränsat antal hushåll för vilka den japanska regeringen uppskattade att exponeringen för invånarna skulle överstiga 20 mSv inom det första året efter olyckan (s.k. ”specifika platser rekommenderade för evakuering”). Mätvärden finns insamlat från perioden 5-51 månader efter olyckan. För mätning av individuella externa doser distribuerades personliga dosimetrar (radio-photoluminescence (RPL) glasdosimeter) till dagis-, grund- och gymnasieskolor i augusti 2011. Målgruppen ökade sedan då leverantörens kapacitet ökade. Anmärkningsvärt är att Date City distribuerade glasdosimeters till alla medborgare, ca 65 000 st, under ett år från juli 2012 till juni 2013. Resultaten som publicerades av Date City analyserades ytterligare av IAEA och är den mest omfattande uppsättningen av verkliga mätningar av individuella doser efter olyckan i Fukushima.

Resultaten från studien visar att de individuella externa doserna var omkring 15% av de doser som skulle följt av kontinuerlig utomhusvistelse vid rådande doshastighet (strålnivå). Metoden som erhållits i denna studie kan hjälpa till att förutsäga individuella doser i den tidiga fasen av framtida radiologiska olyckor med storskalig förorening.

Man noterar också att regeringens uppskattning av individuella externa stråldosen, som är baserad på nedan beskrivna scenario, ligger långt över det värde som observerades i de faktiska mätningarna i denna studie.
Den japanska regeringen använder följande standardmetod för att utvärdera den ökade externa dosen baserat på omgivande doshastighet: en person spenderar 8 timmar utomhus utan avskärmning samt spenderar 16 timmar i ett trähus där doshastigheten är 40% av den på utsidan, med den naturliga bakgrundsdosen på 0,04μSv h-1. I detta scenario är omvandlingsfaktorn för att erhålla den effektiva dosen från omgivande doshastighet, med undantag av bakgrundsdoshastigheten, 0,6, (dvs individuell_doshastighet (μSvh−1) = 0.04 + 0.6 x omgivningens doshastighet).
Vår bedömning: Det är inte i sig förvånande att de faktiska doserna är lägre än vad som direkt följer av strålnivån utomhus. Den föreliggande studien visade dock att den individuella doshastigheten är proportionell mot den omgivande dosen med en koefficient av endast c = 0,15 ± 0,03, d v s betydligt lägre än vad japanska myndigheter antagit. Data från luftburna undersökningar kan vara användbara för att uppskatta/förutse de individuella doserna till boende i förorenade områden, men behöver tolkas så att skyddsåtgärder väljs och avpassas till realistiska antaganden om verkliga persondoser.

Såväl nya som gamla kunskaper krävs för att skydda allmänheten vid stora olyckor

Genomgång av åtgärder och händelser vid olyckan i Fukushima

I mars 2011 ägde en stor kombinerad katastrof rum i Japan, när en jordbävning och efterföljande tsunami kulminerade i en förlust av mer än 18 000 personer. Detta ledde också till den stora olyckan vid Fukushima Daiichi kärnkraftverk.

Katastrofberedskapen vid Tokyo Electric Power Company (TEPCO) Fukushima Daiichi kärnkraftverk startade efter konsekvenserna av en tsunami som utlöstes av jordbävningar med magnitud 9,0. Tsunamin vid den aktuella olyckan 2011 uppskattades vara cirka 14 m hög, vilket översteg kärnkraftverkets skyddsanordningar, som var konstruerade för att motstå 5,7 m.

I en artikel av Callen et al ställer man sig frågan ”Vad kan vi lära oss av olyckan i Fukushima Daiichi kärnkraftverk när det gäller beslutsfattande och åtgärder för att skydda allmänheten vid en allvarlig reaktorolycka?”
Man har presenterat de viktigaste händelserna i kronologisk ordning med hjälp av en tidslinje. Händelserna har sedan kategoriserats och analyserats uppdelade i undergrupper efter funktionella krav enl (1) Identifiera, anmäla och aktivera; (2) vidta brådskande skyddsåtgärder (inom timmar) (3) utvärdering av inledningsfasen (4) hantera de medicinska åtgärderna (5) hålla allmänheten informerad (6) Åtgärder mot jordbruk och motåtgärder mot intag och långsiktiga skyddsåtgärder och (7) mildra de icke-radiologiska konsekvenserna och utfallet av nödsituationen.

Avsnitten är detaljerat beskrivna och kan läsas i sin helhet i artikeln. Bland de lärdomar som framkommer i artikeln noteras (med några kommentarer från oss insprängda)…

(1): Det är nödvändigt med förutbestämda skyddsåtgärder som allmänheten skall vidta, för att säkerställa att instruktioner kan tillhandahållas snabbt och effektivt. (Här tror vi att den svenska beredskapen runt kärnkraftverken är god, med väldefinierade beredskapszoner, system för snabb information till allmänheten, utdelade jodtabletter i närområdet, återkommande beredskapsövningar m.m.).

(2): Skyddsåtgärder som inomhusvistelse eller evakuering måste genomföras omedelbart när förhållandena vid kärnkraftverk indikerar faktisk eller beräknad risk, eftersom tidpunkten, riktningen och varaktigheten av ett utsläpp inte är förutsägbart.

Förutsättningar för säker evakuering av speciella anläggningar (t ex sjukhus, skolor eller fängelser), med prioritet för att säkerställa att nödvändig sjukvård ges. (Även här tror vi att den svenska beredskapen är bra rustad. Emellertid pågår nu en internationell diskussion om värdet av, kontra riskerna med, evakuering och ffa omlokalisering).

Mätkriterier för screening och dekontaminering av personer bör vara lämpliga för användning vid nödsituationer (det vill säga att man, vid fastställande av mätvärden som ska leda till åtgärd bör ta hänsyn till att screening i en olyckssituation ska genomföras i områden där strålnivån sannolikt ligger över bakgrundsnivåerna för strålning).

Skydd i form av inomhusvistelse bör endast användas under en kortare period (1 till 2 d) och rådgivning till allmänheten att frivilligt evakuera var problematisk. Beslut om skydd inomhus och/eller evakuering ska tas av den berörda myndigheten (vilket är fallet i svensk beredskapsplanering).

(3): Förutsättningar måste finnas för att snabbt genomföra miljömätningar i områdena utanför de evakuerade platserna.

Operativa kriterier för miljöövervakning måste vara förutbestämda för att säkerställa ett adekvat genomförande av evakuering eller omlokalisering efter ett utsläpp. (Den svenska beredskapen är god i detta avseende).

(4): Förutsättningar måste finnas för att utbilda medicinsk personal om att allmänna försiktighetsåtgärder mot infektion (t ex användning av masker, handskar) ger tillräckligt skydd vid hantering av patienter som eventuellt är förorenade med radioaktivt material. (Tål att upprepas även i vårt land!)

Doskriterier för den medicinska personalens arbete måste ta hänsyn till internationella rekommendationer och avpassas till risken för strålningsinducerade hälsoeffekter (Detta återspeglar att man i Japan inledningsvis hade uttalat restriktiva kriterier vilka, i kombination med kunskapsbrister kring joniserande strålning inom sjukvården, hindrade medicinsk personal från att genomföra viktiga medicinska åtgärder).

(5): Ett gemensamt offentligt informationscentrum bör inrättas omedelbart för samordning av information från alla officiella källor. (Är förberett på myndighetsnivå i Sverige)

Förutsättningar måste finnas för att det berörda landet ska kunna förklara eventuella skillnader i skyddsåtgärder mellan egna rekommendationer och det som rekommenderas officiellt av andra länder, t ex för medborgare på besök i olyckslandet.

All teknisk information som släpps ut till allmänheten måste innehålla en enkel språklig förklaring, inklusive viss försiktighet avseende de redovisade resultaten.

(6): Livsmedelsrestriktioner kan behöva genomföras utifrån förhållandena vid kärnkraftverket eller risken för utsläpp till miljön, redan innan övervakning och provtagningsresultat finns tillgängliga, för att säkerställa ett effektivt skydd för allmänheten.

Instruktioner gällande jordbruksåtgärder måste vara tillräckliga för att förhindra att förorenade livsmedel kommer in i distributionskedjan.

(7): Förutsättningar måste finnas för att svara på allmänhetens principiella bekymmer – ”Är jag säker?” – och man måste sätta den radiologiska hälsorisken i ett perspektiv.

Man måste säkerställa att alla handelsvaror uppfyller internationella normer och försäkra allmänheten och berörda parter (såsom importerande stater) om detta.

Att inrätta ett test- och certifieringssystem så snart som möjligt bidrar till att mildra påverkan på internationell handel.

Vår kommentar: Såsom författarna skriver har många av lärdomarna redan identifierats i samband med tidigare olyckor/kriser (IAEA 2012) och även införlivats i internationell vägledning (IAEA m fl. 2002). Dock ser vi här att detta är något som kräver upprepning för att få fäste och för att kunna införlivas i nationella riktlinjer. Så har t ex de slutsatser och rekommendationer kring fortsatt svensk RN-medicinsk beredskap som fördes fram efter olyckan i Kamedorapport nr 98, 2013 ännu ej implementerats till fullo. Vi ser också att de nya lärdomar som identifierats är viktiga aspekter för t ex hur allmänheten behöver svar på sina principiella bekymmer, ”är jag säker?”, genom att sätta strålningsrisken i ett perspektiv. Det här är frågor som återkommer i fler uppföljande artiklar efter olyckan i Fukushima och visar på den stora psykologiska effekten som en katastrof av det här slaget ger och som kvarstår även på lång sikt.

Tidigt intag av radiocesium bland närboende efter Fukushima-olyckan. Har de exponerades beteende påverkat dosen?

The National Institute of Radiological Sciences(NIRS) genomförde under perioden 27 juni – 28 juli 2011 helkroppsmätningar på 174 personer i området nära Fukushima Dai-Ichi kärnkraftverk (majoriteten kom från Namie town, den kraftigast förorenade kommunen), vilket vi tidigare rapporterat om(Kim et al, 2016). Mätningarna innefattade 134Cs samt 137Cs och syftet var att få mer information om tidigt intag. Man har antagit att intaget skedde den 12 mars, i samband med den första explosionen i reaktor 1, en vätgasexplosion. I resultatet noterades att doserna var låga och att resultatet var överensstämmande med det som tidigare rapporterats från Japan Atomic Energy Agency (JAEA).

Denna uppföljande del, Kunishima et al, 2017, har syftat till att identifiera beteendemönster som kan leda till, eller undvika, betydande interna stråldoser. Man har studerat relationen mellan den beräknade interna dosen av radiocesium (se tidigare inlägg, Kim et al) och individuella beteendedata hos 112 av de 174 personer som genomgått helkroppsmätningar (NIRS). I data som insamlades användes frågeformulär innehållande uppgifter såsom vistelseort, tid som man vistades på uppgiven plats, inomhus/utomhus, typ av byggnad (trä, betong). För resultatberäkningen i denna studie användes dock endast tiden för vistelsen på respektive plats. Fram till 25 mars redovisades vistelsen timme för timme och därefter dagligen fram till 11 juli 2011.

I de ovan beskrivna studierna har man använt sig av intecknad effektiv dos, E(τ), dvs den sammanlagda dos intaget kommer att orsaka under de kommande 50 (för vuxna) eller 70 (för barn) åren. För 134Cs och137Cs beräknades denna baserat på varje individs helkroppsinnehåll (134Cs) korrigerat för kroppsstorlek, förhållandet mellan 134Cs och137Cs samt antagandet om scenariot i vilket intaget skedde den12 mars 2011. Man har även uppskattat en förmodad sköldkörteldos från jod, utifrån beräkningar av sannolikt jodintag per enhet cesiumintag (mätningarna utfördes långt efter att eventuellt jod redan hade avklingat).

I denna uppföljande del (Kunishima et el, 2017), då man studerat en ev relation mellan intern stråldos och beteendedata, är korrelation dålig mellan den intecknade effektiva dosen och individens avstånd från kärnkraftverket. Författarna noterar att de individer (vuxna) som har högre intecknad effektiv dos har tenderat att fördröja sin evakuering jämfört med de som har lägre värden. Av särskilt intresse är intaget den 12 mars, då de flesta invånarna som bodde nära kärnkraftverket evakuerades, men tidpunkten är också viktig eftersom de interna doserna från kortlivade radionuklider, andra än 131I, förväntas ha varit relativt höga vid den tidpunkten. Författarna föreslår att intaget dominerades av inhalation under exponering för radioaktivt moln. När det gäller barn noterades ingen korrelation mellan intecknad effektiv dos och beteendedata.

Vår kommentar:
Om en reaktorolycka är så omfattande att det blir utsläpp av cesium omfattar det både Cs-134 och Cs-137 (efter en kärnvapenexplosion däremot endast Cs-137). Andelen Cs-134 beror på utbränningsgraden i kärnbränslet, men i grova drag väntar man sig i Fukushimafallet ungefär lika mycket av båda isotoperna (vilket också bekräftas i ett korrelationsdiagram i artikeln av Kim et al, 2016). Att ett antal personer bara hade en av isotoperna beror helt enkelt på att intagen varit små.

Detta orsakar en av ett antal osäkerheter i dosuppskattningarna (de beräknade sköldkörteldoserna från jod är förstås särskilt osäkra). Generellt sett är doserna låga vilket torde återspegla både att utsläppen var måttliga jämfört med Tjernobyl och att omfattande, kanske rentav överdrivna, skyddsåtgärder vidtagits.

Som författarna beskriver (Kunishima et al, 2017) tycks det som om vuxna personer med relativt höga interna doser har ganska troliga orsaker till detta, såsom direkt förorening, bevittnat explosionen, utomhus yrken etc.

Aktuella restriktioner för radionuklider i mat i Japan

I en reviewartikel i Health Physics Society går Kazuki Iwaoka igenom de gränser för radionuklider i livsmedel (ffa 134Cs och 137Cs) som satts efter kärnkraftsolyckan i Fukushima. Närmast direkt efter olyckan (17:e mars 2011) antogs restriktioner för mat och dryck. Gränsen för dricksvatten, mjölk och mjölkprodukter sattes till 200 Bq/kg medan gränsen för grönsaker, kött, ägg, spannmål mm sattes till 500 Bq/kg. I april 2012 uppdaterades dessa av MHLW (= hälsovårdsministeriet i Japan) till 10 Bq/kg för dricksvatten (motivering: hög konsumtion samt livsviktigt), mjölk 50 Bq/kg (motivering: konsumeras ofta mycket vid unga år), mat till barn yngre än 1 år 50 Bq/kg samt mat som inte faller inom någon av dessa kategorier, 100 Bq/kg. Dessa härledda gränser för aktivitetskoncentration är satta med avsikten att den totala effektiva dosen från radionuklider (inkluderande 134Cs, 137Cs, 90Sr, 238 Pu, 239 Pu, 240 Pu, 241 Pu och 106 Ru) inte skall överskrida 1 mSv/år. Undersökningar 1-2 år efter olyckan visar att överskridande av dessa gränser sker i <1% fallen och att effektiva doser av radioaktivt Cesium (134Cs, 137Cs) i mat har uppmätts till <0,01 mSv. Även Gilmour et al har gått igenom denna fråga och presenterade liknande uppgifter i PLOSone i början av mars 2016.

Vår bedömning: Dessa artiklar belyser handläggningen för att minimera den interna kontamineringen efter Fukushima Daichii olyckan samt bakgrunden till satta gränser för aktivitetskoncentration. De japanska gränsvärdena har satts betydligt mer restriktivt än internationella överenskommelser. T ex EU har för nuklider med mer än 10 d halveringstid, i synnerhet Cs-134 och Cs-137, 400 Bq/kg för spädbarnsmat och 1000 Bq/kg för mejeriprodukter (för import) av livsmedel från Japan gäller dock japanska gränsvärden, EU accepterar alltså inte att ta emot ”sämre” varor än de som erbjuds japanska konsumenter). De gränsvärden som tillämpas i dagsläget i Sverige och som instiftades efter Tjernobylolyckan för Cs-137 är: 1500 Bq/kg (kött av ren och vilt, insjöfisk, vilda bär och svamp samt nötter) samt 300 Bq/kg (för övriga livsmedel) (livsmedelsverket).

Gränsvärdena är genomgående satta med avsikten att konsumenten inte skall kunna få i sig >1 mSv per år via födan (SSM). Man tycks i Japan alltså ha valt en orealistiskt pessimistisk modell av dosen till följd av en viss mängd radionuklider i livsmedel. Det är därför inte förvånande att de japanska restriktionerna har lett till väsentligt lägre doser än den ansatta nivån 1 mSv/år. Sannolikt har handelspolitiska överväganden påverkat gränssättningen.

Dekontaminering viktigt för välmående efter olyckan i Fukushima

Olyckan i Fukushima Daiichi kärnkraftverk har orsakat ett flertal risker för befolkningen. Förutom risken för strålexponering, risker i samband med evakuering, risk för diabetes samt övervikt beskrivs också psykiska risker. Tidigare studier har visat att den mentala stressen vid risk för hög exponering för joniserande strålning kan, tillsammans med affektiva störningar, öka risken för en för tidig död (Pratt 2009, Mattison 2015) . Flera studier har rapporterat att välbefinnandet hos befolkning kring kärnkraftverket och i området kring Fukushima har minskat. I synnerhet observerades ett minskat subjektivt välbefinnande hos personer som var oroliga för strålningsförorenad mat och som inte litade på statliga institutioner. Boende med stark ångest för strålning har svårare att återvända till sin hemstad efter evakueringen.

I staden Marumori som ligger ca 50 km nordväst om Fukushima Daiichi kärnkraftverk, initierades efter olyckan sanering, mätningar av vita blodkroppar, man informerade om aktuella stråldoser samt genomförde ultraljudsundersökningar av sköldkörteln hos barn upp till 18 år. Dessutom genomfördes, inom ett år efter olyckan, fem samråd om strålning för ett fåtal upp till flera dussin personer samt tre föredrag. Staden har också till allmänheten tillhandahållit information om mätningar av luftburna stråldoser och radionuklidkoncentrationer i mat och dryck varje månad.

Murakami et al har i en studie skickat ut frågeformulär till 698 män och kvinnor i åldern 20-49 år, boende i Marumori. Formulären skickades ut i mars 2015, svarsfrekvens 31%, efter exklusion kvarstod 174 individer för evaluering. Författarnas hypotes var att ångest för strålning var associerad med individens välbefinnande och vilja att befinna sig i staden, men också att strålningsrelaterade motåtgärder skulle vara förknippade med förändring i strålningsångest. Som indikator för strålningsångest använde man en kombination av “aktuell ångest” (dvs. “hög” eller “låg” ångest när formuläret skickades ut 2015) jämfört med den förändring som skett från 2011 till 2015 (minskning, ingen förändring eller ökning av strålningsångest).

Bland faktorer som var viktiga för ”lycka” extraherades frågor rörande ”mänskliga relationer”, ”jobb- och familje-budget” samt ”hobbys och nöjen”. För synen på individens uppfattning om strålningsrisken extraherades två faktorer, en som handlar om bedömd letalitet och effekten på framtida generationer och den andra som gäller om strålningsrisken var vetenskapligt klarlagd. Sambandet mellan tillfredsställelse med livet, känsla av anknytning till staden samt strålningsångest har undersökts.

Det framkommer att tillfredsställelsen med livet var betydligt högre när det inte fanns någon arbetslös person inom hushållet (P≤0,01). Liknande signifikanta skillnader observerades för subjektiva känslor för hälsa och känsla av anknytning till staden (P≤0,001) samt “mänskliga relationer” och “hobbys och nöjen” (P≤0,01), dessa resultat redovisas i artikelns fig 2a,b (se länk).
Oberoende av aktuell hög respektive låg strålningsångest, var tillfredsställelse med livet hos individer vars ångest minskade, signifikant högre än för dem med ökad ångest efter olyckan (P ≤ 0,05). Inget samband kunde ses mellan ångestnivå och viljan att vistas i staden. I staden Marumori har man genomfört olika motåtgärder, se ovan. För att utvärdera förhållandet mellan förändring i strålningsångest och de genomförda motåtgärderna utfördes en analys där man justerade för var och en av faktorerna. Signifikant samband observerades mellan förändring i strålningsångest och dekontaminering (P ≤ 0,05).

Vår kommentar: Artikel är, trots den ganska låga svarsfrekvensen, ett viktigt bidrag till den uppföljning som pågår efter olyckan i Fukushima. Vi kan se återkommande rapporter angående vikten av öppen och tydlig kommunikation för ökad trygghet. I denna rapport ser vi också att dekontamination är viktigt för minskad strålningsångest, men även socioekonomiska effekter är av stor vikt. Vi noterar att strålningsångesten rapporterades vara minskad hos ett stort antal individer, men hos knappt hälften (45 %) av dem som besvarat enkäten fanns denna ångest kvar i oförändrad eller t o m ökad storlek 4 år efter olyckan.

 

Utvärdering av handläggningen vid olyckan i Fukushima

 

Olyckan i Fukushima år 2011 och handläggningen av den har analyserats i flera rapporter. År 2016 kom en sammanställning publicerad i Health Physics Society av Horst Miska. I denna artikel går författaren igenom anledningen till att olyckan blev så allvarlig och både de radiologiska och icke-radiologiska konsekvenserna kartläggs grundligt.

Sammanfattningsvis lägger författaren stor vikt på TEPCO:s roll i olyckan. För det första, fanns det allvarliga misstag vid planeringen av anläggningen av kärnkraftverket 1965; vetenskapen om jordbävningar var då tämligen begränsad och risken för jordbävning i området underskattades. Vidare hade TEPCO senare underlåtit att genomföra uppgradering av säkerheten samt var försenad med av myndighet begärd utvärdering av den seismiska säkerheten. Efter två andra stora kärnkraftsolyckor (bl a Tjernobyl) infördes i många länder åtgärder mot svåra olyckor (bl a för att minska risken för vätgasexplosioner); dessa motåtgärder blev dock inte installerade i Fukushima eftersom de klassades som frivilliga i Japan. Slutligen underskattades sannolikheten för och höjden på tsunamin som följde efter jordbävningen.

Förutom detta kritiseras TEPCO för organisatoriska problem på platsen för olyckan; bristande kunskap, träning, felaktiga manualer, kompatibilitetsproblem med utrustningen och brister i kommunikationen. Sammantaget exponerades sex TEPCO-arbetare för doser >250mSv (max 679mSv), men ingen fick deterministiska skador.

Off-site svaret på olyckan beskrivs i relation till katastroftillståndet i övrigt med de snabbt ökande evakueringszonerna direkt efter olyckan. Invånarna följde rekommendationerna om evakuering omgående; ibland med bara kläderna på kroppen och lämnade husdjur och boskap utan vatten och mat. Intensivvårdspatienter transporterades utan adekvat tillsyn och avled under evakueringen och några patienter blev kvar på sjukhuset utan support. På grund av denna illa förberedda utrymning och mycket allvarliga evakueringssituation beräknas 60 människor har avlidit. Evakueringen – en åtgärd som var menad att rädda liv – blev enligt författaren det mest allvarliga misstaget av ”off-site-svaret” på olyckan. För att kunna tolka denna siffra på 60 döda behöver den ställas i relation till den uppskattade risken för skada om man låtit folk stanna kvar samt beakta den psykosomatiska stressen som drabbade många av de evakuerade och i vissa fall ledde till suicid. Summan av extern strålning (markstrålning) och intern strålning (inhalation) låg mellan 10-50mSv de första 4 månaderna efter olyckan i de högst drabbade områdena. ICRP har uppskattat att en dos på 50 mSv kan öka risken för allvarlig cancer med ca 0,3%.

Även det utländska svaret på olyckan diskuteras i artikeln. Artikeln avslutas med en sammanfattning över vilka lärdomar man kan dra från olyckan: miss i att uppgradera säkerheten på reaktorerna, felaktigheter pga den mänskliga faktorn (vilket författaren bedömer som ursäktat givet den kaotiska situationen, stress mm), bedömningar från japanska myndigheter som kan ifrågasättas (invånare tilläts inte återvända till sina hem förrän doserna uppskattas till <5 mSv per år) samt evakueringen och dess konsekvenser. Författaren lyfter samtidigt fram det extremt riskfyllda arbete som utfördes av de enskilda arbetarna på kärnkraftverket och berömmer det: ”The workers in the plant did a great job, …”

 

Vår kommentar: detta är en mycket välskriven artikel som ger en samlad bedömning av handläggningen av olyckan och dess konsekvenser på flera plan. Eftersom artikeln är ganska kritiskt lagd, är det ändå värt att påpeka att givet den kaotiska situation som rådde, är det naturligtvis lätt att vara efterklok när alla fakta finns tillgängliga. Det är också rimligt att under ett pågående olycksskede evakuera ganska stora områden som kan komma att drabbas av ett allvarligt utsläpp. Detta förutsätter dock att det finns väl utarbetade utrymningsplaner, att den berörda befolkningen är införstådd med detta, och att snar återflyttning erbjuds för så stor andel av de evakuerade som möjligt när det akuta olycksskedet upphört.

Specialnummer av ”Radiation Protection Dosimetry”

World Health Organisation – Radiation Emergency Medical Preparedness and Assistance Network (WHO-REMPAN) genomförde sitt 14:e möte i Würzburg, maj 2014. Detta var organisationens första möte efter katastrofen i Fukushima Daiichi kärnkraftverk och man ägnade därför stort fokus åt den offentliga hälso-och sjukvårdens svar på händelsen. Många aktuella nationella, så väl som internationella, frågor diskuterades.

I september 2016 utkom ett specialnummer av tidskriften Radiation Protection Dosimetry (vol 171, no 1, 2016) där vi kan läsa artiklar från mötet. Dessa behandlar bland annat lärdomar: vikten av utbildning, förbättrad beredskap och risk-kommunikation. Vi kan också läsa om sköldkörtelcancer och strålning, uppföljning efter Tjernobylolyckan jämfört med olyckan i Fukushima gällande sköldkörtelcancer, jod-blockering av sköldkörtel.

N Takamura et al, beskriver i sin artikel (Communicating radiation risk to the population of Fukushima) hur strålningsexperter från universitetet i Nagasaki, har arbetat tillsammans med den medicinska personalen vid Fukushimas Medicinska Universitetssjukhus. Olyckan vid kärnkraftverket i Fukushima Dai-ischi tydliggjorde vikten av kunskap om kris-och riskkommunikation för att nå en bra återhämtning efter en strålningskatastrof. Man såg det som nödvändigt att utbilda specialister som kan ansvara för kriskommunikation kring hälsoeffekter av strålning, inte bara under den inledande fasen men också mer långsiktigt efter en RN-händelse.

Universitetet i Nagasaki och medicinska universitetet i Fukushima har etablerat en gemensam utbildning “Division of Disaster and Radiation Medical Sciences” för att främja framtida experter inom hälsovetenskap och strålning samt riskkommunikation. Möjligheten till övningar för sådana specialister kommer att vara mycket viktigt även globalt.

Vår kommentar: Även i Sverige har betydelsen av god riskkommunikation i anslutning till RN-händelser uppmärksammats. Vid KcRNs planerade 5:e internationella expertkurs kring ”Medical management of radiological and nuclear events”, Stockholm 4-6 oktober 2017, kommer denna aspekt att särskilt belysas.