I en nyligen publicerad artikel ”Health risks from radioactive particles on Cumbrian beaches near the Sellafield nuclear site” redovisar Harrison och medförfattare stråldosuppskattningar vid exponering för radioaktiva partiklar. Dessa små partiklar (definierat som <2 mm diameter), men även grus och sten, har monitorerats under 40 års tid på stränder i nordvästra England. Källan till radioaktiviteten är den närliggande kärntekniska anläggningen Sellafield, tidigare Windscale, som tidigare släppt ut vissa mängder radioaktivitet till omgivningen.
Det har exempelvis tidigare uppskattats att konsumenter av lokalt fångad fisk och skaldjur på 1970-talet kan ha fått en stråldos runt 2 mSv/år på grund av radioaktiva aktinider i närliggande vatten. Numera är det eventuella dosbidraget från lokala livsmedel lägre, runt 0.4 mSv/år. I den aktuella artikeln uppskattas möjliga doser från radioaktiva partiklar på stränderna (en sträcka på 20 km nära anläggningen).
De radioaktiva partiklarna som kartlagts på stränderna består huvudsakligen av 137Cs och 90Sr (kallade ”beta-rika” partiklar i artikeln), 241Am och flertalet isotoper av Pu (”alfa-rika” partiklar). De små partiklarna, men även något större grus och stenar, hade 20-30 kBq i medelaktivitet. De små partiklarna hade som högst 300 kBq av 137Cs eller 241Am, medan de större objekten innehöll upp till 3.7 MBq 137Cs eller 618 kBq 241Am.
Författarna skiljer noggrant mellan akuta hudsår som kan uppstå vid exponering för betastrålare som kan penetrera epidermis och nå dermis (ca. 70 µm djupt), och den epidermala nekros som kan uppkomma vid exponering för låg-energetiska betapartiklar och alfastrålare, som ofta läker lättare. Den tredje typen av strålskada som kan uppkomma är fuktig hudavlossning, men är främst ett problem när en större yta av huden blir exponerad än vad som är aktuellt med de studerade partiklarna. Detta kan snarare uppstå vid kraftig användning av röntgen-genomlysning eller vid extern strålbehandling.
Artikeln är fokuserad på hudreaktioner, men beaktar även intern exponering via intag till mage och lungor (man betonar att det är väldigt osannolika händelser). Vad gäller hudreaktioner så visar beräkningarna att en person skulle behöva exponeras i 10 timmar för att den mest skadliga radioaktiva partikeln, av totalt 3400 ”kandidatpartiklar”, ska kunna orsaka en reaktion (10 Gy till 1 cm2 på 70 µm djup). Detta bedöms som mycket osannolikt, då partikeln måste sitta fast på huden hela denna period. Väger man in hela huden som riskorgan, för att uppskatta den motsvarande cancerrisken, blir motsvarande medelvärde av dos till huden 0.53 mGy, vilket är lågt jämfört med exempelvis doser från medicinska röntgenundersökningar.
Även exponering i öppna sår har beaktats i artikeln, men det bedöms som osannolikt att ett sådant nedsmutsat sår inte skulle tvättas inom kortare tid än vad som krävs för att orsaka en reaktion.
Intag via magen är möjligt och stråldoserna som kan orsakas av det uppskattas i artikeln (för partiklar med medelaktivitet) till 8-40 µSv, vilket är beroende på ålder samt om sammansättningen är ”alfa-rik” eller ”beta-rik”. Inga akuta reaktioner bedöms möjliga genom denna exponeringsväg.
Inandning betraktas av författarna inte som sannolikt då endast partiklar med mycket mindre (<10 µm diameter) än de förekommande skulle kunna komma ner i lungorna och orsaka skada. De partiklar som skulle fastna i luftvägarna bedöms utgöra liknande risk som hudexponering, alltså mycket liten.
Vad gäller långsiktiga cancerrisker drar författarna slutsatsen att det rör sig om väldigt låga risker. De låga doser som skulle orsakas vid intag eller långvarig hudexponering sammantaget med den låga sannolikheten att någon hittar och kontamineras eller äter upp en radioaktiv partikel gör att ingen åtgärd eller restriktion är lämplig. Författarna utgår från International Commission for Radiological Protections rekommendationer från 2007 som anger när det kan vara aktuellt att begränsa allmänhetens tillgång till stränderna (en risk på 10-5/år). I den jämförelsen ligger risknivån för de radioaktiva partiklarna en faktor 109 under ICRP:s nivå, alltså finns ingen anledning att begränsa normal användning av stränderna.
Vår kommentar:
Studien ger en mycket insiktsfull genomgång av hur radioaktiva partiklar kan orsaka både hudreaktioner och cancerrisk på sikt. Riskerna med exponering för de partiklar som studerades här är väldigt låga, där exempelvis risken att få cancer på grund av att man mot förmodan råkat äta en radioaktiv partikel vid Sellafield (10-6-10-5) ligger i samma storleksordning som genomsnittliga årliga risken att dö i en trafikolycka i Sverige (2ᐧ10-5). Studien ger studien viss insikt i vilka storleksordningar av risk som exempelvis en smutsig bomb (eng: dirty bomb, radiological dispersal device) skulle kunna medföra. Då skulle sannolikt doserna kunna bli påtagligt högre, om högaktiva radioaktiva fragment vid en explosion skulle fastna i huden eller längre in i kroppen.