Etikettarkiv: psykiskt välbefinnande

Kostnader för rädsla och strålskydd: Washington County, Utah och Fukushima, Japan (en jämförelse av fallhistorier)

Publicerad den av
Svara

Vid radioaktiva föroreningar och olyckor är det viktigt att skydda allmänheten mot strålningsexponering men det är också viktigt att väga in de eventuella skador som kan uppstå vid genomförandet av de skyddsåtgärder som finns reglerade vid sådana händelser.

I en artikel av Bruce W. Church och Antone L. Brooks är syftet att just se på den totala effekten vid nukleära föroreningar och olyckor, då man följt rådande gränsregleringar och åtgärder. För detta ändamål jämförde man två olika händelser. Den första händelsen var att studera de åtgärder som vidtagits till följd av radioaktivt nedfall i Washington County, Utah, 1953 från atombombtestningen i Nevada. Från Utah användes publicerade rapporter, artiklar och historiska dokument där man gick igenom och rapporterade de skyddande åtgärderna. I det andra exemplet från Fukushima, Japan, undersöktes de åtgärder som genomfördes efter utsläpp av radioaktiva material i miljön från tre skadade reaktorer vid kärnkraftverket i samband med den stora tsunamin 2011. Här har man använt nyligen rapporterade uppgifter avseende doser. Utfallet/resultatet av enbart skydd samt skydd och evakuering jämfördes mellan Utah och Fukushima.

Efter båda händelserna genomfördes en omfattande strålningsmonitorering och karaktärisering, varför den årliga effektiva stråldosen och riskerna för befolkningen kan direkt jämföras.  Det var därför möjligt att noggrant regenerera exponeringshastigheter, totala exponeringar och totala årliga effektiva doser.

Riktlinjerna för strålningsexponering i Nevada Test Site (NTS) i början av 1950-talet var 3,9 R/serie, vilket motsvarar cirka 39 mSv/år. Referensguiderna för strålningsexponering som användes i Fukushima sattes till 1–20 mSv/år. Författarna valde att inte inkludera internt deponerade radioaktiva ämnen i dosberäkningarna eftersom de är beroende av många modeller och antaganden. Endast de uppmätta och dokumenterade doserna från extern strålning beaktades i detta manuskript.

Stråldosen från nedfallet i Utah var 2-3 gånger större än i Japan men de reglerade åtgärderna skilde sig mycket. Med undantag för att be befolkningen i St. George, Utah, att ta skydd på plats samt några mindre saneringar av bilar, vidtogs inga andra åtgärder. Man såg inte heller någon påverkan på folkhälsan eller ekonomin. Åtgärderna i Fukushima resulterade i stor negativ påverkan som utlöstes genom den rädsla som genererades och av evakueringen. Detta hade, enligt författarna, negativa konsekvenser för människors hälsa och välbefinnande och en allvarlig påverkan på ekonomin i Fukushimaregionen, men också i hela Japan.

Utsläppet av radioaktivt material i Fukushima orsakades av en enorm jordbävning (9,0 på Richterskalan), som producerade en tsunami vilken tog uppskattningsvis 19 400 liv (japanska brand- och katastrofförvaltningsmyndigheten, 1 mars 2016). Tsunamin skadade också kärnkraftverket i Fukushima som släppte ut radioaktivt material, vilket resulterade i att allmänheten exponerades. Utsläppet i Fukushima skedde under ett antal dagar vilket gjorde beslutet om lokal evakuering mer genomförbart. Att ändra storleken på evakueringszonen med tiden skapade viss förvirring och gjorde att allmänhetens förtroende för regeringens åtgärder minskade. I det här fallet ledde regleringarna till massiva åtgärder som evakuering, utlokalisering på lång tid, ersättning för hälso-och sjukvård och omfattande miljösanering.  Eftersom händelserna i Fukushima var en serie av tragedier (jordbävning, tsunami och kärnkraftsolycka) så kan jämförelsen om besluten som endast avser kärnkraftsolyckan tendera att överskatta konsekvenserna när det gäller besluten i Fukushima. Allt detta och osäkerheten kring framtida utsläpp och okänd situation vad gäller miljön, spelade roll vid beslutsfattning. Dessa förhållanden genererade endast ett fåtal diskussioner i den vetenskapliga litteraturen jämfört med den överväldigande diskussionen om behovet av åtgärder för att minska stråldosen. Författarna hävdar att oron över det frigjorda radioaktiva materialet, som inte var väl karaktäriserat under de tidiga timmarna men ganska väl karaktäriserat inom några dagar, drev tidiga och kanske onödiga beslut.

Den viktigaste delen av detta manuskript är att jämföra effekterna på hälsan och säkerheten som orsakats av regleringsåtgärder i de två historiska händelserna.

Författarna påtalar också att även om det inte är avsikten med detta dokument att granska de omfattande rekommendationerna och observationerna av lärdomar, finns det en uppenbar lärdom som måste nämnas. Man citerar ICRP Task Group 84; ”Denna olycka bekräftade på nytt att psykologiska konsekvenser är en stor följd av strålningsolyckor. Och de ignoreras i princip i strålskyddsrekommendationer och standarder”.

Man kan inte mäta effekten av moderna regleringsmetoder i Utah, men livet fortgår oförändrat trots nedfallet. Rädslan har begränsats till att ha endast liten, om än någon påverkan på hälsan. Med tiden har rädslan för strålning ökat relaterat till möten i samhället och en mängd publikationer om faran man utsatts för. Trots att andra böcker har publicerats, som utvärderar och motbevisar var och en av dessa myter så har rädslan inte minskat, hävdar författarna. De anger att publikationer och politiska åtgärder har resulterat i lagar som gör det möjligt för människor som levde i södra Utah (1951–1958 och sommaren 1962) att få betalt en fast summa på $50 000,00 om de utvecklar ”specificerade kompenserbara cancerformer”, enligt en definition av cancer orsakad av akut exponering som används i Japan.

Kompensationsprogram har initierats som inkluderar kärnkraftsarbetare, atomveteraner och andra utsatta grupper. Hittills har dessa program betalat ut 2,307 miljarder dollar till människor som utvecklar cancer efter låga doser av strålning, med låg dosrat och med få eller inga bevis för att cancerincidenten har ökat i dessa populationer. Effekterna av rädsla är inte noll i södra Utah, men jämfört med Fukushima, där rädslan späddes på och fick näring, är det som en droppe i havet, hävdar författarna.

Vår kommentar:

Författarna till denna artikel har ett enda mål; ”att vi ska lära oss att tillämpa den information som vi har fått för att förhindra att tragedier genereras av rädsla för låga doser av strålning från att inträffa om och om igen”.
I litteraturen återkommer man ofta till att de psykologiska konsekvenserna efter strålningsolyckor i stor utsträckning orsakar människors försämrade hälsa.

Liksom en av referenserna som nämns i artikeln (Waltar et al. 2016) beskriver är rädsla och de biologiska konsekvenserna samt de reglerande åtgärder som utlöses av denna rädsla för låga doser av strålning, fortfarande den största biologiska skadan som orsakas av strålningsexponeringar med låg dos och doshastighet. En optimering bör bidra till att skyddsåtgärderna leder till mer nytta än skada. Det är således viktigt att organisationer/myndigheter som ger rekommendationer om strålskyddsriktlinjer tar lärdom av den betydande erfarenhet som finns efter händelserna i Fukushima och att implementera den i kommande riktlinjer. Artikeln av Church och Brooks är således en viktig input till den översyn av grundläggande rekommendationer ICRP just inlett, och vi uppmanar våra läsare att följa den översynen på icrp.org och lämna kommentarer på kommande rekommendationsutkast.

Medicinska perspektiv kring radionukleära händelser – en strålningsmedicinsk lägesrapport från KcRN

Publicerad den av
Svara

Vi har nöjet att här presentera en strålningsmedicinsk rapport, skapad på initiativ av Strålsäkerhetsmyndigheten och framtagen av exporter knutna till Kunskapscentrum för strålningsmedicin vid katastrofer samt till universitetet i Manchester.

Rapporten är tillgänglig för kostnadsfri nedladdning här: Strålningsmed rapport KcRN dec2020

Avsikten med rapporten, som har skrivits på initiativ av och med ekonomiskt stöd från Strålsäkerhetsmyndigheten, är att beskriva det aktuella  internationella kunskapsläget inom området medicinska konsekvenser av radionukleära händelser. Utifrån medicinska implikationer vill författarna ge en bild både av aktuella strålningshändelser och av nya rön kring tidigare inträffade händelser. Rapporten vill också belysa intressanta trender inom medicinsk forskning/utveckling när det gäller handläggning och uppföljning av strålexponerade individer samt uppmärksamma nya fynd i den stora flora av publikationer som handlar om långtidsrisker, s k stokastiska hälsoeffekter, relaterade till exponering för lägre doser joniserande strålning. Rapporten lämnar också rekommendationer kring fortsatt uppföljning och beredskap inom området. Dessa rekommendationer utgår sålunda från författarna och representerar inte nödvändigtvis  några ståndpunkter från Strålsäkerhetsmyndigheten eller övriga berörda myndigheter (KcRN:s huvudmän: Socialstyrelsen, Karolinska Institutet).

Rapportens primära målgrupp är främst läkare, fysiker och andra experter involverade i beredskapsplanering och som väntas bli inblandade i hantering av händelser som innefattar joniserande strålning. Författarnas förhoppning är dock att även bredare grupper inom t ex media och allmänhet kan finna rapporten läsvärd.

Ladda ner rapporten här!

Om rapportens innehåll:
Rapporten inleds med ett antal rekommendationer kring fortsatt uppföljning och beredskap. Författarna framhåller bland annat att den medicinska utbildningen behöver förbättras, att forskning kring ”molekylära signaturer” är väsentlig (och att Socialstyrelsen och Strålsäkerhetsmyndigheten har viktiga roller både som forskningsfinansiärer och som influerare som kan påverka andra finansiärer), att myndigheterna behöver förbereda sig inför Internationella Strålskyddskommissionens nästa omgång grundläggande  rekommendationer som väntas år 2028, att informationsmaterial bör tas fram inför kommande strålningshändelser, samt att den medicinska strålningsberedskapen behöver stärkas.

Bland mer långsiktiga medicinska konsekvenser av strålexponering har expertgruppen bakom rapporten valt att särskilt lyfta fram tre områden: cancer i sköldkörteln (tyreoidea), gråstarr (katarakt) samt psykiatriska, icke-somatiska hälsoeffekter.

I en översikt över kunskapsläget fokuserar rapporten i fråga om tidiga, deterministiska skador på akut strålsjuka, därefter behandlas det på senare tid mycket uppmärksammade problemet med kararakt (gtumling av ögats lins) efter bestrålning, samt vissa aspekter av intern kontaminering (intag av radioaktuva ämnen).  Ett längre avsnitt avfattat på engelska behandlar sena, stokastiska skador och de olika studier som belyser risken (sannolikheten) för sådana skador och dess relation till stråldosen. Översikten avslutas med ett avsnitt om psykiatriska, icke-somatiska effekter av strålning.

Rapporten tar också upp frågan om strålningsinducerade hjärt-kärlsjukdomar. Det finns där indikationer på att även lågdosstrålning kan öka risken, men olika studier är motsägelsefulla. Därutöver ägnas uppmärksamhet åt nyupptäckta ”molekylära signaturer” hos strålexponerade personer, något som kan göra det möjligt att i framtiden identifiera strålinducerad cancer på individbasis.

Rapporten redovisar även nyheter kring medicinsk handläggning av akuta, s k deterministiska strålskador där nya internationella riktlinjer är under utarbetande. Den redovisar också översiktligt det internationella samarbetet i övrigt rörande strålningsmedicin och medicinsk beredskap.

Översikten följs av en återblick på några radionukleåra händelser med medicinska implikationer, kompletterad med uppgifter om nyligen inträffade sådana händelser.  Internationella samarbeten kring medicinsk handläggning av strålskadade personer belyses i ett avslutande avsnitt.

Den expertgrupp som sammanställt rapporten består av:
Christel Hedman, överläkare, med.dr. KI
Marita Lagergren Lindberg, överläkare, med.dr. KI
Karin Lindberg, specialistläkare Karolinska Univsjh, med.dr. KI
Leif Stenke, överläkare Karolinska Univsjh, professor i hematologi, KI (sammankallande)
Jack Valentin, docent Stockholms Universitet, anknuten till KI
Richard Wakeford, Professor in Epidemiology, University of Manchester, UK

Klicka här för att ladda ner KcRN:s rapport!! 

Kommentarer: Vi brukar ju avsluta våra notiser om nya rapporter med en egen kommentar. Den här gången har vi ingen kommentar eftersom notisen behandlar en rapport från oss själva – men vi mottar gärna kommentarer från er läsare! Använd kommentarfältet nedan!

Ungdomars mentala hälsa efter kärnkraftsolyckan i Fukushima Daiichi, har den förändrats?

Publicerad den av
Svara

I en studie av Hayashi et al användes data från Fukushima Health Management Survey som genomfördes i Japan efter den stora jordbävningen, som följdes av en tsunami samt haveriet i kärnkraftverket Fukushima Daiichi. Syftet var att identifiera katastrofrelaterade faktorer som påverkade ungdomars mentala hälsotillstånd efter katastrofen och att finna grundläggande data som behövs för att tillhandahålla en god psykiatrisk hälsovård. I studien analyserades data från 2775 individer, 15-19 år gamla. Symtom som evaluerades var självbedömd hälsostatus, sömn, erfarenhet av jordbävning/tsunami/kärnkraftsolycka (hört explosion), upplevelse av att förlora en närstående pga katastrofen, förändring avseende anställning, förändring avseende bostad samt medvetenhet om strålningens påverkan på hälsan.

Resultatet visade att 247 (8,9%) av de 2775 individerna var psykiskt lidande. Där framkom att psykiskt lidande var signifikant vanligare hos kvinnor (p<0,001). Gruppen med psykiskt lidande visade jämfört med den andra gruppen också signifikant sämre hälsostatus (p<0,001), mer sömnproblem p<0,001), mer erfarenhet av kärnkraftsolycka (explosion, p<0,004), mer erfarenhet av att förlora en närstående (p<0,001) samt oftare förändring av anställning (p<0,001). Man noterar också att individer med extrem oro beträffande strålningens akuta hälsopåverkan, långtidseffekt på hälsan samt strålningens påverkan på nästa generations hälsa samtliga är statistiskt signifikant vanligare i gruppen med psykiskt lidande (p<0,001). Däremot såg man ingen skillnad i grupperna avseende ålder, upplevelse av jordbävning eller tsunami eller för de som bott i tillfälliga hus/skydd.

Vår kommentar: Intressant är att man noterar en signifikant skillnad hos de ungdomar som upplevt kärnkraftsolyckan men inte i samma utsträckning hos de som upplevde jordbävningen och tsunamin. Liksom tidigare framkommit är det psykologiska omhändertagandet viktigt och bör sättas in i tidigt skede. Det blir därför extra viktigt att påminna om detta så att den personal som kommer i kontakt med personer efter katastrofer noterar och uppmärksammar eventuella symtom.

Reserapport från Fukushima

Publicerad den av
Svara

Gästreportage av tekn dr Marcus Eriksson, ordförande i Sveriges Kärntekniska Sällskap (SKS)

Niclas Metzén, säkerhetschef på Forsmarks kärnkraftverk, höll i maj 2019 ett föredrag på SKS om ett studiebesök i Fukushima i november förra året. Kärnkraftverket drabbades svårt av jordbävningen och efterföljande tsunami våren 2011, vilket fick till följd att tre av anläggningens sex reaktorer drabbades av härdsmälta. Olyckan skickade chockvågor genom kärnkraftsvärlden och fick politiska konsekvenser i flera länder. I Japan stängdes samtliga 54 reaktorer ner och i Tyskland ledde olyckan till beslutet om definitiv nedläggning av kärnkraften. I Fukushima evakuerades tusentals människor och ett mödosamt saneringsarbete inleddes.

Niclas inledde med att beskriva de psykosociala konsekvenser som olyckan har fört med sig. Personal och familjemedlemmar till anställda som upplever skamkänslor och samvetskval för det som inträffat och en omgivning som ifrågasätter händelser runt olyckan. Evakueringen av människor, ca 100 000, har varit traumatiserande för de personer som tvingades lämna sina hem, arbetsplatser, skolor mm. Ett inte ovanligt förekommande agerande är att representanter för TEPCO, som ägare till kärnkraftverket Fukushima, eller företrädare för Japansk kärnkraftindustri, inleder offentliga anförande med att be om ursäkt för olyckan. Det är uppenbart att olyckan är förknippad med skuldkänslor och en industri i Japan som upplever att man orsakat ett stort lidande för befolkningen och med efterverkningar även utanför Japan. Niclas uppmanade församlingen att försöka leva sig in i om en liknande situation skulle inträffa i Sverige eller vid Forsmark?

Niclas berättade översiktligt om olycksförloppet och de skydd anläggningen var utrustad med för att skydda mot tsunami. Det pågår idag omfattande saneringsarbete på anläggningen och i omgivningarna runt omkring. Ett framsteg, som man från TEPCOs sida gärna lyfter fram, är att den genomsnittliga dosnivån till personal har reducerats till ca 3 mSv per år och medarbetare, vilket motsvara ungefär den genomsnittliga stråldosen för allmänheten i Sverige. Gränsen för återflyttning till sanerade områden är 10 mSv per år. Hittills har ett antal tusen personer kunnat återvända till begränsade områden.

Ett problem är generering av vatten som innehåller små mängder tritium som kräver förvaring. De skadade reaktorerna kräver kontinuerlig tillförsel av vatten för att kyla härdresterna. Detta vatten blir kontaminerat med radioaktiva ämnen. På anläggningen finns reningsanläggningar som avskiljer merparten av föroreningarna men kvar i vattnet blir tritium. Pga innehållet av tritium är man tvungen att på anläggningsområdet förvara vatten i tankar á 1000 m3. Med aktuella flöden så behövs det uppföras ca 1 ny tank varannan dag. En annan frågeställning är omhändertagandet av resterna från härdsmältorna. Enligt undersökningar så befinner sig härdresterna i de tre drabbade blocken i botten av reaktorinneslutningen. Någon definitiv plan för hur det ska tas om hand finns ej klar. Det kommer att bli ett mödosamt och tidskrävande arbete att plocka ut och ta hand om resterna från härdsmältorna.

Enligt japanska myndigheter och TEPCO så kommer det ta ca 30-40 år att avveckla reaktorerna och kostnaderna för rengöring uppskattas till svindlande $200 mdr. När det gäller de ekonomiska konsekvenserna av olyckan så utgör, enligt uppgift från publiken, den enskilt största posten utgifter för inköp av fossila bränslen för att ersätta förlusten av elproduktion med anledning av att landets kärnkraftreaktorer tvingas stå stilla. I dagsläget har 8 reaktorer kunnat återstartas.

Vår kommentar: Reportaget ger en lättillgänglig och intressant sammanfattning av vad som hänt efter olyckan. Från vårt perspektiv är det särskilt viktigt att notera att de psykosociala effekterna är så stora – det framstår som den dominerande medicinska konsekvensen och är något som inte alltid fått den uppmärksamhet ämnet förtjänar. Vi tackar Marcus Eriksson och Niclas Metzén för vänligt tillstånd att återge reportaget, som tidigare publicerats på SKS webbplats.

Förlust av förväntningar på ett långt och lyckligt liv – ett nytt verktyg som använts för att värdera effekter av psykologisk stress efter Fukushimakatastrofen

Publicerad den av

Joniserande strålning är en riskfaktor dels för akuta strålskador, dels för att utveckla och därmed avlida i cancer. Trots att Fukushimaolyckan innebar en av de största kärntekniska olyckor som förekommit, fick ingen person akuta strålskador och de faktiska stråldoserna som allmänheten erhöll var låga. En av de största lärdomarna efter olyckan har varit de psykologiska konsekvenserna i form av nedstämdhet, depression mm. Frågan är dock hur man på bästa sätt skall skatta denna psykologiska påverkan och hur man skall jämföra den med somatiska risker såsom död i cancer?

Murakami et al publicerade förra året en artikel där man definierat och mätt ”loss of happy life expectancy” (LHpLE) relaterat till Fukushimaolyckan och jämfört detta med den ökade risken att dö i cancer till följd av exponering för strålning (i samband med olyckan). Begreppet ”happy life expectancy” innebär den livslängd som männinskor lever med en subjektiv känsla av välbefinnande (under förutsättningen att ett mål med livet är maximering av lycklig livstid). Således kan begreppet påverkas av både livslängd och lycka. Studien har utförts på 4990 japaner mellan 20 och 69 år som svarat på ett webbaserat formulär som innehöll frågor och skalor om allmän känsla av tillfredsställelse i livet, känslomässigt välbefinnande, subjektiv upplevelse av hälsotillstånd och frågor om psykologisk stress (1080 svar sorterades bort pga otillförlitlighet). Tillika fanns frågor om objektivt hälsotillstånd och socioekonomisk status. Frågeformuläret fylldes i i september 2015, dvs lite mer än 4 år efter olyckan. För att skatta utökad risk för död i cancer användes två olika modeller; en för solida tumörer och en för leukemi och en minimilatensperiod på 5 respektive 2 år användes. Excess relative risk (ERR) för död i cancer beräknades. Två dosscenarier användes; S1 ”det faktiska stråldosscenariot” enligt UNSCEARs bedömning 2014 (total 70-årsdos 30,3 mSv) samt S2 ”referensscenariot” (20 mSv/år det första året och därefter enligt förväntad halveringstid för radioaktivt Cs; total 70-årsdos 242 mSv). Båda scenarierna beaktar såväl extern som intern bestrålning. Doserna i referensscenariot är dock enligt författarna överskattade, bl a eftersom man förutsatt att invånarna återvänt hem efter 2 år och att ingen dekontaminering skett. LHpLE beräknades både för psykologisk stress och för excess risk i cancermortalitet.

Både män och kvinnor visade en signifikant nedgång i känslomässig lycka pga psykologisk stress. LHpLE sågs i samtliga åldersgrupper vid psykologisk stress och var högre i högre åldersgrupper. Vid jämförelse av upplevd LHpLE pga psykologisk stress och faktisk LHpLE pga den verkliga exponeringen för strålning (S1), var den förstnämnda ungefär en storleksordning större för 20-40 åringar och mer än två storleksordningar större för 65-åringar.

Vår kommentar: Artikeln presenterar ett nytt och intressant sätt att värdera effekten av psykologisk stress och framhåller vikten av att ta detta problem på allvar. Den presenterar även ett verktyg som kan vara till hjälp för att objektivt beskriva påverkan av psykologisk stress och jämföra detta mot t e x risk för somatisk sjukdom.

Dekontaminering viktigt för välmående efter olyckan i Fukushima

Publicerad den av

Olyckan i Fukushima Daiichi kärnkraftverk har orsakat ett flertal risker för befolkningen. Förutom risken för strålexponering, risker i samband med evakuering, risk för diabetes samt övervikt beskrivs också psykiska risker. Tidigare studier har visat att den mentala stressen vid risk för hög exponering för joniserande strålning kan, tillsammans med affektiva störningar, öka risken för en för tidig död (Pratt 2009, Mattison 2015) . Flera studier har rapporterat att välbefinnandet hos befolkning kring kärnkraftverket och i området kring Fukushima har minskat. I synnerhet observerades ett minskat subjektivt välbefinnande hos personer som var oroliga för strålningsförorenad mat och som inte litade på statliga institutioner. Boende med stark ångest för strålning har svårare att återvända till sin hemstad efter evakueringen.

I staden Marumori som ligger ca 50 km nordväst om Fukushima Daiichi kärnkraftverk, initierades efter olyckan sanering, mätningar av vita blodkroppar, man informerade om aktuella stråldoser samt genomförde ultraljudsundersökningar av sköldkörteln hos barn upp till 18 år. Dessutom genomfördes, inom ett år efter olyckan, fem samråd om strålning för ett fåtal upp till flera dussin personer samt tre föredrag. Staden har också till allmänheten tillhandahållit information om mätningar av luftburna stråldoser och radionuklidkoncentrationer i mat och dryck varje månad.

Murakami et al har i en studie skickat ut frågeformulär till 698 män och kvinnor i åldern 20-49 år, boende i Marumori. Formulären skickades ut i mars 2015, svarsfrekvens 31%, efter exklusion kvarstod 174 individer för evaluering. Författarnas hypotes var att ångest för strålning var associerad med individens välbefinnande och vilja att befinna sig i staden, men också att strålningsrelaterade motåtgärder skulle vara förknippade med förändring i strålningsångest. Som indikator för strålningsångest använde man en kombination av “aktuell ångest” (dvs. “hög” eller “låg” ångest när formuläret skickades ut 2015) jämfört med den förändring som skett från 2011 till 2015 (minskning, ingen förändring eller ökning av strålningsångest).

Bland faktorer som var viktiga för ”lycka” extraherades frågor rörande ”mänskliga relationer”, ”jobb- och familje-budget” samt ”hobbys och nöjen”. För synen på individens uppfattning om strålningsrisken extraherades två faktorer, en som handlar om bedömd letalitet och effekten på framtida generationer och den andra som gäller om strålningsrisken var vetenskapligt klarlagd. Sambandet mellan tillfredsställelse med livet, känsla av anknytning till staden samt strålningsångest har undersökts.

Det framkommer att tillfredsställelsen med livet var betydligt högre när det inte fanns någon arbetslös person inom hushållet (P≤0,01). Liknande signifikanta skillnader observerades för subjektiva känslor för hälsa och känsla av anknytning till staden (P≤0,001) samt “mänskliga relationer” och “hobbys och nöjen” (P≤0,01), dessa resultat redovisas i artikelns fig 2a,b (se länk).
Oberoende av aktuell hög respektive låg strålningsångest, var tillfredsställelse med livet hos individer vars ångest minskade, signifikant högre än för dem med ökad ångest efter olyckan (P ≤ 0,05). Inget samband kunde ses mellan ångestnivå och viljan att vistas i staden. I staden Marumori har man genomfört olika motåtgärder, se ovan. För att utvärdera förhållandet mellan förändring i strålningsångest och de genomförda motåtgärderna utfördes en analys där man justerade för var och en av faktorerna. Signifikant samband observerades mellan förändring i strålningsångest och dekontaminering (P ≤ 0,05).

Vår kommentar: Artikel är, trots den ganska låga svarsfrekvensen, ett viktigt bidrag till den uppföljning som pågår efter olyckan i Fukushima. Vi kan se återkommande rapporter angående vikten av öppen och tydlig kommunikation för ökad trygghet. I denna rapport ser vi också att dekontamination är viktigt för minskad strålningsångest, men även socioekonomiska effekter är av stor vikt. Vi noterar att strålningsångesten rapporterades vara minskad hos ett stort antal individer, men hos knappt hälften (45 %) av dem som besvarat enkäten fanns denna ångest kvar i oförändrad eller t o m ökad storlek 4 år efter olyckan.