KcRN har tacksamt mottagit följande inlägg från ”gästbloggare” Jan Johansson, Anders Axelsson och Peder Kock vid SSM. Vi välkomnar fler gästinlägg!

Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) har ett samlat ansvar för strålskydd och kärnsäkerhet. Inom den nationella strålskyddsberedskapen ska myndigheten vara pådrivande och bl.a. svara för expertkompetens samt kunskaps- och beslutsunderlag inom strålskyddsområdet. Av gällande inriktning för att öka den samlade förmågan i totalförsvaret framgår att planeringen ska utgå från att kärnvapen kan komma att användas mot Sverige. Ökad kunskap om möjliga konsekvenser av nedfall från kärnvapenexplosioner kan därför utgöra ett värdefullt underlag för totalförsvarsplaneringen.

I en rapport redovisar SSM nu en analys av strålskyddskonsekvenser av nedfall från kärnvapenexplosioner https://www.stralsakerhetsmyndigheten.se/publikationer/rapporter/stralskydd/2023/202305/. Analysen berör områden som ligger på sådant avstånd från explosionen att stråldoser från nedfallet utgör de huvudsakliga konsekvenserna. Initialstrålning och andra direkta verkansformer ingår inte i analysen. Som underlag till utredningen har Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) för SSM:s räkning tagit fram kärnvapenfall som kan förmodas vara representativa för hur en angripare skulle använda kärnvapen i syfte att uppnå militära mål. Som huvudscenario har SSM valt det kärnvapenfall som förväntas ge de allvarligaste strålskyddskonsekvenserna: en kärnvapenexplosion vid marken med en laddningsstyrka på 100 kiloton. För att ta fram generellt användbara resultat bygger SSM:s analys på statistisk utvärdering av resultat från spridnings- och dosberäkningar för ett stort antal olika historiska väderfall.

Rapporten visar på behovet av att planera för ett gott skydd för allmänheten i samband med nedfall efter en kärnvapenexplosion. Analysen av huvudscenariot visar att stråldoserna från nedfallet i vissa fall kan vara så höga att allvarliga deterministiska hälsoeffekter kan uppstå för en oskyddad person på avstånd upp till tiotals kilometer. Stråldoser som medför en ökad risk för stokastiska hälsoeffekter kan uppstå på avstånd upp till hundratals kilometer.

På kort sikt domineras stråldoserna från nedfall helt av strålning från markbeläggning. Detta är en viktig skillnad jämfört med utsläpp vid en allvarlig kärnkraftsolycka, där det största bidraget till stråldoser under de första dygnen kommer från inandning av radioaktiva ämnen i luften. Den stråldos som kan erhållas från nedfallet minskar snabbt med tiden efter explosionen. Vistelse i lokaler som erbjuder gott skydd mot strålning från markbeläggning av radioaktiva ämnen under de första dygnen efter en kärnvapenexplosion är därför effektivt och gör att höga stråldoser kan undvikas även i områden som påverkats av kraftigt nedfall. Exempel på sådant skydd är skyddsrum, källare i större betonghus eller liknande lokaler där det går att stanna under flera dygn.

Efter en kärnvapenexplosion tar det viss tid innan nedfallet anländer (beroende på avstånd och väder) och den tiden bör utnyttjas till att uppsöka ett gott skydd. Utrymning i denna situation ökar risken att människor är oskyddade om utrymningen inte hinner slutföras innan nedfallet kommer. Det är dessutom svårt att i tid förutse vilka områden som inte kommer att påverkas av nedfall. Att snabbt uppsöka gott skydd är därför en lämpligare skyddsåtgärd än utrymning.

Efter att behovet av vistelse i gott skydd upphört eller inte längre är möjlig kan det finnas områden där det är olämpligt att bo kvar. Sådana områden kan behöva utrymmas för att begränsa stråldoser från markbeläggningen. De avstånd som kan bli aktuella beror på vilka stråldoser som kan erhållas och omständigheterna i övrigt, men behov av utrymning på avstånd över 100 km kan inte uteslutas. På kortare avstånd från explosionen kan det också finnas områden där utrymning behöver ske skyndsamt, inom några dagar.

Jodtabletter fyller ingen praktisk funktion vid nedfall från kärnvapenexplosioner. Inom de avstånd där jodtabletter skulle kunna vara motiverade krävs gott skydd för att undvika höga stråldoser från markbeläggningen. I sådant skydd blir stråldoserna till sköldkörteln så låga att jodtabletter inte är motiverade. Detta är ytterligare en skillnad jämfört med utsläpp vid en allvarlig kärnkraftsolycka, där intag av jodtabletter kan vara en viktig åtgärd för att sänka stråldoserna till sköldkörteln.

Arbetet har alltså fokuserat på konsekvenser som föranleder brådskande skyddsåtgärder. Ett antal brådskande skyddsåtgärder som kan bli aktuella i samband med kärnvapenexplosioner (personsanering, åtgärder för att minska oavsiktligt intag, tidiga åtgärder för livsmedel och varor) behandlas dock inte. Mer långsiktiga eller indirekta konsekvenser som kan uppträda som en följd av nedfallet, såsom konsekvenser för livsmedelsproduktion eller transporter, behandlas inte heller. Vidare har hantering av de konsekvenser som exponeringen kan leda till inte behandlats, t.ex. berörs inte skadeutfall och medicinskt omhändertagande i rapporten. I rapporten anges några behov av vidare utredning och utveckling. Dessa omfattar planering för gott skydd för allmänheten i samband med nedfall från kärnvapenexplosioner, ramverk och reglering för strålskydd under höjd beredskap, stöd och former för beslutsfattande, larmning, varning och information till allmänheten, strålningsmätningar och konsekvenser för livsmedelsproduktion. I det fortsatta arbetet avser SSM att kontinuerligt förbättra modelleringsförmågan avseende nedfall från kärnvapenexplosioner. Myndigheten kommer också att, i samverkan med ansvariga myndigheter och andra berörda aktörer, använda föreliggande och kommande resultat för att analysera och bidra till att förbättra samhällets skydd mot nedfall från kärnvapenexplosioner.