Bayesisk analys av cytogenetisk biodosimetri

Med klassisk sannolikhetsanalys kan man besvara frågan: Givet en viss hypotes, hur sannolikt är ett visst utfall? Ofta används resultatet för att bedöma hypotesen; om det erhållna utfallet är mycket osannolikt förkastar man sin ”nollhypotes” och söker en annan hypotes som bättre förklarar utfallet. En Bayesisk analys ställer i stället frågan: Givet ett visst utfall, hur sannolik är en viss hypotes, med hänsyn taget till dess sannolikhet a priori?

Biologisk dosimetri med cytogenetiska metoder (t ex att räkna dicentriska kromosomer eller mikrokärnor) brukar analyseras med klassiska metoder som kan leda fram till ett konfidensintervall (”sannolikheten är 95% att intervallet från x till y täcker den sanna frekvensen kromosomskador”). Det finns vedertagna procedurer, en IAEA-manual och t o m en ISO-standard för analysen. Men alltfler analytiker föreslår numera i stället en Bayesisk analys (”kromosomskador är sannolikhetsfördelade och 95% av fördelningen ligger mellan x och y”). Med vissa enkla idealiserade förutsättningar blir beräkningsresultaten desamma, men den Bayesiska analysen utgår från den biologiskt rimligare ansatsen att kromosomskador uppkommer stokastiskt. Den Bayesiska analysen tar också redan från början hänsyn till osäkerheter, och tidigare erfarenheter beaktas i form av a priori-sannolikheten. I en review-artikel nyligen, Radiat. Prot. Dosim. 162(2014)185-196, presenterades de två statistiska angreppssätten utförligt, inklusive ett genomräknat exempel, och läsarna erbjöds tillgång till att pröva ett nytt dataprogram för ändamålet. En tidigare invändning mot Bayesisk analys i biodosimetri efter misstänkta bestrålningsolyckor, att de ofta omfattande beräkningarna skulle bli alltför tidsödande, är alltså kanske inte längre relevant.

Intag av radioaktiva ämnen via sår

Man har rätt god kännedom om och förståelse av intag av radioaktiva ämnen via inandning eller i födan. En tredje intagsväg, via hud och i synnerhet genom sår, är trots flera tusen noterade fall mindre väl känd men kan också utgöra ett allvarligt hot mot hälsan. Ett nyupptäckt vävnadsprov från en person som fick plutonium i kroppen via ett sår under 1970-talet har nu resulterat i en uppmärksammad rapport om hur radioaktiva ämnen transporteras från sår och in i kroppen.

Uppdatering av stråldoser från atombomberna i Japan

Den viktigaste enskilda källan till information om strålningsrisker är de överlevande från atombomberna i Hiroshima och Nagasaki. Ett oerhört detektiv- och arkivarbete ligger bakom de detaljerade uppgifterna om dos till var och en av dessa personer. Fortfarande finns utrymme för att utvidga informationen, framförallt genom att beräkna doser till ytterligare organ (beräkningarna hittills har bara omfattat 15 organ uppdelat på tre åldersgrupper). Ett specialnummer av Radiation Protection Dosimetry handlar om hur organdosberäkningarna kan kompletteras.

Nya doskonversionskoefficienter för externstrålning från ICRP

Den internationella strålskyddskommissionen ICRP har just utkommit med sin Publication 116 som innehåller konversionskoefficienter från energiflöde till effektiv dos och till absorberade organdoser för olika slags yttre bestrålning, beräknade med hjälp av ICRPs referensfantom. Rapporten består av en utförlig förklarande text samt en CD med det mycket omfattande tabellmaterialet i elektronisk form. Den ersätter och utvidgar betydligt de data som 1996 presenterades i ICRP Publication 74 och ICRU Report 57. Koefficienterna används för att beräkna huruvida stråldoser ligger under gränsvärden.

Har risken för ögonlinsskada överdrivits?

Vi har tidigare rapporterat att nya data tyder på att katarakt (linsgrumling) kan uppkomma vid lägre doser än man tidigare antagit, och den internationella strålskyddskommissionen rekommenderade därför i april 2011 en särskild dosgräns för ögats lins på 20 mSv per år som medelvärde under 5 år (se http://www.icrp.org/page.asp?id=123). Den nya gränsen är redan på väg att tas med i juridiskt bindande regler från de internationella organisationerna, men den har också väckt undran och ifrågasättande från medicinskt håll (se t ex Martin, Brit. J. Radiol, 84, 2011: 961-962 eller Martin, J. Radiol. Prot. 31, 2011: 385-387). Medicinalpersonal som sysslar med interventionell radiologi hör till de grupper som har störst risk att få högre ögondoser. Frågan debatterades på ett möte i februari på Royal Institution i London, så vi får kanske anledning att återkomma.