Den senaste UNSCEAR-rapporten (”2016”)

FN:s expertkommitté UNSCEAR (United Nations Scientific Committee on the Effects of Atomic Radiation) lämnar med jämna mellanrum rapporter till FNs generalförsamling kring källor, biologiska och medicinska effekter samt hälsorisker p g a joniserande strålning. Rapporterna gäller både globala och individuella exponeringar. 2016 års UNSCEAR-rapport (som kom ut under våren 2017) har fokuserat kring strålning som genereras av elproduktion men också frågor kring risker med vissa radionukleider såsom tritium och uranisotoper.

Intressant nog noterar man att strålexponering av allmänheten till följd av verksamheten vid kärnkraftverk bara är en mindre del av det som kommer från t ex kolkraftverk. Uppdateringen av detta är viktig eftersom den närmast föregående rapporten om elproduktion publicerades för så länge sedan som 1993. De nya analyserna bygger på nya beräkningsmodeller vilket bättre speglar de olika elektricitetsgenererande teknologiernas bredd. Dessutom har man re-evaluerat arbetsmiljöaspekten för olika elgenererande teknologier genom att använda elektroniska dosimetriregister från yrkesexponerade. De former av elkraftsproduktion som jämförts inkluderar kärnkraft, kol, gas, olja, biobränsle, geotermisk kraft, vind och solkraft. Generellt är den kollektivdos av joniserande strålning som uppstår låg men intressant nog bidrar kolkraft till mer än hälften av den totala stråldosen till den globala populationen. Kärnkraften genererade bara 1/5 av detta. Kollektivdosen från kolkraftverk uppgår till 670-1400 man Sievert medan den från kärnkraft generar 130 man Sv. Det geotermala tillskottet är 5-160 man Sv, det från gas 55 man Sv och det från olja 0,03 man Sv.

Bedömningen är också att över en period av flera hundra år då mycket små doser av långlivade radionukleider ackumuleras resulterar detta i större kollektivdoser från kärnkraftsproduktionen men ändå kommer kolkraftverken att generera högre doser än vad som orsakas av kärnbränslecykeln.

Det noterades också att det är svårt att direkt jämföra exponeringen från allvarliga kärnkraftsolyckor (Tjernobyl och Fukushima) med de från rutinutsläppen. UNSCEAR- rapporten pekar på att kollektivdosen till den globala populationen orsakad av allvarliga olyckor är flera ggr högre än kollektivdosen från ett års normalproduktion av alla elproduktionsformer sammantagna. Dessutom är också distributionen av doser efter en olycka mer begränsad geografiskt.

I 2016 års volym behandlas också den biologiska effekten av internt deponerade radionukleider. En intressant aspekt på riskestimaten av dessa är att det mesta av riskberäkningarna från intern exposition baseras i modeller på data från extern exposition. Fokus i rapporten rör tritium- och uran-radionukleider. Tritium (3H) ger lågenergetisk betastrålning. För närvarande är ackumuleringen i näringskedjan den viktigaste omgivningsfaktorn att notera ur risksynpunkt. Ett flertal epidemiologiska studier har genomförts både inom vissa yrkeskategorier och bland allmänheten, men dessa har inte visat ngn ökad frekvens cancer. UNSCEAR pekar visserligen på osäkerheter rörande t ex kinetik för biokemiska tritiumföreningar och RBE för tritiums betastrålning, men bedömer ändå att strålningsrisken med tritium inte torde vara allvarligt underskattad i vedertagna bedömningar (=i praktiken ICRPs estimat).

Uran är ett naturligt förekommande element och distribuerat i miljön. Det finns 3 naturligt förekommande isotoper: 234U, 235U och 238U. De genererar huvudsakligen alfastrålning och har lång halveringstid. Vanligen sker expositionen naturligt via dricksvatten och födoämnen. Epidemiologiska studier av arbetare som exponerats har visat en svag korrelation mellan exposition från uran och lungcancer men inget kausalsamband har visats. Inte heller hos militär personal har några samband kunnat fastställas. Detta är ej heller förväntat med tanke på de låga exponeringsnivåer det handlat om. Bilden kompliceras ytterligare av uranets kemiska toxicitet.

För beräkningar av intern dos används biokinetiska modeller framför allt för inhalation och oralt intag. Dessa modeller behöver förfinas, bl a för att öka förståelsen av hur olika kemiska föreningar deponeras i vävnader. UNSCEAR rekommenderar fortsatta analyser och forskning kring dessa frågor.

Vår bedömning: Som alla UNSCEAR-rapporter är detta ett standardverk som under många år kommer att vara den främsta källan till information om joniserande strålning och dess effekter. Uppgifterna om stråldoser p g a elproduktion är ytterst välkomna med tanke på den långa tid som gått sedan föregående rapport om ämnet.

I fråga om intern bestrålning finner vi resonemangen om tritium särskilt intressant eftersom det tidvis har hävdats att ICRPs viktningsfaktor för betastrålningen från tritium, 1, kanske underskattar riskerna med tritium då vissa experiment tyder på att RBE för denna strålning kan vara ca 2 (se här för en diskussion om detta). UNSCEAR-rapporten vidareutvecklar analysen, noterar att det fortfarande inte finns någon epidemiologisk evidens för en sådan överrisk och konkluderar att ytterligare studier är påkallade.

Stråldoser vid pediatriska undersökningar/interventioner i kardiologi – en review

Vi har under flera inlägg tidigare rapporterat om stråldoser från medicinska undersökningar, den därav ökande kollektiva stråldosen till populationen samt stokastiska risker som följd av dessa undersökningar. Eftersom barn dels har en längre livslängd under vilken strålinducerade maligniteter kan utvecklas, dels betraktas som extra känsliga, försöker man särskilt vinnlägga sig om att begränsa stråldoser till unga individer. I en reviewartikel i Journal of Radiological Protection i december 2016 har Harbron et al gått igenom vetenskaplig litteratur (publicerad år 2000 – mars 2016) som rör dosimetri av kardiologiska interventionella ingrepp (interventional cardiology procedures = ICP) med primärt fokus på barn och unga vuxna.

Vid ICP katetriseras hjärtat och som guide under ingreppet använder man sig av genomlysning med fluoroskopi för att erhålla bilder på kamrar och valv i hjärtat samt omgivande blodkärl. Allt fler ingrepp utförs nu på barn eftersom metoden vid många medfödda hjärtsjukdomar erbjuder ett icke-invasivt och relativt komplikationsfritt ingrepp i jämförelse med kirurgi. Författarna i artikeln påpekar dock att pga ingreppens komplexitet kan stråldoserna bli höga och att vissa hjärtsjukdomar kan kräva upprepade ICP under de första levnadsåren. I Harbrons artikel har författarna därför gått igenom 36 publicerade studier sedan år 2000 och registrerat antalet undersökningar, ålders/viktspann, typ av ingrepp, PKA (kerma area product som även refereras som DAP=dose area product), fluoroskopitid (FT), och där det angivits, ”air kerma”, effektiv dos och organ doser. Air kerma syftar till att ge en ungefärlig uppgift om dos till huden, men det finns fallgropar med denna approximation (ej korrektion för bordsattenuering, felaktig uppskattning om multipla fält används). Syftet med sammanställning var att summera data över ämnet samt att beskriva och förklara diskrepansen i dos mellan de olika studierna.

PKA låg generellt inom 1-100 Gy*cm2, men varierade stort mellan studierna och även mellan utförda ingrepp. Utifrån samtliga studier kan man se att högsta doserna erhölls vid dilatation av utflödet från höger kammare (right ventricular outflow tract =RVOT) (139 Gy*cm2) och vid angioplastik av arteria pulmonalis (pulmonary artery angioplasty) (1,5-35 Gy*cm2), samt lägst för hjärtbiopsier (0,3-10 Gy*cm2 för alla åldrar kombinerat) och förmaksseptostomier (öppning av septum mellan förmaken) (0,4-4,0 Gy*cm2). FT var inom spannet 5-20 min. Vidare kunde man notera att det var en stark trend för ökande PKA med ökande vikt/ålder på patienten. Effektiv dos låg generellt sett mellan 3-15 mSv. Däremot uppskattades organdoser endast i 9 studier; organdoserna var generellt sett <20 mGy och de organ som fick de högsta doserna utgjordes av lunga, hjärta, matstrupe och bröst. Doser till benmärg var låga, 1-3 mGy för nyligen genomförda undersökningar.

Jämförelse mellan PKA från olika undersökningar och utrustning samt med olika ålder på patienter kan vara problematiskt och fynden i denna studie pekar på en stor variation i stråldoser som patienterna erhållit. Författarna diskuterar i artikeln ingående orsakerna till detta; differens i ålder på inkluderade patienter i de olika studierna (ökning av PKA kan ses både med ökande ålder och ökad vikt på patienten), olika ingrepp, skillnader i utrustning, osäkerheter i mätningen. Däremot ses ingen klar trend mellan PKA eller FT och datum när undersökningarna utförts. Författarna kommenterar även att risk hos barn bäst uppskattas av uppskattade ekvivalenta doser till individuella organ kombinerat med ålders-, köns-, och organspecifika riskkoefficienter (få publicerade från ICP i nuläget). Riskkoefficienter för benmärg och sköldkörtel som idag finns, pekar på relativt låga doser till dessa organ.

Vår kommentar till denna studie är att den är mycket välarbetad, intressant och aktuell med bakgrund av det faktum att stråldoserna från dessa undersökningar/interventioner inte minskat över tid trots den ökade medvetenheten om strålskydd. UNSCEAR:s senaste rapport om patientdoser (2008) behandlar pediatrisk radiologi rätt kortfattat och Harbron-studien ger en väsentligt bättre kunskap än tidigare. Förklaring för de stora variationerna  i PKA mellan olika studier diskuteras ingående och djuplodande av författarna, vilket bidrar till förståelsen för den komplexa situationen och svårigheten att tolka data från en individuell studie. Ur klinisk synvinkel är den centrala frågan hur stor inverkan stråldosen får på utfallet hos patienterna och huruvida man kan minska stråldoserna till dessa patienter genom exv fortlöpande utbildning i strålskydd hos personalen, långsiktig planering av ingrepp som skall genomföras, tillämpning av ALARA-principen samt vidareutveckling av olika imagingmetoder/interventioner för att bibehålla en hög bildkvalitet med reducerad stråldos.

Strålexponering av CT och risk för leukemi och hjärntumörer – kan det finnas en ”confounding factor” i syndrom med känd ökad cancerrisk?

Tidigare inlägg på vår hemsida har flera gånger referat till studier som analyserat risk för strålinducerad cancer efter medicinska undersökningar hos barn. Meulepas et al  rapporterar nu resultat från en genomförd studie där man har försökt adressera frågan huruvida syndrom med känd ökad risk för cancer (Cancer Susceptibility Syndromes = CSS) kan ha påverkat tolkningen av genomförda studier över associationen mellan strålexponering från CT och riskökning för insjuknande i leukemi och hjärntumörer. Denna påverkan skulle kunna uppkomma av så kallad omvänd kausalitet vilket i så fall utgörs av om CSS (vilken är den bakomliggande orsaken till CT-undersökningen) i sig är associerad med ökad cancerrisk.

Meulepas et al identifierade 31 CSS som har känd ökad risk för leukemi och hjärntumörer. För dessa syndrom karaktäriserade man prevalensen i den allmänna befolkningen, styrkan på associationen mellan leukemi och/eller hjärntumör samt förväntad livslängd vid respektive CSS (det sistnämnda eftersom en mycket kort förväntad livslängd skulle innebära liten påverkan på utfallet eftersom antalet person-år från dessa individer då skulle vara begränsade). Därefter beräknades hur mycket respektive CSS kunde påverka den relativa risken (RR) för leukemi och hjärntumör. Dessa beräkningar utfördes under olika antaganden om associationen mellan CSS och olika antal (frekvens) av CT-undersökningar.

De vanligaste förekommande CSS i befolkningen utgörs av Down´s syndrom, fetalt alkoholsyndrom, Noonan syndrome, cystisk fibros och neurofibromatos typ 1 (39-160/100 000). Den högsta risken för leukemi och hjärntumörer ses med Down´s syndrom, Li-Fraumeni syndrome, neurofibromatos typ 1, tuberos sclerosis complex och von Hippel-Lindaus sjukdom. Barnmortalitet i dessa sjukdomar är generellt sett låg.

Författarna går därefter igenom en rad olika syndrom och deras möjliga maximala påverkan på RR. Ett exempel utgörs av Downs syndrom vid vilket man uppskattar att obeaktad ”confounding” maximalt kan påverka RR för leukemi omkring 2,2 gånger. Vid Down´s syndrom är det samtidigt av stor vikt att ta hänsyn till antalet extra CT-undersökningar som görs på dessa patienter och för att belysa denna fråga anlitade författarna en expertpanel som bedömde att extra CT-undersökningar företrädesvis utfördes på indikationen lungproblem; 20-36% av patienter med Down lider av lungproblem och av dessa uppskattas 30-70% ha genomgått en CT sedan 1990. Ytterligare ett syndrom som diskuterades specifikt var tuberos sclerosis complex (prevalens 8/100 000) – en sjukdom som karaktäriseras av tumörer i många organ inklusive hjärna. Motsvarande maximala påverkan på RR för hjärntumör uppskattades här till 1,4 och vid von Hippel-Lindaus sjukdom var den maximala påverkan 1,2 gånger. Sammantaget gör författarna bedömningen att CSS som är predisponerade för såväl leukemi som hjärntumörer inte utgör någon ”confounding factor” av betydelse i tolkningen av association mellan pediatriska CT-undersökningar och ökad risk för hjärntumörer eller leukemi eftersom de är för ovanliga och/eller har för svag association med sjukdomen ifråga.

 

Vår bedömning:

Denna studie lyfter en viktig fråga när det gäller tillförlitligheten i resultaten av tidigare studiers riskestimering av strålinducerad (från barn CT) cancersjukdom. Sammantaget styrks dock antagandet att resultaten från dessa studier är tillförlitliga trots avsaknad av korrigering för CSS som eventuell confounding factor. Det är dock viktigt att liksom författarna gör, påpeka att dessa slutsatser bygger på antaganden om användningen av CT på patienter med CSS och att robusta empiriska data behövs.

Mortalitet bland deltagare (militärer) vid kärnvapentester inom PLUMBBOB och SMOKY

1957 genomförde USA en serie kärnvapentest (30 stycken) som namngavs PLUMBBOB. I PLUMBBOB ingick bl a SMOKY, ett kärnvapentest som detonerade vid teststället i Nevada. År 1979 utvärderades de veteraner som deltagit vid SMOKY och man kunde konstatera att de hade en ökad risk för leukemi. Detta konfirmerades i ytterligare tre studier i vilka man såg en signifikant ökning av kronisk myeloisk leukemi (KML) samt icke-signifikanta ökningar av malignt melanom, cancer (i genitalia, i öga, i ögonhålor, i hjärna och i nerver) och blodsjukdomen polycytemia vera. Säkra uppgifter om exponering för strålning var dock begränsade och den ökade risken var därför inte utvärderad i relation till stråldos. Resultaten ledde dels till att lågdos-strålning uppmärksammades som ett carcinogen, dels till att veteraner kunde få kompensation för möjligt strålinducerade sjukdomar. Caldwell et al publicerade i september 2016 en uppdatering av resultaten fram till år 2010 (53 år efter testet) av mortalitet för deltagarna i SMOKY (90% av orginalkohorten återfanns) samt PLUMBBOB (95,3% av orginalkohorten återfanns). Data på vitalstatus samt dödsorsak och bidragande dödsorsak insamlades via olika register. I SMOKY-kohorten återfanns 2892 individer med känt vitalstatus (1793 döda, 1099 vid liv, 128 vitalstatus ej känt) och i PLUMBBOB (SMOKY exkluderat) återfanns 8751 individer med känt vitalstatus (5743 döda, 3008 vid liv, 448 vitalstatus ej känt). Stråldoser erhölls från Nuclear Test Review Program Information System (NuTRIS) samt från ett antal dokument som sammanställts för att estimera dos i samband med utdelning av kompensation till veteraner. Statistiskt använde man sig av standardized mortality ratios (SMRs) analyser för att jämföra antalet observerade dödsfall med antalet förväntade.

Doser i kohorterna: i SMOKY hade 70,7% erhållit <5mSv, 23,9% erhållit 5-19mSv och 5,3% 20-908mSv. Motsvarande siffra för PLUMBBOB (ej SMOKY inkl) var 64,0%, 24,9% samt 8,4%. Över hela uppföljningsperioden (1957-2010) hade deltagarna i PLUMBBOB (exklusive SMOKY) signifikant lägre risk (SMR signifikant lägre än 1,0) för död (alla anledningar) samt för att avlida i ett antal specificerade sjukdomar/orsaker t ex hjärtsjukdom, cancer, diabetes, levercirrhos, självmord, icke-maligna sjukdomar i luftvägar och njurar. I kontrast till detta hade deltagare i SMOKY över hela uppföljningsperioden större sannolikhet (SMR signifikant större än 1,0) för död samt att avlida i cancer, cancer i luftvägarna, leukemi (ej KLL), icke-maligna njursjukdomar samt olyckor. Ej-KLL-leukemi (SMR = 1,89, 95%CI1,24-2,75, n=27) utgjordes ffa av myeloisk leukemi och man kunde även observera att ökningen av ej-KLL-leukemi fanns ända till 2010, men minskade under slutet av uppföljningsperioden. Jämfört med PLUMBBOB-kohorten hade SMOKY-kohorten procentuellt  inkluderat mer armépersonal, fler män, fler ≤24 års ålder, fler med en stråldos <5mSv och fler som  endast deltagit i ett kärnvapentest. Intressant nog, visade en internanalys av fallen med non-KLL-leukemi i SMOKY att dessa fall var fördelade över hela dosspannet och att ökad dos till röd benmärg inte ökade risken för non-KLL-leukemi. Baserad på en linjär modell uppskattades en excess relative risk per mGy till -0,05(95%CI-0,14;0,04).

Vår kommentar är att vi instämmer i författarnas konklusion att den observerade ökningen av non-KLL-leukemi i SMOKY-gruppen kan ha uppkommit slumpmässigt pga litet antal fall alternativt pga små bias- och/eller livsstilsfaktorer såsom hög användning av tobak hos inkluderade män. En kommande större studie, där PLUMBBOB ingår som en av åtta kohorter av veteraner som arbetat med atombomber, väntas kunna ge en klarare bild av kopplingen mellan strålning från radioaktivt nedfall, leukemi och cancer i dessa grupper.

Radoninducerad hyperplasi i bronker – effektiv adaptering till strålning för att reducera lokal dos till bronkepitelet

Kronisk inflammation och celldöd kan leda till hyperplasi (ökat antal celler) i påverkad vävnad. Inhalerat radon fördelar sig heterogent i luftvägarna med ansamling av radon i ”deponerings-hot spots”, ofta lokaliserade vid bronkdelningar. Dessa områden kommer att få högre doser av alfastrålning när radon/förstadier till radon sönderfaller och man har tidigare föreslagit att dessa områden kan utveckla radoninducerad hyperplasi med förtjockning av epitelet och omorganisation av vävnadsuppbyggnaden som följd. En intressant följdfråga som uppkommer är hur denna förtjockning av epitelet samt förändring i vävnadsuppbyggnaden med eventuell omlokalisering av strålkänsliga targetceller kommer att påverka vävnadens känslighet för strålning från radon?

Madas har i en studie från 2016 försökt att undersöka de mikrodosimetiska konsekvenserna av radoninducerad hyperplasi i basalceller. Han har utgått från epitelmodeller av beräkningstyp där modellerna är uppbyggda av sex olika typer av sfärer lokaliserade i en rektangulär kub. Sfärerna representerade cellkärnan från sex olika celltyper och den rektangulära kuben representerade en del av epitelet i en större bronk. Celltäthet av olika celltyper på olika djup i epitelet baserades på tidigare publicerade resultat. Basalcellshyperplasi framställdes genom olika modeller med gradvis ökad mängd basalceller samt ökad epiteltjocklek. Mikrodosimetrin för alfa-partiklar utfördes med en egenutvecklad Monte-Carlo kod och absorberad dos beräknades med ledning av antalet alfa-sönderfall per ytenhet. I studien kunde man se att den genomsnittliga vävnadsdosen, antalet ”träffar” på basalceller samt dosen till basalcellerna minskade med ökad tjocklek på hyperplasin och hyperplasin kan därmed resultera i en basalcellspool som är skyddad mot alfastrålning. Således kan de mikrodosimetriska följderna av en pågående exponering påverkas av tidigare exponeringar och även biologiska och hälsorelaterade effekter skulle kunna påverkas av tidigare strålning.

Man kan således likna detta vid ett slags adaptering till strålning på vävnadsnivå. Till skillnad dock från ett klassiskt adaptivt svar till strålning finns dock en del olikheter: 1) denna adaptering sker på vävnadsnivå (ej cellulär), 2) minskad biologisk skada är en konsekvens av minskad stråldos (ej samma dos med minskad cellulär skada) och 3) dosen som utlöser det adaptiva svaret (”priming dose”) är inte nödvändigtvis låg. På samma gång som författaren påpekar de potentiellt skyddande egenskaperna med hyperplasi lyfter han även problemet att hyperplasi i sig skulle kunna medföra en ökad risk för stokastiska effekter, t ex cancer, eftersom hyperplasin åtföljs av en ökning i preneoplastiska progenitorceller.

Mot bakgrund av denna form av adaptivt svar på strålning diskuterar författaren även huruvida ”dose and dose-rate effectiveness factor” (DDREF) är tillämplig. Konventionellt har ansetts att glesjoniserande strålning har större effekt vid hög dosrat, med DDREF=2 som tumregel för praktiskt strålskyddsarbete. Som författaren påpekar är detta f n ifrågasatt eftersom viss epidemiologi inte tyder på någon DDREF. Vad mera är, tätjoniserande strålning har ofta en ”reverse dose-rate effect” (DDREF<1). En sådan ses även epidemiologiskt för lungcancer hos urangruvarbetare, och författaren påpekar att induceringen av hyperplasi (underförstått, inte bara ”klassiska” effekter av tätjoniserande strålning i celler) kan tänkas ha bidragit till detta.

Lokaliseringen av strålkänsliga målceller skulle, avslutar författaren, på grund av hyperplasin kunna ändras under långdragen exponering och medföra att dosimetrimodeller som endast beaktar ”normala” förhållanden inte längre är giltiga; något som kan vara aktuellt att ta hänsyn till även vid interna exponeringar som ofta är kroniska (underförstått, tabulerade doskoefficienter som anger väntad dos efter ett visst intag skulle kunna vara missvisande för alfastrålande radionuklider).

Vår bedömning: Den här artikeln påminner framför allt om hur komplicerad verkligheten kan vara jämfört med de förenklade modeller som används i vardaglig riskbedömning. Strålning påverkar inte bara celler utan också vävnader, och det kan påverka dosberäkningar. Dosratens eventuella betydelse för strålningens effektivitet (skadlighet) är också både omtvistad och invecklad. Ännu kvarstår således en osäkerhet om den verkliga riskens storlek. Epidemiologiska studier visar dock att den för strålskydd vedertagna riskfaktorn, ca 5% per Sievert, säkert återspeglar rätt storleksordning.

Uppdaterad rapport om barnleukemi i områden kring kärnanläggningarna i Sellafield och Dounreay, UK

Committee on Medical Aspects of Radiation in the Environment (COMARE) är en grupp experter inom hälsa som ger oberoende råd till departement och myndigheter i Storbritannien.

Syftet med den17:e rapporten från COMARE är att ge Depertment of Health och den Skottska regeringen en översyn av förekomsten av leukemi, non-hodgkin lymfom(NHL) och annan cancer hos unga upp till 25 år, i områdena kring Sellafield och Dounreays kärnanläggningar. Förutom stråldoser till den röda benmärgen, har man också analyserat eventuella risker för strålningsinducerad sköldkörtelcancer.

COMARE (1988, 1989, 1996) och andra, har tidigare gjort detaljerade kritiska granskningar som kommit fram till att de stråldoser som härrör från driften av kärntekniska anläggningar inte är tillräckligt hög för att orsaka en ökning av barnleukemi i Storbritanien. Trots detta finns historiskt erkända kluster av barnleukemi i områden kring Sellafield och Dounreay kärnanläggningar, som tenderer att stödja hypotesen att vissa inslag i dessa två anläggningar lett till en ökad risk för leukemi hos unga människor som lever i omgivningarna.

Den nu reviderade riskbedömningen drar även denna gång slutsatsen att stråldoserna i dessa populationer är alldeles för liten för att svara för det ökade antalet fall av leukemi och lymfom hos unga bosatta i dessa områden mellan 1963 och 1990. I rapporten har man också bekräftat tidigare rapporterad incidensökning av leukemi och NHL hos barn och unga (<25år) bosatta i Seascale (ca 3km från Sellafield) och i närheten av Dounreay 1963-1990. Däremot poängterar man att man från 1991 och fram till 2006 inte finner någon ökad incidens av cancer inom denna åldersgrupp eller i något av dessa områden.

Den förväntade incidensen av leukemi och NHL grundat på uppskattad stråldos vid tre olika kärnanläggningar saknar korrelation med den faktiska incidensen, vilket talar för att strålning inte kan vara den viktigaste faktorn för leukemi/NHL-utveckling i dessa områden.

Vår kommentar: I denna granskning har man återigen gått igenom de tidigare rapporterna från COMARE och kunnat bekräfta slutsatserna i dessa, vilket sannolikt betyder att använda riskestimat är tillförlitliga. Man kan också konstatera att den tidigare uppmätta ökade risken för leukemi hos barn/unga fram till1990 konfirmeras men att någon riskökning från 1991 till 2006 inte kan bekräftas.

INWORKS – LÅGDOS STRÅLNING OCH RISK FÖR LEUKEMI

I en andra artikel av resultat från INWORKS-studien (se tidigare inlägg), har Leuraud et al  i samma kohort analyserat dödsfall i leukemi, lymfom och multipelt myelom till följd av extern lågdos- extern strålning. Exponeringen som bedöms i den här artikeln utgörs av dos till röd benmärg (i kohorten registrerades i medel 1,1mGy per år, kumulativ mediandos 2,1mGy och kumulativ medeldos 15,9mGy med 90:e percentilen 40,8mGy). Man registrerade 531 dödsfall pga leukemi (ej kronisk lymfatisk leukemi=KLL), 814 pga lymfom och 293 pga multipelt myelom. 53% av dödsfallen i leukemi (ej KLL) återfanns hos personer med exponering <5mGy. Excess relative risk för död i leukemi (ej KLL) var 296% per Gy (90%CI:117-521%) där kronisk myeloisk leukemi stod för den största riskökningen (excess relative risk 1045% per Gy (90%CI:448-1965%). Justering för intern kontaminering samt för socioekonomisk status hade endast liten effekt på ERR. Exklusion av personer som erhållit exponering för neutroner ledde till ERR 419% per Gy (90%CI:142-780%; n=453 dödsfall) för leukemi (ej KLL). Författarna har även i denna analys av kohorten kommit till slutsatsen att ett linjärt dos-respons samband råder mellan kumulativ dos och risk för död i leukemi (exkluderande KLL) hos vuxna som utsatts för låga doser. Sammantaget konkluderar författarna att denna analys ger ett starkt bevis för kopplingen mellan exponering för lågdos strålning över lång tid och leukemi.

INWORKS STUDIEN – GER EXPONERING FÖR LÅGA STRÅLDOSER ÖVER LÅNG TID ÖKAD RISK FÖR DÖD I CANCER?

I slutet av 2015 publicerades två artiklar, Richardson et al och Leuraud et al, från INWORKS-studien – en epidemiologisk studie som undersöker cancermortalitet hos kärnkraftsarbetare som exponerats för låga stråldoser under lång tid. Studiens syfte är att kartlägga om exponering för låga stråldoser under lång tid ger ökad risk för död i cancer; en frågeställning som är högaktuell bl a eftersom strålning i låga doser i medicinska sammanhang ökar (medicinska diagnostiska ingrepp som involverade strålning mer än dubblerades i Storbritannien från tidigt 1980-tal till 2006 och genomsnittlig stråldos i USA år 2006 inom medicin var 3mGy per person och år vilket kan jämföras med 0,5mGy år 1982 (Leuraud)). Vi ämnar nu i tre inlägg presentera artiklar av resultat från INWORKS-studien samt analyser och kommentarer av studien.

INWORKS-studien (The International Nuclear WORKers Study) är en epidemiologisk kohortstudie, där kohorten utgörs av kärnkraftsarbetare i Frankrike, Storbritannien och USA (n=308 297) med dosdata från individuella dosimetrar för exponering för extern (gamma)strålning inom yrket. Uppföljningsperioden är 60 år (år 1944 till år 2005), och medianuppföljning per arbetare 26 år. Under denna period har 66 632 dödsfall (vitalstatus baserat på nationella och regionala dödsregister) inträffat varav 19 748 pga cancer; 17 957 från solida cancrar och 1791 från hematologisk och lymfoid vävnad (baserat på dödsorsaksintyg).

Richardson et al har i sin rapport från studien tittat på dos till tjocktarm (kumulativ medeldos hos exponerade arbetare var 20,9mGy, mediandos 4,1mGy, 90:e percentilen 53,4mGy, maxdos 1331,7mGy) och mortalitet i cancer (ej leukemiska former). 257 166 arbetare hade blivit exponerade för strålning dvs hade en kumulativ colondos >0 mGy. Excess relative rate (ERR) uppskattades till 47% per Gy (90%CI:18-79%) för mortalitet i solida cancrar. Inom dosspannet 0-100mGy var motsvarande siffra 81% (90%CI:1-164%) men med tanke på konfidensintervallet, betydligt mer osäkert. I ett försök att korrigera/testa för andra faktorer som kunnat påverka utfallet har författarna utfört olika subgruppsanalyser; 1) exklusion av lungcancer (från solida cancrar) för att testa för rökning (n=12 155, ERR=46% per Gy) som confounding factor samt exklusion av cancer från lunga och lungsäck (n=ej känt, ERR=43% per Gy) visade ingen distinkt påverkan på ERR, 2) analys av endast män (n=268 262, ERR=51% per Gy), 3) analys av de utan neutronexponering (n=268 523, ERR=55% per Gy), 4) analys av personer utan misstänkt/säkerställd intern kontaminering (n=256 772, ERR=72% per Gy) samt 5) test för respektive lands bidrag (man såg ingen signifikant skillnad). Således kunde man inte fastställa någon enskild faktor utöver strålningen som skulle kunna förklara den observerade ökade risken för död i cancer. Sammantaget ser man i studien ett linjärt dos-respons samband och man uppskattade att ca 209 av de 19 064 dödsfall från icke-leukemisk cancer berodde på exponering för strålning.

Strålterapi och komplikationer från hjärtats klaffar – en aktuell översikt

Strålning mot bröstkorgen utgör en viktig kurativ behandlingsmodalitet vid ett flertal cancerformer, såsom Hodgkins lymfom och bröstcancer. Priset för en på detta sätt botad primärtumör är dock viss risk för strålningsinducerade skador på hjärtats klaffar. Som regel blir sådana skador ej kliniskt märkbara förrän efter en latensperiod på ca 10-20 år och manifesteras då vanligen som kalkinlagring eller fibros i klaffarna, ledande till dålig funktion. Risken är relaterad till mottagen stråldos, tidsintervall från exponering samt användning av samtidig kemoterapi. Skadorna kan i sig motivera hjärtkirurgi, vilken då ofta kompliceras av andra strålningsutlösta mediastinala vävnadsförändringar, såsom lungfibros och perikardiell konstriktion.

En välskriven översiktsartikel inom området, författad av Gujral och medarbetare vid St Bartholomews sjukhus i London, publicerades nyligen i tidskriften Heart (http://heart.bmj.com/content/102/4/269.abstract). Författarna listar en rad genomförda långtidsuppföljningar och sammanfattar även aktuellt kunnande kring såväl patofysiologiska mekanismer som uppdaterad diagnostik. Vad gäller prevalens av kliniskt betydelsefulla klaffskador anses data vara osäkra, men nivåer kring 0,5-4% inom ca 20 år från strålexponering anges som sannolika. Författarna diskuterar även hur nya tekniker inom modern radioterapi, såsom intensity modulated radiotherapy (IMRT) och protonterapi, kan reducera strålexponeringen, och därmed minska de långsiktiga  komplikationsriskerna, utan att den primära behandlingseffekten försämras.

Ökad risk för självmord hos estniska saneringsarbetare efter Tjernobylolyckan

I Tjernobyl, Ukraina, inträffade 1986 en av vår tids största kärnkraftskatastrofer, vilket ledde till att radioaktiva ämnen spreds till stora delar av Europa. Sammanlagt ca 530 000 personer från hela dåvarande Sovjetunionen fördes till det mest drabbade området i Ukraina för att sanera och minska de negativa konsekvenserna av olyckan. Tjernobylområdet innefattar den officiella 30km-zonen (30 km radie från kärnkraftverket) samt angränsande områden där arbete genomförts.

I en review-artikel av Rahu et al har man sammanställt studier av 4831 arbetare från Estland, alla män, som ingick i den ovan nämnda gruppen. Mellan åren 1986 och 1991 arbetade de med bl a dekontaminering, uppförande av byggnader, transporter, mätning av stråldoser och vakttjänster. Observationen, fram till 31 december 2012, omfattade 102 158 person-år. Eftersom Estland sedan lång tid har väl utvecklade cancerregister och dödsorsaksregister, samt personnummer för identifiering, är bortfallet litet – endast 0,4 % av kohorten (återstår totalt n=4811).

Syftet med denna undersökning var ffa att få kunskap om långsiktiga effekter av lågdosstrålning avseende cancerrisk, och då i första hand leukemi. När studien planerades (1991-1992) rådde stor osäkerhet angående vilken stråldos arbetarna exponerats för, men man insåg att antalet arbetare från Estland (4000-5000 personer) var för litet för att kunna se en signifikant ökning av leukemi om inte en individuellt betydligt högre exponering än dokumenterat varit aktuell.

I en första fas av studien har man jämfört kohorten med det nationella cancerregistret och man skickade också ut ett frågeformulär om vilket typ av arbete som genomfördes under tiden i Tjernobyl. I en andra fas tittade man på solida tumörer och dödsorsaker i den aktuella kohorten. Man screenade också för cancer och noduli i sköldkörteln. Glykoforin A (GPA) och flourescens in situ hybridiserings (FISH)-analyser genomfördes för att bekräfta eller dementera de dokumenterade stråldoserna och för att kunna göra nya uppskattningar av medelvärdet av strålexponeringen hos arbetarna. De skattade exponeringsdoserna från officiella register var låga (medel 9,9 cGy) och den biodosimetriska utvärderingen konfirmerade dessa låga medelvärden (10 cGy). Därefter har molekylära studier använts för att upptäcka om strålningsrelaterade mutationer nedärvts till arbetarnas barn. Minisatellit-mutationer tenderade vara något, dock ej statistiskt signifikant, ökade hos barn födda efter Tjernobylolyckan, jämfört med syskon födda före olyckan. Utvärderingen kunde inte påvisa någon ökad incidens av specifika cancrar, inklusive leukemi, i kohorten efter olyckan, ett fynd som inte överraskade författarna mot bakgrund av det totala antalet cancerfall var lågt. Två fall av sköldkörtelcancer observerades jämfört med förväntade 1,42 fall, således låg evidens för effekt efter exponering i vuxen ålder, ett fynd som är i linje med vad som noterats från andra studier.

Det mest anmärkningsvärda vid uppföljningen sedan 1986 var att risken för självmord ökade med 30 % i gruppen saneringsarbetare. Här har man gjort en åldersmatchad jämförelse med den övriga manliga populationen i Estland. Även en ökning av alkohol-inducerade tillstånd noterades. Enligt författarna pekar den betydande ökningen av självmord på en viktig folkhälsofråga, att ångest och störande beteende kan vara delvis relaterade till en rädsla för strålning och dess konsekvenser.

Vår kommentar: Återigen framkommer vikten av att uppmärksamma psykosociala effekter i samband med stora strålningsolyckor. Problem som ångest, oro och rädsla, i många fall accentuerade av okunskap, kan medföra allvarliga hälsokonsekvenser. Vid bedömningen av självmord hos arbetarna gjordes jämförelser med åldersmatchade kohorter, men i övrigt framkommer inte att man undersökt om andra, t ex socioekonomiska förhållanden, kan ha inverkat. Noterbart är också att den största ökningen av självmord skedde under de första åren efter olyckan, för att sedan avta något under observationstiden. I samband med sköldkörtelscreening och nålbiopsi sågs oväntat ett ökat antal små sköldkörtelcancrar som registrerades och finns tidigare beskrivna av Rahu el al, 2006. Man har nu konstaterat att denna ökning helt berott på att dessa arbetare, utan symtom, erbjöds screening, vilket allmänheten inte erbjudits. Icke symtomgivande, små cancrar kanske inte hade diagnostiserats, dvs givit symtom, utan screeningen. Liknande diskussioner ang screening och screeningmetoder för uppföljning förs även när det gäller frågor om ökad cancerrisk efter olyckan i Fukushima, något som vi tidigare rapporterat om.