Med klassisk sannolikhetsanalys kan man besvara frågan: Givet en viss hypotes, hur sannolikt är ett visst utfall? Ofta används resultatet för att bedöma hypotesen; om det erhållna utfallet är mycket osannolikt förkastar man sin ”nollhypotes” och söker en annan hypotes som bättre förklarar utfallet. En Bayesisk analys ställer i stället frågan: Givet ett visst utfall, hur sannolik är en viss hypotes, med hänsyn taget till dess sannolikhet a priori?

Biologisk dosimetri med cytogenetiska metoder (t ex att räkna dicentriska kromosomer eller mikrokärnor) brukar analyseras med klassiska metoder som kan leda fram till ett konfidensintervall (”sannolikheten är 95% att intervallet från x till y täcker den sanna frekvensen kromosomskador”). Det finns vedertagna procedurer, en IAEA-manual och t o m en ISO-standard för analysen. Men alltfler analytiker föreslår numera i stället en Bayesisk analys (”kromosomskador är sannolikhetsfördelade och 95% av fördelningen ligger mellan x och y”). Med vissa enkla idealiserade förutsättningar blir beräkningsresultaten desamma, men den Bayesiska analysen utgår från den biologiskt rimligare ansatsen att kromosomskador uppkommer stokastiskt. Den Bayesiska analysen tar också redan från början hänsyn till osäkerheter, och tidigare erfarenheter beaktas i form av a priori-sannolikheten. I en review-artikel nyligen, Radiat. Prot. Dosim. 162(2014)185-196, presenterades de två statistiska angreppssätten utförligt, inklusive ett genomräknat exempel, och läsarna erbjöds tillgång till att pröva ett nytt dataprogram för ändamålet. En tidigare invändning mot Bayesisk analys i biodosimetri efter misstänkta bestrålningsolyckor, att de ofta omfattande beräkningarna skulle bli alltför tidsödande, är alltså kanske inte längre relevant.