Etikettarkiv: Allmänhet

Synpunkter till ICRP inför nästa omgång generella rekommendationer

Publicerad den av
Svara

Den internationella strålskyddskommissionen, ICRP, har till uppgift att producera dels generella rekommendationer om strålskydd, vilka hittills tagits som underlag för internationella formella riktlinjer och därigenom avspeglas i nationella lagstiftningar, och dels anvisningar och råd för specifika problem och situationer i det praktiska skyddsarbetet. Generella rekommendationer ges ut med 15-20 års mellanrum, senast år 2007 (ICRP P 103) och arbete pågår nu med att ta fram nästa omgång. ICRP har tidigare påmint om ett elfenbenstorn men har de senaste decennierna satsat mycket på att göra sig mer tillgängliga och ta in externa synpunkter tidigare i arbetet. I den andan har organisationen numera vartannat år ett ”symposium” dit även icke-medlemmar är välkomna att delta. Ett sådant symposium skulle ägt rum i Vancouver, BC, Canada 2021 men sköts pga pandemin till 2022. KcRN tog chansen att medverka och försöka influera på de kommande rekommendationernas innehåll.

Tre artiklar  (Clement 2021, Laurier 2021, Rühm 2022) i fackpressen hade givit en plattform med upplysning om vad ICRP funderat på att göra, och symposiet dominerades av presentationer om de grundläggande rekommendationerna och deras bakgrund. Vårt bidrag tog upp följande åtta punkter:

Genetisk risk. 1977 års ICRP-rekommendationer, de första som försökte ge en numerisk uppskattning av risken för ärftliga skador av strålning, beräknade en risk endast för de första två generationerna efter en bestrålning, vilket ansågs täcka vad en genomsnittlig familj kunde antas bry sig om. Nästa omgång, 1990 års rekommendationer innehöll en riskuppskattning ”fram till genetisk jämvikt”, dvs i stort sett en oändlig tid, ”för att även ta hänsyn till samhällets intressen”.  I de nu gällande rekommendationerna från 2007 hade man dock valt att återgå till 2 generationer eftersom man ansåg att beräkningarna 1990 var alltför osäkra och byggde på ounderbyggda antaganden, och att huvudparten av de genetiska skadorna ändå manifesteras inom 2 generationer.

Vår framförda uppfattning var att detta innebar en oacceptabel försämring av ICRPs trovärdighet. De kommande rekommendationerna måste innehålla riskestimat för mer än två generationer, förslagsvis för 5, 10, 20, 30, 50 generationer, och en tydlig redovisning av hur och varför osäkerheten i beräkningarna ökar med ökande antal generationer.

Medicinsk hantering av starkt bestrålade personer. Olyckor med höga stråldoser får ofta dramatiska följder, men är så ovanliga att medicinalpersonal ofta saknar kännedom om sjukdomsförlopp och medicinska motåtgärder. Utbildningen på området brister och kurslitteraturen är föråldrad.

Vi rekommenderade att ICRP går tillbaka till sina rötter på 1920-talet då skydd mot akuta effekter upplevdes som en huvudfråga, och ge erforderliga råd. Detta underlättas av att vi på KcRN nyligen organiserat en sammanställning av forskningsläget på området och även WHO har tagit fram en relevant sammanfattning

Doskoefficienter vid intag av radioaktiva ämnen. Ett viktigt redskap i det praktiska arbetet är de sammanställningar av koefficienter för stråldos per intagen aktivitet som ICRP tar fram. Ett problem har dock varit att koefficienterna publicerats långt efter motsvarande rekommendationer.

Vi ansåg att ICRP måste se till att reviderade doskoefficienter presenteras samtidigt som de nya rekommendationerna. Vi ansåg också att information om nya koefficienter borde fokusera på väsentliga förändringar och inte fördjupa sig i bagatellartade ändringar (vilka ibland lockar tillsynsmyndigheter till meningslös sifferexercis).

Kumulativa doser till patienter efter flera undersökningar. Vissa patienter utsätts för ett stort antal undersökningar (IAEA 2021, Brower o Rehani 2021) t ex med datortomografi vilket kan leda till så höga sammanlagda stråldoser att akuta strålskador uppkommer. En del experter ifrågasätter dock betydelsen av detta (Martin o Barnard 2021, 2022)-

Vi ansåg att ICRP behöver utreda omfattningen och betydelsen av detta problem och föreslå de åtgärder som kan behövas.

Etiska överväganden fordrar etiska principer. ICRP lägger numera stor vikt vid etiska frågor inom strålskyddet, men har fokuserat på värdeord av innebörden att man ska vara ”snäll”.

Vi framhöll att detta knappast hjälper strålskyddare att hantera avvägningar mellan motstridiga intressen och att ICRP bör presentera exempel på etiska avvägningar med användning av erkända filosofiska metoder (t ex val mellan pliktetik och konsekvensetik).

Beslut om låga stråldoser måste fattas med försiktighet. De senaste åren har mycket kritik riktats mot dyrbara och ”onödiga” skyddsåtgärder, t ex vid friklassning av material som utsatts för obetydlig radioaktiv nedsmutsning (IRPA 2021. Coates 2022).

Vår uppfattning är att kritiken ofta varit befogad, men om pendeln tillåts svänga för långt åt andra hållet riskerar strålskyddet att både förlora viktiga framsteg som gjorts och tappa i allmänhetens förtroende. Enkla skyddsåtgärder med låg kostnad är motiverade om de kan rädda statistiska liv (lLindell 2011/2020, ssk avsnitt 33.19). Ett särskilt problem gäller hanteringen av använt kärnbränsle där orimliga kostnader läggs på skydd mot långlivade (och därför lågstrålande) radionuklider, men många aktörer redan har låst sig vid icke optimala lösningar och bedömningar.

Gamla idéer är värda att prövas. Den tidigare brittiska strålskyddsorganisationen NRPB tog t ex fram förslag avsedda att visa att ”logiska” lösningar inte alltid är adekvata. Ett exempel är att man skulle kunna lägga större vikt vid högre persondoser, alltså att skyddsarbetet skulle påverkas inte bara av kollektivdosers storlek utan också av deras sammansättning. Ett annat exempel i samma anda är att stråldoser nu skulle kunna ges större vikt än doser långt in i framtiden.

Vi framförde att dessa förslag bör analyseras seriöst och med noggrann etisk prövning med ett holistiskt synsätt då det kan visa sig att förslagen är väl försvarliga utifrån hälso-, miljö- och rättvisemål.

ICRPs arbetsfält. Organisationen sysslar idag enbart med strålskydd för joniserande strålning.

Vårt förslag  var att ICRP på längre sikt bör vidga sitt arbete till att omfatta alla slags strålning, strålsäkerhet och inte bara skydd, och även tillsyns- och regleringsfilosofi för myndighetsarbete. Detta skulle bl a kunna innebära ett samgående med ICNIRP som sysslar med skydd mot icke-joniserande strålning och med INSAG som sysslar med säkerhetsfrågor.

Simulering av en 100 kilotons kärnvapenbomb över 10 storstäder runt om i världen – ofantligt mänskligt lidande

Publicerad den av
1

The International Campaign to Abolish Nuclear Weapons (ICAN; http://www.ican.org) är en global kampanjorganisation som förespråkar ett förbud mot och avskaffande av kärnvapen. Organisationen tilldelades Nobels Fredspris 2017. ICAN arbetar bl a för att mobilisera personer i alla länder för att de i sin tur ska påverka sina respektive regeringar att skriva under avtalet TPNW (Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons). Detta avtal går ut på att utveckling, testning, produktion, förvaring, ägande, användning och hot om användning av kärnvapen ska förbjudas. TPNW trädde i kraft (för de länder som ratificerat avtalet) år 2021.

I februari 2022 publicerade ICAN en sammanställning över vilka omedelbara humanitära konsekvenser en kärnvapenattack på 10 olika städer (9 städer i länder som innehar kärnvapen och 1 stad där landet förvarar kärnvapen men ej äger dessa) skulle medföra. Publikationen ger insikt i vilket enormt mänskligt lidande detta skulle resultera i. Bakgrunden utgörs av atombomben över Hiroshima, med sprängkraften 15 kiloton som detonerades på 1,45 km höjd, vilket resulterade i att en stor del av alla sjukhus slogs ut och att antalet läkare och sköterskor som ej skadats eller avlidit av bomben och därmed kunde vårda överlevande reducerades kraftigt. Rapporten från ICAN hänvisar här till att 80% av alla sjukhus slogs ut, 270 av Hiroshimas 300 doktorer blev skadade eller avled samt att 1654 av Hiroshimas 1780 sjuksköterskor skadades eller dödades. I ljuset av den allmänna förödelse som rådde efter bombningarna bör dessa siffror troligen betraktas som grova estimat.

Den nu publicerade rapporten syftar till att visa hur många skadade sjukvården skulle behöva ta hand om (på en gång), samt att sätta denna siffra i relation till hur många sjukhussängar som skulle finnas tillgängliga efter en sådan attack och hur många patienter varje överlevande doktor skulle behöva hantera medicinskt. Den aktuella publikationen ger en mycket mörk bild över extremt humanitärt lidande i akutsituationen efter en kärnvapendetonation över en storstad.

Förutom antal sängar och antal överlevande medicinsk personal bör man i ett sådant scenario även ta i beaktande att alla sjukhus belägna i ett radieavstånd mellan 3,2 och 8 km från detonationen skulle behöva arbeta utan nödvändig medicinsk teknologi för intensivvård. Vidare skulle den elektromagnetiska pulsen som följer en kärnvapendetonation slå ut datorer, medicinsk utrustning och kommunikation, vilket ytterligare skulle försvåra omhändertagandet av skadade. Sjukvården skulle även lida brist på fungerande vatten och avlopp samt på elektricitet, vilken krävs för drift av medicinsk utrustning såsom ventilatorer, datorer och röntgen. Transport av patienter från skadeplats skulle också vara en stor utmaning. Endast de akuta effekterna av bomben är beaktade, dvs rapporten har inte tagit hänsyn till långtidseffekter i form av sena strålskador och globala klimatförändringar med efterföljande svält, mm.

I de nu genomförda simuleringarna används en kärnvapenladdning på 100 kiloton som detonerar på 1,45 km höjd. ”Simulerade städer” innefattar Washington, Beijing, Islamabad, London, Moskva, New Delhi, Paris, Pyongyang, Tel-Aviv och Berlin. För dessa städer har man via öppna källor fastställt antalet doktorer och sjuksköterskor i respektive stad (Global Health Security Index Indicator 4.1.1) samt antal sjukhussängar (Global Health Security Index Indicator 4.1.2). Man har utgått från att alla sjukhus inom en radie av 3,6 km från detonationsplatsen förstörs. Antal skadade är baserade på det digitala verktyget NUKEMAP i vilket man kan uppskatta det totala antalet skadade personer till följd av en atombomb. NUKEMAP tar dock ej hänsyn till massiva bränder eller fall-out.

Resultatet är skrämmande. Beroende på befolkningstäthet och geografisk utbredning i respektive stad skulle mellan ca 260.000 människor (Islamabad) till 2,1 miljoner människor (New Delhi) vara skadade. I London skulle 890.000 personer skadas och i Paris skulle en sådan bomb resultera i hela 1,4 miljoner skadade människor att ta hand om. Översatt till hur många sängar som står till förfogande, och hur många doktorer som skulle kunna vårda dessa skadade skulle varje säng ha mellan 12 (Moskva) och 372 (Islamabad) patienter som konkurrerade om denna (de flesta städer mellan 21 och 39). Varje överlevande doktor skulle behöva vårda mellan 25 (Moskva) och 366 patienter (Islamabad) beroende på vilken stad som beaktas. Notera att man i dessa scenarier har utgått från att alla sängar är tomma före detonationen och förutsatt att alla doktorer har akutmedicinsk kompetens.

Vår bedömning: Sammantaget är detta en rapport som, inte förvånande, målar upp ett extremt dystert scenario där behovet av sjukvårdsresurser vida överskrider tillgången. Detta trots att ”bara” en stad i taget beaktas. De exakta sifforna är visserligen osäkra, men rapporten utgör framförallt ett illustrativt exempel på storleksordningen av antalet skadade en bomb skulle kunna resultera i samt sätter detta i relation till att även sjukvårdspersonal och sjukhus skulle slås ut och påverka den totala vårdkapaciteten. Vid ett krig med användande av kärnvapen skulle flera städer kunna attackeras samtidigt eller sekventiellt och det humanitära lidandet skulle vid en sådan upptrappning lätt mångdubblas. Världen har just upplevt COVID-19 pandemin – som sträckte sig över mer än ett år – med dess utmaningar för sjukvården med hårt ansatt vårdpersonal och brist på sjukvårdsmateriel. Ovan beskrivna scenarier förutspår ett akutförlopp med flera hundratusen skadade inom loppet av ett ögonblick, förstörd infrastruktur och elförsörjning samt undermåligt fungerande vatten och avlopp. Därefter tillkommer en rad mer långsiktiga, mycket allvarliga konsekvenser. Det går inte med ord att beskriva det mänskliga lidande, sträckande sig över generationer, som en kärnvapendetonation såsom i beskrivna scenarier skulle leda till.

Östrogenets roll vid katarakt orsakad av strålning med hög LET (linear energy transfer)

Publicerad den av
Svara

Epidemiologiska studier har antytt att kvinnor löper ökad risk jämfört med män  att drabbas av strålinducerad katarakt vilket vi tidigare rapporterat, men den fysiologiska förklaringen och östrogenets eventuella roll till detta är ännu inte klarlagd. I djurstudier har man visat att tidpunkten då östradiolbehandlingen sattes in, i relation till strålexponeringen har betydelse för hur östradiol inverkar på risken för att utveckla gråstarr vid låg-LET strålning; vid östrogenadministrering som påbörjats före strålexposition ökade progressionen och incidensen av gråstarr hos råtta.

Ett mer oväntat resultat var att östrogen som sattes in efter strålexposition (låg-LET) dock verkade skyddande för utveckling av gråstarr. I en nyare artikel presenterar nu samma forskargrupp en studie vid vilken man specifikt har tittat på östrogenets (östradiols) roll vid gråstarr som uppkommer efter hög-LET-strålning. En ökad förståelse för denna specifika form av strålning och risken för kataraktutveckling är relevant för till exempel astronauter som utsätts för kosmisk strålning. Den kosmiska strålningen utgörs till ca 1% av högenergetiska laddade partiklar såsom 56Fe-joner, vilka genom sin höga relativa biologiska effektivitet står för en signifikant del av strålningen och ger upphov till  ökad risk för utveckling gråstarr för denna grupp individer.

I studien som presenteras av Garrett et al ville man undersöka hur tidpunkten för östrogentillförsel påverkade utvecklingen av strålinducerad katarakt hos råtthonor efter exponering för hög-LET-strålning. Råttorna indelades i fyra grupper som alla förseddes med inopererade implantat 1 vecka före strålexponering. På en grupp opererades ett permanent implantat med östradiol in, i den andra gruppen opererade man in en tom kapsel, i den tredje gruppen opererade man in ett implantat med östradiol vilket sedermera avlägsnades direkt efter strålexponering och i den fjärde gruppen opererade man in en kapsel med östradiol direkt efter strålexponeringen. Strålexponeringen bestod av 2 Gy givet med 600 MeV med 56Fe-joner till höger lins. Råttorna utvärderades (start 48-103 dagar efter strålexponering) var 2-4:e vecka och linsgrumlingarna klassificerades. Alla råttor utom en, utvecklade katarakt enligt förbestämda kriterier för linsgrumling.

Till skillnad från observationerna av östrogenets effekter vid strålning med låg-LET såg man i den aktuella studien att östradiol ökade incidensen av katarakt under hela observationsperioden samt påskyndade utvecklingen av gråstarr (i jämförelse med möss där äggstockarna opererats bort och som ej fick någon inopererad kapsel innehållande östradiol). Författarna till artikeln påpekar i sin diskussion att östradiols påverkan på risk för strålinducerad kataraktutveckling därmed kan vara olika beroende på om exponeringen gäller  låg- eller hög-LET strålning. Möjligtvis skulle en förklaring kunna vara att dessa olika typer av strålning kommer att skada DNA på olika sätt, till exempel att hög-LET orsakar fler direkta skador på DNA. En möjlig förklaring skulle därmed kunna vara att den skyddande effekt som man sett av östrogenbehandling efter exponering för låg-LETstrålning, baseras på att östrogenet kan reparera DNA-skador som medieras via fria radikaler, ”reactive oxygen species” (ROS). Författarna påpekar vidare begränsningen i tolkningen av resultaten givet att studien undersökt exponering med hög dosrat och att östrogenets potentiella reparationsmekanismer kan fungera annorlunda vid låg dosrat (fastän man enligt den internationella strålskyddskommissionen, ICRP, hittills inte kunnat påvisa någon dosrateffekt för själva strålinduktionen av katarakt).

Vår kommentar: detta är en intressant studie som indikerar att östrogen kan påverka risken för att utveckla katarakt på flera olika sätt samt att även typ av strålning i kombination med östrogen är viktigt att beakta. Det är dock svårt att dra några säkra slutsatser till risken för kataraktutveckling hos människa, men artikeln är välskriven och ger en bra inblick i det invecklade samspelet mellan olika slags strålning och könsskillnader i risk för att utveckla strålinducerad katarakt.

Radonexponering i hemmet och i yrket

Publicerad den av
Svara

Tidigare i år publicerade Chen et al en intressant artikel i Journal of Radiological Protection om radonexponering. Denna epidemiologiska studie av kanadensiska förhållanden, syftade till att jämföra graden av exponering för radon i yrket gentemot graden av exponering för radon i hemmet. Uppskattningen av  yrkesexponeringen baserades på statistiska uppgifter om arbetstid samt mer än 7600 långtidsregistreringar av radon på olika arbetsplatser inomhus respektive långtidsregistreringar för radon utomhus i olika delar av Kanada för att uppskatta radonexponering även för utomhusarbetare.

Genom dessa mätningar och information om genomsnittligt antal arbetstimmar per år för olika arbeten, kunde årlig exponering i yrket för radon för 20 olika arbetskategorier (baserat på North American Industry Classification System) bestämmas. För gruvarbetare, flygpersonal och arbetare inom olja och gas gjordes speciella uppskattningar baserat på att dessa arbetskategoriers yrkesmässiga radonexponering har ett helt annat mönster än exponeringen vid andra arbeten. Radonexponeringen i yrket jämfördes sedan gentemot radonexponeringen i hemmet (baserat på radonmätningar och hur många timmar som spenderas inomhus i hemmet). I genomsnitt tillbringar en kanadensare i arbetsför ålder 16 timmar per dygn inomhus i hemmet, 5 timmar per dygn i en annan inomhusmiljö (inkluderar inomhusarbete samt andra allmänna utrymmen), 1,3 timme per dygn utomhus och 1,5 timme per dygn i ett fordon.

Intressant nog, kunde studien påvisa att den genomsnittliga årliga effektiva dosen vid yrkesexponering uppgick till 0,2 mSv för olika arbetskategorier (spännvidd mellan 0,02 mSv för flygpersonal till 0.8 mSv för gruvarbetare) och den årliga effektiva dosen nationellt i Kanada uppgick till 0,21 mSv (spännvidd 0,13 – 0,49 mSv mellan olika geografiska områden). Motsvarande siffra var 1,8 mSv (spännvidd 0,21 – 3,69 mSv för de mest extrema provinserna) för exponering i hemmet. Således på nationell nivå motsvarade exponering i yrket endast ca 10% av den totala exponeringen. Även för gruvarbetare, där man noterar den högsta siffran för yrkesexponering (medel radonkoncentration av 111 Bq/m3 i gruvor vilket gav en årlig medeldos 0,8 mSv), står exponeringen i hemmet med undantag för en region, för mellan 55-82% av den totala exponeringen. För alla andra arbetskategorier, står exponeringen i hemmet för mellan 76-93% av den totala exponeringen.

Resultatet från denna studie indikerar således att den största effekten på hälsa skulle ske genom att sänka radonhalter i hemmen. Författarna tar upp att ca 7% av hemmen i Kanada har nivåer över 200 Bq/m3 och således över rekommenderade Europeiska riktlinjer för bostäder. Givet den multiplikativa effekten av rökning och radonexponering för risk för utveckling av lungcancer kan även rökavvänjningsprogram vara av central betydelse för att minska radonets skadliga effekt, men är avhängigt av hur stor del av befolkningen som röker.

Vår kommentar är att detta är en välskriven och läsvärd artikel. Slutsatsen som man kan dra är att i Kanada skulle den största hälsoeffekten, med avseende på att undvika radoninducerad lungcancer, vara att lägga tyngdpunkten på att sänka radonnivåerna i hemmet.

Kostnader för rädsla och strålskydd: Washington County, Utah och Fukushima, Japan (en jämförelse av fallhistorier)

Publicerad den av
Svara

Vid radioaktiva föroreningar och olyckor är det viktigt att skydda allmänheten mot strålningsexponering men det är också viktigt att väga in de eventuella skador som kan uppstå vid genomförandet av de skyddsåtgärder som finns reglerade vid sådana händelser.

I en artikel av Bruce W. Church och Antone L. Brooks är syftet att just se på den totala effekten vid nukleära föroreningar och olyckor, då man följt rådande gränsregleringar och åtgärder. För detta ändamål jämförde man två olika händelser. Den första händelsen var att studera de åtgärder som vidtagits till följd av radioaktivt nedfall i Washington County, Utah, 1953 från atombombtestningen i Nevada. Från Utah användes publicerade rapporter, artiklar och historiska dokument där man gick igenom och rapporterade de skyddande åtgärderna. I det andra exemplet från Fukushima, Japan, undersöktes de åtgärder som genomfördes efter utsläpp av radioaktiva material i miljön från tre skadade reaktorer vid kärnkraftverket i samband med den stora tsunamin 2011. Här har man använt nyligen rapporterade uppgifter avseende doser. Utfallet/resultatet av enbart skydd samt skydd och evakuering jämfördes mellan Utah och Fukushima.

Efter båda händelserna genomfördes en omfattande strålningsmonitorering och karaktärisering, varför den årliga effektiva stråldosen och riskerna för befolkningen kan direkt jämföras.  Det var därför möjligt att noggrant regenerera exponeringshastigheter, totala exponeringar och totala årliga effektiva doser.

Riktlinjerna för strålningsexponering i Nevada Test Site (NTS) i början av 1950-talet var 3,9 R/serie, vilket motsvarar cirka 39 mSv/år. Referensguiderna för strålningsexponering som användes i Fukushima sattes till 1–20 mSv/år. Författarna valde att inte inkludera internt deponerade radioaktiva ämnen i dosberäkningarna eftersom de är beroende av många modeller och antaganden. Endast de uppmätta och dokumenterade doserna från extern strålning beaktades i detta manuskript.

Stråldosen från nedfallet i Utah var 2-3 gånger större än i Japan men de reglerade åtgärderna skilde sig mycket. Med undantag för att be befolkningen i St. George, Utah, att ta skydd på plats samt några mindre saneringar av bilar, vidtogs inga andra åtgärder. Man såg inte heller någon påverkan på folkhälsan eller ekonomin. Åtgärderna i Fukushima resulterade i stor negativ påverkan som utlöstes genom den rädsla som genererades och av evakueringen. Detta hade, enligt författarna, negativa konsekvenser för människors hälsa och välbefinnande och en allvarlig påverkan på ekonomin i Fukushimaregionen, men också i hela Japan.

Utsläppet av radioaktivt material i Fukushima orsakades av en enorm jordbävning (9,0 på Richterskalan), som producerade en tsunami vilken tog uppskattningsvis 19 400 liv (japanska brand- och katastrofförvaltningsmyndigheten, 1 mars 2016). Tsunamin skadade också kärnkraftverket i Fukushima som släppte ut radioaktivt material, vilket resulterade i att allmänheten exponerades. Utsläppet i Fukushima skedde under ett antal dagar vilket gjorde beslutet om lokal evakuering mer genomförbart. Att ändra storleken på evakueringszonen med tiden skapade viss förvirring och gjorde att allmänhetens förtroende för regeringens åtgärder minskade. I det här fallet ledde regleringarna till massiva åtgärder som evakuering, utlokalisering på lång tid, ersättning för hälso-och sjukvård och omfattande miljösanering.  Eftersom händelserna i Fukushima var en serie av tragedier (jordbävning, tsunami och kärnkraftsolycka) så kan jämförelsen om besluten som endast avser kärnkraftsolyckan tendera att överskatta konsekvenserna när det gäller besluten i Fukushima. Allt detta och osäkerheten kring framtida utsläpp och okänd situation vad gäller miljön, spelade roll vid beslutsfattning. Dessa förhållanden genererade endast ett fåtal diskussioner i den vetenskapliga litteraturen jämfört med den överväldigande diskussionen om behovet av åtgärder för att minska stråldosen. Författarna hävdar att oron över det frigjorda radioaktiva materialet, som inte var väl karaktäriserat under de tidiga timmarna men ganska väl karaktäriserat inom några dagar, drev tidiga och kanske onödiga beslut.

Den viktigaste delen av detta manuskript är att jämföra effekterna på hälsan och säkerheten som orsakats av regleringsåtgärder i de två historiska händelserna.

Författarna påtalar också att även om det inte är avsikten med detta dokument att granska de omfattande rekommendationerna och observationerna av lärdomar, finns det en uppenbar lärdom som måste nämnas. Man citerar ICRP Task Group 84; ”Denna olycka bekräftade på nytt att psykologiska konsekvenser är en stor följd av strålningsolyckor. Och de ignoreras i princip i strålskyddsrekommendationer och standarder”.

Man kan inte mäta effekten av moderna regleringsmetoder i Utah, men livet fortgår oförändrat trots nedfallet. Rädslan har begränsats till att ha endast liten, om än någon påverkan på hälsan. Med tiden har rädslan för strålning ökat relaterat till möten i samhället och en mängd publikationer om faran man utsatts för. Trots att andra böcker har publicerats, som utvärderar och motbevisar var och en av dessa myter så har rädslan inte minskat, hävdar författarna. De anger att publikationer och politiska åtgärder har resulterat i lagar som gör det möjligt för människor som levde i södra Utah (1951–1958 och sommaren 1962) att få betalt en fast summa på $50 000,00 om de utvecklar ”specificerade kompenserbara cancerformer”, enligt en definition av cancer orsakad av akut exponering som används i Japan.

Kompensationsprogram har initierats som inkluderar kärnkraftsarbetare, atomveteraner och andra utsatta grupper. Hittills har dessa program betalat ut 2,307 miljarder dollar till människor som utvecklar cancer efter låga doser av strålning, med låg dosrat och med få eller inga bevis för att cancerincidenten har ökat i dessa populationer. Effekterna av rädsla är inte noll i södra Utah, men jämfört med Fukushima, där rädslan späddes på och fick näring, är det som en droppe i havet, hävdar författarna.

Vår kommentar:

Författarna till denna artikel har ett enda mål; ”att vi ska lära oss att tillämpa den information som vi har fått för att förhindra att tragedier genereras av rädsla för låga doser av strålning från att inträffa om och om igen”.
I litteraturen återkommer man ofta till att de psykologiska konsekvenserna efter strålningsolyckor i stor utsträckning orsakar människors försämrade hälsa.

Liksom en av referenserna som nämns i artikeln (Waltar et al. 2016) beskriver är rädsla och de biologiska konsekvenserna samt de reglerande åtgärder som utlöses av denna rädsla för låga doser av strålning, fortfarande den största biologiska skadan som orsakas av strålningsexponeringar med låg dos och doshastighet. En optimering bör bidra till att skyddsåtgärderna leder till mer nytta än skada. Det är således viktigt att organisationer/myndigheter som ger rekommendationer om strålskyddsriktlinjer tar lärdom av den betydande erfarenhet som finns efter händelserna i Fukushima och att implementera den i kommande riktlinjer. Artikeln av Church och Brooks är således en viktig input till den översyn av grundläggande rekommendationer ICRP just inlett, och vi uppmanar våra läsare att följa den översynen på icrp.org och lämna kommentarer på kommande rekommendationsutkast.

Medicinska perspektiv kring radionukleära händelser – en strålningsmedicinsk lägesrapport från KcRN

Publicerad den av
Svara

Vi har nöjet att här presentera en strålningsmedicinsk rapport, skapad på initiativ av Strålsäkerhetsmyndigheten och framtagen av exporter knutna till Kunskapscentrum för strålningsmedicin vid katastrofer samt till universitetet i Manchester.

Rapporten är tillgänglig för kostnadsfri nedladdning här: Strålningsmed rapport KcRN dec2020

Avsikten med rapporten, som har skrivits på initiativ av och med ekonomiskt stöd från Strålsäkerhetsmyndigheten, är att beskriva det aktuella  internationella kunskapsläget inom området medicinska konsekvenser av radionukleära händelser. Utifrån medicinska implikationer vill författarna ge en bild både av aktuella strålningshändelser och av nya rön kring tidigare inträffade händelser. Rapporten vill också belysa intressanta trender inom medicinsk forskning/utveckling när det gäller handläggning och uppföljning av strålexponerade individer samt uppmärksamma nya fynd i den stora flora av publikationer som handlar om långtidsrisker, s k stokastiska hälsoeffekter, relaterade till exponering för lägre doser joniserande strålning. Rapporten lämnar också rekommendationer kring fortsatt uppföljning och beredskap inom området. Dessa rekommendationer utgår sålunda från författarna och representerar inte nödvändigtvis  några ståndpunkter från Strålsäkerhetsmyndigheten eller övriga berörda myndigheter (KcRN:s huvudmän: Socialstyrelsen, Karolinska Institutet).

Rapportens primära målgrupp är främst läkare, fysiker och andra experter involverade i beredskapsplanering och som väntas bli inblandade i hantering av händelser som innefattar joniserande strålning. Författarnas förhoppning är dock att även bredare grupper inom t ex media och allmänhet kan finna rapporten läsvärd.

Ladda ner rapporten här!

Om rapportens innehåll:
Rapporten inleds med ett antal rekommendationer kring fortsatt uppföljning och beredskap. Författarna framhåller bland annat att den medicinska utbildningen behöver förbättras, att forskning kring ”molekylära signaturer” är väsentlig (och att Socialstyrelsen och Strålsäkerhetsmyndigheten har viktiga roller både som forskningsfinansiärer och som influerare som kan påverka andra finansiärer), att myndigheterna behöver förbereda sig inför Internationella Strålskyddskommissionens nästa omgång grundläggande  rekommendationer som väntas år 2028, att informationsmaterial bör tas fram inför kommande strålningshändelser, samt att den medicinska strålningsberedskapen behöver stärkas.

Bland mer långsiktiga medicinska konsekvenser av strålexponering har expertgruppen bakom rapporten valt att särskilt lyfta fram tre områden: cancer i sköldkörteln (tyreoidea), gråstarr (katarakt) samt psykiatriska, icke-somatiska hälsoeffekter.

I en översikt över kunskapsläget fokuserar rapporten i fråga om tidiga, deterministiska skador på akut strålsjuka, därefter behandlas det på senare tid mycket uppmärksammade problemet med kararakt (gtumling av ögats lins) efter bestrålning, samt vissa aspekter av intern kontaminering (intag av radioaktuva ämnen).  Ett längre avsnitt avfattat på engelska behandlar sena, stokastiska skador och de olika studier som belyser risken (sannolikheten) för sådana skador och dess relation till stråldosen. Översikten avslutas med ett avsnitt om psykiatriska, icke-somatiska effekter av strålning.

Rapporten tar också upp frågan om strålningsinducerade hjärt-kärlsjukdomar. Det finns där indikationer på att även lågdosstrålning kan öka risken, men olika studier är motsägelsefulla. Därutöver ägnas uppmärksamhet åt nyupptäckta ”molekylära signaturer” hos strålexponerade personer, något som kan göra det möjligt att i framtiden identifiera strålinducerad cancer på individbasis.

Rapporten redovisar även nyheter kring medicinsk handläggning av akuta, s k deterministiska strålskador där nya internationella riktlinjer är under utarbetande. Den redovisar också översiktligt det internationella samarbetet i övrigt rörande strålningsmedicin och medicinsk beredskap.

Översikten följs av en återblick på några radionukleåra händelser med medicinska implikationer, kompletterad med uppgifter om nyligen inträffade sådana händelser.  Internationella samarbeten kring medicinsk handläggning av strålskadade personer belyses i ett avslutande avsnitt.

Den expertgrupp som sammanställt rapporten består av:
Christel Hedman, överläkare, med.dr. KI
Marita Lagergren Lindberg, överläkare, med.dr. KI
Karin Lindberg, specialistläkare Karolinska Univsjh, med.dr. KI
Leif Stenke, överläkare Karolinska Univsjh, professor i hematologi, KI (sammankallande)
Jack Valentin, docent Stockholms Universitet, anknuten till KI
Richard Wakeford, Professor in Epidemiology, University of Manchester, UK

Klicka här för att ladda ner KcRN:s rapport!! 

Kommentarer: Vi brukar ju avsluta våra notiser om nya rapporter med en egen kommentar. Den här gången har vi ingen kommentar eftersom notisen behandlar en rapport från oss själva – men vi mottar gärna kommentarer från er läsare! Använd kommentarfältet nedan!

ICRP vill ha synpunkter på råd angående nukleära olyckor

Publicerad den av
Svara

Den internationella strålskyddskommissionen, ICRP, gav 2009 ut
P 109 om Protection of people in emergency exposure situations, och
P 111 om Protection of people living in long-term contaminated areas after a nuclear accident or a radiation emergency.

Erfarenheter som vunnits genom Fukushima-olyckan har föranlett en översyn av dessa båda publikationer, och ett förslag till nya råd finns nu för kommentarer på
http://www.icrp.org/consultations.asp

Alla som är intresserade av strålsäkerhetsfrågor är välkomna att lämna synpunkter via ICRPs webbplats  fram till 25 oktober 2019.

Nationell handlingsplan för radon

Publicerad den av
1

Under våren 2018 färdigställdes en ny ”Nationell handlingsplan för radon”. Denna handlingsplan är framtagen gemensamt av sju myndigheter (SSM, Boverket, Livsmedelsverket, Arbetsmiljöverket, Folkhälsomyndigheten, Sveriges geologiska undersökning och Swedac) och syftar till att minska människors exponering för radon. Handlingsplanen beskriver flera delar, bl a kartläggning av radonhalter i bostadshus och på arbetsplatser, samarbete mellan berörda myndigheter i radonfrågan (koordinerat av SSM) och samordning av deras information om radon, samt att myndigheterna ska samverka för att alla bostadshus ska ha en radonhalt på max 200 Bq/m3. Handlingsplanen beskriver även att man bör genomföra en radonkampanj för att stimulera till mätning av radon och vidtagande av åtgärder för att sänka radonhalten om denna överstiger satta gränser.

Bakgrunden till rapporten är att flera olika aktörer är involverade i radonfrågan och denna nationella handlingsplan syftar till att få ett gemensamt och kraftfullt fokus på radonfrågan för att minska människors exponering och därmed skador av radon. Varje år insjuknar ca 4000 personer i lungcancer i Sverige och av dessa beräknas ca 500 fall bero på radon. Det finns en stark samverkanseffekt mellan rökning och radon vilket speglas i att ca 450 av dessa fall återfinns hos rökare. Högre radondoser medför högre cancerrisker men nedåt finns inget fastställt tröskelvärde under vilket man anser att radon är ofarligt.

Andelen småhus som genomgått mätning av radonhalten i luften är långtifrån heltäckande. Enligt Folkhälsomyndighetens miljöhälsoenkät från 2015 hade endast 32% av småhusen genomgått radonmätning varför det finns stora möjligheter till förbättring avseende mätning och följaktligen radonsanerande åtgärder vid förekomst av för höga radonnivåer. Beräkningar som presenteras i den nationella handlingsplanen för radon visar att på sikt skulle ca 100 lungcancerfall per år kunna förhindras om radonhalten reducerades till maximalt 200 Bq/m3 i bostäder. Idag ligger såväl referensnivån för befintliga bostäder som gränsvärdet för nybyggda bostäder på 200 Bq/m3. Det överensstämmer med kravet i EU:s nu gällande strålskyddsdirektiv 13/59/Euratom, enligt vilket medlemsstaterna ska fastställa nationella referensnivåer på högst 300 Bq/m3, och med WHO:s radonhandbok 2009 där man rekommenderade en gräns på 100 Bq/m3 om möjligt men annars 300 Bq/m3 som inte bör överstigas.

Vår kommentar: En bra konkret handlingsplan där vidtagna föreslagna åtgärder skulle kunna minska risken för exponering för radon och därmed dess skadliga följder.

Sex år efter Fukushima-olyckan är värdena för extern dos i ett område som kontaminerats jämförbara med värdena i områden med hög naturlig bakgrundsstrålning

Publicerad den av
Svara

Oron för långsiktiga hälsorisker vid strålexponering är stor hos allmänheten i Fukushima, ffa för barnen som riskerar fortsatt kumulativ exponering.
För att begränsa den kumulativa strålexponeringen efter en stor olycka med utsläpp av radioaktiva ämnen, är det av stor vikt att minska den kroniska exponeringen som står för majoriteten av den totala dosen. Kronisk exponering kan vara intern eller extern. När det gäller individuella nivåer av intern förorening är livsmedelsreglering och identifiering av högriskindivider med stor konsumtion av förorenade lokala livsmedelsprodukter av betydelse. Intern exponering i förorenade områden efter olyckan i Fukushima tycks ha varit marginell, tack vare snabba och strikta åtgärder från lokala myndigheter och japanska staten.
Den externa exponeringen är beroende av externdosrater i bostadsområden, bostadstyp, markbeläggning, yrkeskategori och de platser där människor spenderar långa perioder dagligen. Externdosen minskar gradvis varje år tack vare det fysikaliska sönderfallet av radioaktiva ämnen, miljöförändringar och av motåtgärder såsom dekontaminering. Adekvat information om när och var invånarna exponerats för majoriteten av stråldosen och dosen extern strålning på den plats där människorna vistas under lång tid finns inte tillgänglig.

Minamisoma ligger 10-40 km norr om Fukushima Daiichi kärnkraftverk. En evakueringsorder utfärdades omedelbart efter olyckan till den del av staden som ligger inom 20 km radie från kärnkraftverket. När den luftburna externa stråldosen i staden minskade avslutades evakueringsordern (ca 5 år efter olyckan) och befolkningen började återvända.

Tsubokura et al redogör i sin artikel för ett utvärderingsprojekt i samarbete med tjänstemän från Minamisoma city och tre andra städer i Japan (Fukuyama, Nanto och Tajimi, belägna utanför Fukushimaprefekturen). Där jämför man dosen från den externa exponeringen i Minamisoma city med de andra tre städerna, där den naturliga markbundna bakgrundsstrålningen är relativt hög.
Man har också utvärderat förhållandet mellan dosen från extern exponering och beteendemönstret hos boende i Minamisoma city.
Under två veckor mättes externa stråldoser med en s.k. D-shuttle (en individuell elektronisk dosimeter) hos totalt 100 individer, samtliga anställda inom stadsförvaltningen i respektive stad. Mätningen genomfördes från 29 maj till 11 juni 2017. De platser deltagarna vistades på registrerades varje timme för att jämföra och utvärdera den externa dosen samt för att klargöra om individens beteende leder till skillnader i stråldos.
Den genomsnittliga externa exponeringen var jämförbar i de fyra kommunerna, med ett medelvärde av 0,784 mSv/år (i Minamisoma uppmättes 0,820 mSv/år), vilket var under den nivå där det är nödvändigt att inleda ytterligare dekontaminerande åtgärder.Deltagarna fick den största externa dosexponeringen vid vistelse i hemmet och på sin arbetsplats, ca 80% av totaldosen. Det var också där de tillbringade sin mesta tid.

Vår kommentar: Att resultatet av extern strålexponering 2017 för individer boende i Minamisoma city, som utsattes för radioaktiv förorening från kärnkraftsolyckan i Fukushima Daiichi, var jämförbar med de boende i tre andra städer utanför Fukushimaprefekturen och som har en relativt hög naturlig bakgrundsstrålning, är viktig kunskap. Många personer i drabbade områden är oroliga för fortsatt strålrisk och behöver få tydlig information.
Som förväntat fick deltagarna i denna studie den största externa dosexponeringen vid vistelse i hemmet och på arbetsplatsen, ca 80% av totaldosen. Dessa platser är således viktiga vid planeringen för skyddsåtgärder i områden utsatta för radioaktivt nedfall.

För befintliga exponeringssituationer efter olyckor (”omgivning med strålning till följd av en radiologisk nödsituation”) rekommenderar Internationella strålskyddskommissionen (ICRP) att den nationella myndigheten föreskriver en referensnivå för effektiv dos i intervallet 1-20 mSv/år. Med det långsiktiga målet att återställa ”normal” exponering bör nivån enligt ICRP i görligaste mån väljas i den nedre delen av intervallet 1-20 mSv/år, I den här studien var den genomsnittliga totala dosen från extern exponering under 1 mSv om året, alltså under den lägsta rekommenderade referensnivån, och interna doser p g a intag bedömdes vara marginella. Författarna anser därför att det inte ter sig nödvändigt med ytterligare skyddsåtgärder mot extern strålning. Vi skulle snarare ha betonat skyddsoptimering och sagt att kostnaden för ytterligare åtgärder noga måste avvägas mot den förväntade nyttan – vilket i slutändan kanske ändå leder till ungefär samma slutsats.

http://iopscience.iop.org/article/10.1088/1361-6498/aaa147

Såväl nya som gamla kunskaper krävs för att skydda allmänheten vid stora olyckor

Publicerad den av

Genomgång av åtgärder och händelser vid olyckan i Fukushima

I mars 2011 ägde en stor kombinerad katastrof rum i Japan, när en jordbävning och efterföljande tsunami kulminerade i en förlust av mer än 18 000 personer. Detta ledde också till den stora olyckan vid Fukushima Daiichi kärnkraftverk.

Katastrofberedskapen vid Tokyo Electric Power Company (TEPCO) Fukushima Daiichi kärnkraftverk startade efter konsekvenserna av en tsunami som utlöstes av jordbävningar med magnitud 9,0. Tsunamin vid den aktuella olyckan 2011 uppskattades vara cirka 14 m hög, vilket översteg kärnkraftverkets skyddsanordningar, som var konstruerade för att motstå 5,7 m.

I en artikel av Callen et al ställer man sig frågan ”Vad kan vi lära oss av olyckan i Fukushima Daiichi kärnkraftverk när det gäller beslutsfattande och åtgärder för att skydda allmänheten vid en allvarlig reaktorolycka?”
Man har presenterat de viktigaste händelserna i kronologisk ordning med hjälp av en tidslinje. Händelserna har sedan kategoriserats och analyserats uppdelade i undergrupper efter funktionella krav enl (1) Identifiera, anmäla och aktivera; (2) vidta brådskande skyddsåtgärder (inom timmar) (3) utvärdering av inledningsfasen (4) hantera de medicinska åtgärderna (5) hålla allmänheten informerad (6) Åtgärder mot jordbruk och motåtgärder mot intag och långsiktiga skyddsåtgärder och (7) mildra de icke-radiologiska konsekvenserna och utfallet av nödsituationen.

Avsnitten är detaljerat beskrivna och kan läsas i sin helhet i artikeln. Bland de lärdomar som framkommer i artikeln noteras (med några kommentarer från oss insprängda)…

(1): Det är nödvändigt med förutbestämda skyddsåtgärder som allmänheten skall vidta, för att säkerställa att instruktioner kan tillhandahållas snabbt och effektivt. (Här tror vi att den svenska beredskapen runt kärnkraftverken är god, med väldefinierade beredskapszoner, system för snabb information till allmänheten, utdelade jodtabletter i närområdet, återkommande beredskapsövningar m.m.).

(2): Skyddsåtgärder som inomhusvistelse eller evakuering måste genomföras omedelbart när förhållandena vid kärnkraftverk indikerar faktisk eller beräknad risk, eftersom tidpunkten, riktningen och varaktigheten av ett utsläpp inte är förutsägbart.

Förutsättningar för säker evakuering av speciella anläggningar (t ex sjukhus, skolor eller fängelser), med prioritet för att säkerställa att nödvändig sjukvård ges. (Även här tror vi att den svenska beredskapen är bra rustad. Emellertid pågår nu en internationell diskussion om värdet av, kontra riskerna med, evakuering och ffa omlokalisering).

Mätkriterier för screening och dekontaminering av personer bör vara lämpliga för användning vid nödsituationer (det vill säga att man, vid fastställande av mätvärden som ska leda till åtgärd bör ta hänsyn till att screening i en olyckssituation ska genomföras i områden där strålnivån sannolikt ligger över bakgrundsnivåerna för strålning).

Skydd i form av inomhusvistelse bör endast användas under en kortare period (1 till 2 d) och rådgivning till allmänheten att frivilligt evakuera var problematisk. Beslut om skydd inomhus och/eller evakuering ska tas av den berörda myndigheten (vilket är fallet i svensk beredskapsplanering).

(3): Förutsättningar måste finnas för att snabbt genomföra miljömätningar i områdena utanför de evakuerade platserna.

Operativa kriterier för miljöövervakning måste vara förutbestämda för att säkerställa ett adekvat genomförande av evakuering eller omlokalisering efter ett utsläpp. (Den svenska beredskapen är god i detta avseende).

(4): Förutsättningar måste finnas för att utbilda medicinsk personal om att allmänna försiktighetsåtgärder mot infektion (t ex användning av masker, handskar) ger tillräckligt skydd vid hantering av patienter som eventuellt är förorenade med radioaktivt material. (Tål att upprepas även i vårt land!)

Doskriterier för den medicinska personalens arbete måste ta hänsyn till internationella rekommendationer och avpassas till risken för strålningsinducerade hälsoeffekter (Detta återspeglar att man i Japan inledningsvis hade uttalat restriktiva kriterier vilka, i kombination med kunskapsbrister kring joniserande strålning inom sjukvården, hindrade medicinsk personal från att genomföra viktiga medicinska åtgärder).

(5): Ett gemensamt offentligt informationscentrum bör inrättas omedelbart för samordning av information från alla officiella källor. (Är förberett på myndighetsnivå i Sverige)

Förutsättningar måste finnas för att det berörda landet ska kunna förklara eventuella skillnader i skyddsåtgärder mellan egna rekommendationer och det som rekommenderas officiellt av andra länder, t ex för medborgare på besök i olyckslandet.

All teknisk information som släpps ut till allmänheten måste innehålla en enkel språklig förklaring, inklusive viss försiktighet avseende de redovisade resultaten.

(6): Livsmedelsrestriktioner kan behöva genomföras utifrån förhållandena vid kärnkraftverket eller risken för utsläpp till miljön, redan innan övervakning och provtagningsresultat finns tillgängliga, för att säkerställa ett effektivt skydd för allmänheten.

Instruktioner gällande jordbruksåtgärder måste vara tillräckliga för att förhindra att förorenade livsmedel kommer in i distributionskedjan.

(7): Förutsättningar måste finnas för att svara på allmänhetens principiella bekymmer – ”Är jag säker?” – och man måste sätta den radiologiska hälsorisken i ett perspektiv.

Man måste säkerställa att alla handelsvaror uppfyller internationella normer och försäkra allmänheten och berörda parter (såsom importerande stater) om detta.

Att inrätta ett test- och certifieringssystem så snart som möjligt bidrar till att mildra påverkan på internationell handel.

Vår kommentar: Såsom författarna skriver har många av lärdomarna redan identifierats i samband med tidigare olyckor/kriser (IAEA 2012) och även införlivats i internationell vägledning (IAEA m fl. 2002). Dock ser vi här att detta är något som kräver upprepning för att få fäste och för att kunna införlivas i nationella riktlinjer. Så har t ex de slutsatser och rekommendationer kring fortsatt svensk RN-medicinsk beredskap som fördes fram efter olyckan i Kamedorapport nr 98, 2013 ännu ej implementerats till fullo. Vi ser också att de nya lärdomar som identifierats är viktiga aspekter för t ex hur allmänheten behöver svar på sina principiella bekymmer, ”är jag säker?”, genom att sätta strålningsrisken i ett perspektiv. Det här är frågor som återkommer i fler uppföljande artiklar efter olyckan i Fukushima och visar på den stora psykologiska effekten som en katastrof av det här slaget ger och som kvarstår även på lång sikt.