Många av våra följare torde känna till den internationella strålskyddskommissionens (ICRPs) tumregel att en kollektiv effektiv stråldos på 1000 mSv motsvarar 5% ”förfång” (detriment, en viktad summa av cancermortalitet, cancermorbiditet och genetisk morbiditet). Vi är vana vid att använda denna tumregel för prospektiv planering av skydd mot strålning. Som ICRP påpekar bör man däremot inte använda denna enkla tumregel för retrospektiva riskberäkningar för enskilda personer som utsatts för strålning – där bör man i stället ta hänsyn till all känd information.

En matematiskt elegant studie i J Radiol Prot 34 (2014) 825-841 av strålningsrisken för patienter som genomgått ett flertal datortomografier (CT) belyser detta. Det är inte ovanligt att samma patient undersöks med CT många gånger i livet. Att då bara summera effektiva doser från de olika undersökningarna och multiplicera med ICRPs riskfaktor för skyddsplanering tenderar att underskatta den faktiska risken. En påtagligt högre beräknad risk blir följden av mer sofistikerade beräkningar där man beaktat den berörda patientgruppens överlevnadsfunktion, alltså dödsfall vid olika tidpunkter, patienternas kön samt organdoser vid varje undersökning och ålder. Som författarna själva framhåller utgör det ännu ett argument för att noga pröva det kliniska berättigandet av varje CT-undersökning för att undvika onödig bestrålning.