Såväl nya som gamla kunskaper krävs för att skydda allmänheten vid stora olyckor

Genomgång av åtgärder och händelser vid olyckan i Fukushima

I mars 2011 ägde en stor kombinerad katastrof rum i Japan, när en jordbävning och efterföljande tsunami kulminerade i en förlust av mer än 18 000 personer. Detta ledde också till den stora olyckan vid Fukushima Daiichi kärnkraftverk.

Katastrofberedskapen vid Tokyo Electric Power Company (TEPCO) Fukushima Daiichi kärnkraftverk startade efter konsekvenserna av en tsunami som utlöstes av jordbävningar med magnitud 9,0. Tsunamin vid den aktuella olyckan 2011 uppskattades vara cirka 14 m hög, vilket översteg kärnkraftverkets skyddsanordningar, som var konstruerade för att motstå 5,7 m.

I en artikel av Callen et al ställer man sig frågan ”Vad kan vi lära oss av olyckan i Fukushima Daiichi kärnkraftverk när det gäller beslutsfattande och åtgärder för att skydda allmänheten vid en allvarlig reaktorolycka?”
Man har presenterat de viktigaste händelserna i kronologisk ordning med hjälp av en tidslinje. Händelserna har sedan kategoriserats och analyserats uppdelade i undergrupper efter funktionella krav enl (1) Identifiera, anmäla och aktivera; (2) vidta brådskande skyddsåtgärder (inom timmar) (3) utvärdering av inledningsfasen (4) hantera de medicinska åtgärderna (5) hålla allmänheten informerad (6) Åtgärder mot jordbruk och motåtgärder mot intag och långsiktiga skyddsåtgärder och (7) mildra de icke-radiologiska konsekvenserna och utfallet av nödsituationen.

Avsnitten är detaljerat beskrivna och kan läsas i sin helhet i artikeln. Bland de lärdomar som framkommer i artikeln noteras (med några kommentarer från oss insprängda)…

(1): Det är nödvändigt med förutbestämda skyddsåtgärder som allmänheten skall vidta, för att säkerställa att instruktioner kan tillhandahållas snabbt och effektivt. (Här tror vi att den svenska beredskapen runt kärnkraftverken är god, med väldefinierade beredskapszoner, system för snabb information till allmänheten, utdelade jodtabletter i närområdet, återkommande beredskapsövningar m.m.).

(2): Skyddsåtgärder som inomhusvistelse eller evakuering måste genomföras omedelbart när förhållandena vid kärnkraftverk indikerar faktisk eller beräknad risk, eftersom tidpunkten, riktningen och varaktigheten av ett utsläpp inte är förutsägbart.

Förutsättningar för säker evakuering av speciella anläggningar (t ex sjukhus, skolor eller fängelser), med prioritet för att säkerställa att nödvändig sjukvård ges. (Även här tror vi att den svenska beredskapen är bra rustad. Emellertid pågår nu en internationell diskussion om värdet av, kontra riskerna med, evakuering och ffa omlokalisering).

Mätkriterier för screening och dekontaminering av personer bör vara lämpliga för användning vid nödsituationer (det vill säga att man, vid fastställande av mätvärden som ska leda till åtgärd bör ta hänsyn till att screening i en olyckssituation ska genomföras i områden där strålnivån sannolikt ligger över bakgrundsnivåerna för strålning).

Skydd i form av inomhusvistelse bör endast användas under en kortare period (1 till 2 d) och rådgivning till allmänheten att frivilligt evakuera var problematisk. Beslut om skydd inomhus och/eller evakuering ska tas av den berörda myndigheten (vilket är fallet i svensk beredskapsplanering).

(3): Förutsättningar måste finnas för att snabbt genomföra miljömätningar i områdena utanför de evakuerade platserna.

Operativa kriterier för miljöövervakning måste vara förutbestämda för att säkerställa ett adekvat genomförande av evakuering eller omlokalisering efter ett utsläpp. (Den svenska beredskapen är god i detta avseende).

(4): Förutsättningar måste finnas för att utbilda medicinsk personal om att allmänna försiktighetsåtgärder mot infektion (t ex användning av masker, handskar) ger tillräckligt skydd vid hantering av patienter som eventuellt är förorenade med radioaktivt material. (Tål att upprepas även i vårt land!)

Doskriterier för den medicinska personalens arbete måste ta hänsyn till internationella rekommendationer och avpassas till risken för strålningsinducerade hälsoeffekter (Detta återspeglar att man i Japan inledningsvis hade uttalat restriktiva kriterier vilka, i kombination med kunskapsbrister kring joniserande strålning inom sjukvården, hindrade medicinsk personal från att genomföra viktiga medicinska åtgärder).

(5): Ett gemensamt offentligt informationscentrum bör inrättas omedelbart för samordning av information från alla officiella källor. (Är förberett på myndighetsnivå i Sverige)

Förutsättningar måste finnas för att det berörda landet ska kunna förklara eventuella skillnader i skyddsåtgärder mellan egna rekommendationer och det som rekommenderas officiellt av andra länder, t ex för medborgare på besök i olyckslandet.

All teknisk information som släpps ut till allmänheten måste innehålla en enkel språklig förklaring, inklusive viss försiktighet avseende de redovisade resultaten.

(6): Livsmedelsrestriktioner kan behöva genomföras utifrån förhållandena vid kärnkraftverket eller risken för utsläpp till miljön, redan innan övervakning och provtagningsresultat finns tillgängliga, för att säkerställa ett effektivt skydd för allmänheten.

Instruktioner gällande jordbruksåtgärder måste vara tillräckliga för att förhindra att förorenade livsmedel kommer in i distributionskedjan.

(7): Förutsättningar måste finnas för att svara på allmänhetens principiella bekymmer – ”Är jag säker?” – och man måste sätta den radiologiska hälsorisken i ett perspektiv.

Man måste säkerställa att alla handelsvaror uppfyller internationella normer och försäkra allmänheten och berörda parter (såsom importerande stater) om detta.

Att inrätta ett test- och certifieringssystem så snart som möjligt bidrar till att mildra påverkan på internationell handel.

Vår kommentar: Såsom författarna skriver har många av lärdomarna redan identifierats i samband med tidigare olyckor/kriser (IAEA 2012) och även införlivats i internationell vägledning (IAEA m fl. 2002). Dock ser vi här att detta är något som kräver upprepning för att få fäste och för att kunna införlivas i nationella riktlinjer. Så har t ex de slutsatser och rekommendationer kring fortsatt svensk RN-medicinsk beredskap som fördes fram efter olyckan i Kamedorapport nr 98, 2013 ännu ej implementerats till fullo. Vi ser också att de nya lärdomar som identifierats är viktiga aspekter för t ex hur allmänheten behöver svar på sina principiella bekymmer, ”är jag säker?”, genom att sätta strålningsrisken i ett perspektiv. Det här är frågor som återkommer i fler uppföljande artiklar efter olyckan i Fukushima och visar på den stora psykologiska effekten som en katastrof av det här slaget ger och som kvarstår även på lång sikt.

Tidigt intag av radiocesium bland närboende efter Fukushima-olyckan. Har de exponerades beteende påverkat dosen?

The National Institute of Radiological Sciences(NIRS) genomförde under perioden 27 juni – 28 juli 2011 helkroppsmätningar på 174 personer i området nära Fukushima Dai-Ichi kärnkraftverk (majoriteten kom från Namie town, den kraftigast förorenade kommunen), vilket vi tidigare rapporterat om(Kim et al, 2016). Mätningarna innefattade 134Cs samt 137Cs och syftet var att få mer information om tidigt intag. Man har antagit att intaget skedde den 12 mars, i samband med den första explosionen i reaktor 1, en vätgasexplosion. I resultatet noterades att doserna var låga och att resultatet var överensstämmande med det som tidigare rapporterats från Japan Atomic Energy Agency (JAEA).

Denna uppföljande del, Kunishima et al, 2017, har syftat till att identifiera beteendemönster som kan leda till, eller undvika, betydande interna stråldoser. Man har studerat relationen mellan den beräknade interna dosen av radiocesium (se tidigare inlägg, Kim et al) och individuella beteendedata hos 112 av de 174 personer som genomgått helkroppsmätningar (NIRS). I data som insamlades användes frågeformulär innehållande uppgifter såsom vistelseort, tid som man vistades på uppgiven plats, inomhus/utomhus, typ av byggnad (trä, betong). För resultatberäkningen i denna studie användes dock endast tiden för vistelsen på respektive plats. Fram till 25 mars redovisades vistelsen timme för timme och därefter dagligen fram till 11 juli 2011.

I de ovan beskrivna studierna har man använt sig av intecknad effektiv dos, E(τ), dvs den sammanlagda dos intaget kommer att orsaka under de kommande 50 (för vuxna) eller 70 (för barn) åren. För 134Cs och137Cs beräknades denna baserat på varje individs helkroppsinnehåll (134Cs) korrigerat för kroppsstorlek, förhållandet mellan 134Cs och137Cs samt antagandet om scenariot i vilket intaget skedde den12 mars 2011. Man har även uppskattat en förmodad sköldkörteldos från jod, utifrån beräkningar av sannolikt jodintag per enhet cesiumintag (mätningarna utfördes långt efter att eventuellt jod redan hade avklingat).

I denna uppföljande del (Kunishima et el, 2017), då man studerat en ev relation mellan intern stråldos och beteendedata, är korrelation dålig mellan den intecknade effektiva dosen och individens avstånd från kärnkraftverket. Författarna noterar att de individer (vuxna) som har högre intecknad effektiv dos har tenderat att fördröja sin evakuering jämfört med de som har lägre värden. Av särskilt intresse är intaget den 12 mars, då de flesta invånarna som bodde nära kärnkraftverket evakuerades, men tidpunkten är också viktig eftersom de interna doserna från kortlivade radionuklider, andra än 131I, förväntas ha varit relativt höga vid den tidpunkten. Författarna föreslår att intaget dominerades av inhalation under exponering för radioaktivt moln. När det gäller barn noterades ingen korrelation mellan intecknad effektiv dos och beteendedata.

Vår kommentar:
Om en reaktorolycka är så omfattande att det blir utsläpp av cesium omfattar det både Cs-134 och Cs-137 (efter en kärnvapenexplosion däremot endast Cs-137). Andelen Cs-134 beror på utbränningsgraden i kärnbränslet, men i grova drag väntar man sig i Fukushimafallet ungefär lika mycket av båda isotoperna (vilket också bekräftas i ett korrelationsdiagram i artikeln av Kim et al, 2016). Att ett antal personer bara hade en av isotoperna beror helt enkelt på att intagen varit små.

Detta orsakar en av ett antal osäkerheter i dosuppskattningarna (de beräknade sköldkörteldoserna från jod är förstås särskilt osäkra). Generellt sett är doserna låga vilket torde återspegla både att utsläppen var måttliga jämfört med Tjernobyl och att omfattande, kanske rentav överdrivna, skyddsåtgärder vidtagits.

Som författarna beskriver (Kunishima et al, 2017) tycks det som om vuxna personer med relativt höga interna doser har ganska troliga orsaker till detta, såsom direkt förorening, bevittnat explosionen, utomhus yrken etc.

Aktuella restriktioner för radionuklider i mat i Japan

I en reviewartikel i Health Physics Society går Kazuki Iwaoka igenom de gränser för radionuklider i livsmedel (ffa 134Cs och 137Cs) som satts efter kärnkraftsolyckan i Fukushima. Närmast direkt efter olyckan (17:e mars 2011) antogs restriktioner för mat och dryck. Gränsen för dricksvatten, mjölk och mjölkprodukter sattes till 200 Bq/kg medan gränsen för grönsaker, kött, ägg, spannmål mm sattes till 500 Bq/kg. I april 2012 uppdaterades dessa av MHLW (= hälsovårdsministeriet i Japan) till 10 Bq/kg för dricksvatten (motivering: hög konsumtion samt livsviktigt), mjölk 50 Bq/kg (motivering: konsumeras ofta mycket vid unga år), mat till barn yngre än 1 år 50 Bq/kg samt mat som inte faller inom någon av dessa kategorier, 100 Bq/kg. Dessa härledda gränser för aktivitetskoncentration är satta med avsikten att den totala effektiva dosen från radionuklider (inkluderande 134Cs, 137Cs, 90Sr, 238 Pu, 239 Pu, 240 Pu, 241 Pu och 106 Ru) inte skall överskrida 1 mSv/år. Undersökningar 1-2 år efter olyckan visar att överskridande av dessa gränser sker i <1% fallen och att effektiva doser av radioaktivt Cesium (134Cs, 137Cs) i mat har uppmätts till <0,01 mSv. Även Gilmour et al har gått igenom denna fråga och presenterade liknande uppgifter i PLOSone i början av mars 2016.

Vår bedömning: Dessa artiklar belyser handläggningen för att minimera den interna kontamineringen efter Fukushima Daichii olyckan samt bakgrunden till satta gränser för aktivitetskoncentration. De japanska gränsvärdena har satts betydligt mer restriktivt än internationella överenskommelser. T ex EU har för nuklider med mer än 10 d halveringstid, i synnerhet Cs-134 och Cs-137, 400 Bq/kg för spädbarnsmat och 1000 Bq/kg för mejeriprodukter (för import) av livsmedel från Japan gäller dock japanska gränsvärden, EU accepterar alltså inte att ta emot ”sämre” varor än de som erbjuds japanska konsumenter). De gränsvärden som tillämpas i dagsläget i Sverige och som instiftades efter Tjernobylolyckan för Cs-137 är: 1500 Bq/kg (kött av ren och vilt, insjöfisk, vilda bär och svamp samt nötter) samt 300 Bq/kg (för övriga livsmedel) (livsmedelsverket).

Gränsvärdena är genomgående satta med avsikten att konsumenten inte skall kunna få i sig >1 mSv per år via födan (SSM). Man tycks i Japan alltså ha valt en orealistiskt pessimistisk modell av dosen till följd av en viss mängd radionuklider i livsmedel. Det är därför inte förvånande att de japanska restriktionerna har lett till väsentligt lägre doser än den ansatta nivån 1 mSv/år. Sannolikt har handelspolitiska överväganden påverkat gränssättningen.

Dekontaminering viktigt för välmående efter olyckan i Fukushima

Olyckan i Fukushima Daiichi kärnkraftverk har orsakat ett flertal risker för befolkningen. Förutom risken för strålexponering, risker i samband med evakuering, risk för diabetes samt övervikt beskrivs också psykiska risker. Tidigare studier har visat att den mentala stressen vid risk för hög exponering för joniserande strålning kan, tillsammans med affektiva störningar, öka risken för en för tidig död (Pratt 2009, Mattison 2015) . Flera studier har rapporterat att välbefinnandet hos befolkning kring kärnkraftverket och i området kring Fukushima har minskat. I synnerhet observerades ett minskat subjektivt välbefinnande hos personer som var oroliga för strålningsförorenad mat och som inte litade på statliga institutioner. Boende med stark ångest för strålning har svårare att återvända till sin hemstad efter evakueringen.

I staden Marumori som ligger ca 50 km nordväst om Fukushima Daiichi kärnkraftverk, initierades efter olyckan sanering, mätningar av vita blodkroppar, man informerade om aktuella stråldoser samt genomförde ultraljudsundersökningar av sköldkörteln hos barn upp till 18 år. Dessutom genomfördes, inom ett år efter olyckan, fem samråd om strålning för ett fåtal upp till flera dussin personer samt tre föredrag. Staden har också till allmänheten tillhandahållit information om mätningar av luftburna stråldoser och radionuklidkoncentrationer i mat och dryck varje månad.

Murakami et al har i en studie skickat ut frågeformulär till 698 män och kvinnor i åldern 20-49 år, boende i Marumori. Formulären skickades ut i mars 2015, svarsfrekvens 31%, efter exklusion kvarstod 174 individer för evaluering. Författarnas hypotes var att ångest för strålning var associerad med individens välbefinnande och vilja att befinna sig i staden, men också att strålningsrelaterade motåtgärder skulle vara förknippade med förändring i strålningsångest. Som indikator för strålningsångest använde man en kombination av “aktuell ångest” (dvs. “hög” eller “låg” ångest när formuläret skickades ut 2015) jämfört med den förändring som skett från 2011 till 2015 (minskning, ingen förändring eller ökning av strålningsångest).

Bland faktorer som var viktiga för ”lycka” extraherades frågor rörande ”mänskliga relationer”, ”jobb- och familje-budget” samt ”hobbys och nöjen”. För synen på individens uppfattning om strålningsrisken extraherades två faktorer, en som handlar om bedömd letalitet och effekten på framtida generationer och den andra som gäller om strålningsrisken var vetenskapligt klarlagd. Sambandet mellan tillfredsställelse med livet, känsla av anknytning till staden samt strålningsångest har undersökts.

Det framkommer att tillfredsställelsen med livet var betydligt högre när det inte fanns någon arbetslös person inom hushållet (P≤0,01). Liknande signifikanta skillnader observerades för subjektiva känslor för hälsa och känsla av anknytning till staden (P≤0,001) samt “mänskliga relationer” och “hobbys och nöjen” (P≤0,01), dessa resultat redovisas i artikelns fig 2a,b (se länk).
Oberoende av aktuell hög respektive låg strålningsångest, var tillfredsställelse med livet hos individer vars ångest minskade, signifikant högre än för dem med ökad ångest efter olyckan (P ≤ 0,05). Inget samband kunde ses mellan ångestnivå och viljan att vistas i staden. I staden Marumori har man genomfört olika motåtgärder, se ovan. För att utvärdera förhållandet mellan förändring i strålningsångest och de genomförda motåtgärderna utfördes en analys där man justerade för var och en av faktorerna. Signifikant samband observerades mellan förändring i strålningsångest och dekontaminering (P ≤ 0,05).

Vår kommentar: Artikel är, trots den ganska låga svarsfrekvensen, ett viktigt bidrag till den uppföljning som pågår efter olyckan i Fukushima. Vi kan se återkommande rapporter angående vikten av öppen och tydlig kommunikation för ökad trygghet. I denna rapport ser vi också att dekontamination är viktigt för minskad strålningsångest, men även socioekonomiska effekter är av stor vikt. Vi noterar att strålningsångesten rapporterades vara minskad hos ett stort antal individer, men hos knappt hälften (45 %) av dem som besvarat enkäten fanns denna ångest kvar i oförändrad eller t o m ökad storlek 4 år efter olyckan.

 

Utvärdering av handläggningen vid olyckan i Fukushima

 

Olyckan i Fukushima år 2011 och handläggningen av den har analyserats i flera rapporter. År 2016 kom en sammanställning publicerad i Health Physics Society av Horst Miska. I denna artikel går författaren igenom anledningen till att olyckan blev så allvarlig och både de radiologiska och icke-radiologiska konsekvenserna kartläggs grundligt.

Sammanfattningsvis lägger författaren stor vikt på TEPCO:s roll i olyckan. För det första, fanns det allvarliga misstag vid planeringen av anläggningen av kärnkraftverket 1965; vetenskapen om jordbävningar var då tämligen begränsad och risken för jordbävning i området underskattades. Vidare hade TEPCO senare underlåtit att genomföra uppgradering av säkerheten samt var försenad med av myndighet begärd utvärdering av den seismiska säkerheten. Efter två andra stora kärnkraftsolyckor (bl a Tjernobyl) infördes i många länder åtgärder mot svåra olyckor (bl a för att minska risken för vätgasexplosioner); dessa motåtgärder blev dock inte installerade i Fukushima eftersom de klassades som frivilliga i Japan. Slutligen underskattades sannolikheten för och höjden på tsunamin som följde efter jordbävningen.

Förutom detta kritiseras TEPCO för organisatoriska problem på platsen för olyckan; bristande kunskap, träning, felaktiga manualer, kompatibilitetsproblem med utrustningen och brister i kommunikationen. Sammantaget exponerades sex TEPCO-arbetare för doser >250mSv (max 679mSv), men ingen fick deterministiska skador.

Off-site svaret på olyckan beskrivs i relation till katastroftillståndet i övrigt med de snabbt ökande evakueringszonerna direkt efter olyckan. Invånarna följde rekommendationerna om evakuering omgående; ibland med bara kläderna på kroppen och lämnade husdjur och boskap utan vatten och mat. Intensivvårdspatienter transporterades utan adekvat tillsyn och avled under evakueringen och några patienter blev kvar på sjukhuset utan support. På grund av denna illa förberedda utrymning och mycket allvarliga evakueringssituation beräknas 60 människor har avlidit. Evakueringen – en åtgärd som var menad att rädda liv – blev enligt författaren det mest allvarliga misstaget av ”off-site-svaret” på olyckan. För att kunna tolka denna siffra på 60 döda behöver den ställas i relation till den uppskattade risken för skada om man låtit folk stanna kvar samt beakta den psykosomatiska stressen som drabbade många av de evakuerade och i vissa fall ledde till suicid. Summan av extern strålning (markstrålning) och intern strålning (inhalation) låg mellan 10-50mSv de första 4 månaderna efter olyckan i de högst drabbade områdena. ICRP har uppskattat att en dos på 50 mSv kan öka risken för allvarlig cancer med ca 0,3%.

Även det utländska svaret på olyckan diskuteras i artikeln. Artikeln avslutas med en sammanfattning över vilka lärdomar man kan dra från olyckan: miss i att uppgradera säkerheten på reaktorerna, felaktigheter pga den mänskliga faktorn (vilket författaren bedömer som ursäktat givet den kaotiska situationen, stress mm), bedömningar från japanska myndigheter som kan ifrågasättas (invånare tilläts inte återvända till sina hem förrän doserna uppskattas till <5 mSv per år) samt evakueringen och dess konsekvenser. Författaren lyfter samtidigt fram det extremt riskfyllda arbete som utfördes av de enskilda arbetarna på kärnkraftverket och berömmer det: ”The workers in the plant did a great job, …”

 

Vår kommentar: detta är en mycket välskriven artikel som ger en samlad bedömning av handläggningen av olyckan och dess konsekvenser på flera plan. Eftersom artikeln är ganska kritiskt lagd, är det ändå värt att påpeka att givet den kaotiska situation som rådde, är det naturligtvis lätt att vara efterklok när alla fakta finns tillgängliga. Det är också rimligt att under ett pågående olycksskede evakuera ganska stora områden som kan komma att drabbas av ett allvarligt utsläpp. Detta förutsätter dock att det finns väl utarbetade utrymningsplaner, att den berörda befolkningen är införstådd med detta, och att snar återflyttning erbjuds för så stor andel av de evakuerade som möjligt när det akuta olycksskedet upphört.

Specialnummer av ”Radiation Protection Dosimetry”

World Health Organisation – Radiation Emergency Medical Preparedness and Assistance Network (WHO-REMPAN) genomförde sitt 14:e möte i Würzburg, maj 2014. Detta var organisationens första möte efter katastrofen i Fukushima Daiichi kärnkraftverk och man ägnade därför stort fokus åt den offentliga hälso-och sjukvårdens svar på händelsen. Många aktuella nationella, så väl som internationella, frågor diskuterades.

I september 2016 utkom ett specialnummer av tidskriften Radiation Protection Dosimetry (vol 171, no 1, 2016) där vi kan läsa artiklar från mötet. Dessa behandlar bland annat lärdomar: vikten av utbildning, förbättrad beredskap och risk-kommunikation. Vi kan också läsa om sköldkörtelcancer och strålning, uppföljning efter Tjernobylolyckan jämfört med olyckan i Fukushima gällande sköldkörtelcancer, jod-blockering av sköldkörtel.

N Takamura et al, beskriver i sin artikel (Communicating radiation risk to the population of Fukushima) hur strålningsexperter från universitetet i Nagasaki, har arbetat tillsammans med den medicinska personalen vid Fukushimas Medicinska Universitetssjukhus. Olyckan vid kärnkraftverket i Fukushima Dai-ischi tydliggjorde vikten av kunskap om kris-och riskkommunikation för att nå en bra återhämtning efter en strålningskatastrof. Man såg det som nödvändigt att utbilda specialister som kan ansvara för kriskommunikation kring hälsoeffekter av strålning, inte bara under den inledande fasen men också mer långsiktigt efter en RN-händelse.

Universitetet i Nagasaki och medicinska universitetet i Fukushima har etablerat en gemensam utbildning “Division of Disaster and Radiation Medical Sciences” för att främja framtida experter inom hälsovetenskap och strålning samt riskkommunikation. Möjligheten till övningar för sådana specialister kommer att vara mycket viktigt även globalt.

Vår kommentar: Även i Sverige har betydelsen av god riskkommunikation i anslutning till RN-händelser uppmärksammats. Vid KcRNs planerade 5:e internationella expertkurs kring ”Medical management of radiological and nuclear events”, Stockholm 4-6 oktober 2017, kommer denna aspekt att särskilt belysas.

Individuell extern dosmätning hos elever i Fukushimaregionen jämfört med övriga Japan och Europa

Skolelever boende i Fukushima har initierat en studie där de önskade jämföra sina individuella externa stråldoser (exponering) med individuella externa stråldoser för människor i andra delar av Japan och i andra länder. Studien (N Adachi et al) jämför 12 gymnasieskolor i Japan, varav sex stycken inom Fukushimaregionen, fyra skolor i Frankrike, åtta i Polen samt två i Vitryssland. Elever och lärare (n=216) fick bära en ”D-Shuttle”, dvs en elektronisk personlig dosimeter som kan avläsa aktuell stråldos varje timme, under 14 dagar (2014). Samtidigt fördes dagbok om var de befann sig och eventuella aktiviteter. Medianvärdet för individuella doser/h för individer i de sex skolorna inom Fukushimaregionen mättes till 0,07-0,10 mSv h-1 och individer i de Japanska skolorna utanför denna region 0,06-0,09 mSv h-1. Motsvarande doser för deltagarna från Frankrike, Polen och Vitryssland var 0,06-0,11 mSv h-1.
De årliga externa individuella doserna inom varje region (i Fukushimaregionen 0,63-0,97 mSv y -1, övriga Japan 0,55-0,87 mSv y -1, Europa 0,51-1,10 mSv y -1 (0,09 i Vitryssland)) ligger väl inom intervallet för de doser som bedömes orsakas av den markbundna bakgrundsstrålningen i andra regioner/länder.

Vår kommentar: Således finns ingen ökad genomsnittlig extern dosexponering av de boende i de undersökta områdena jämfört med andra regioner och länder. Visserligen är den naturliga bakgrundsstrålningen i allmänhet något lägre i Japan, men det är ändå påfallande att de flesta eleverna hade årliga externdoser under 1 mSv. Intressant att notera är att hos eleverna i Fukushima var dosen högre när de vistades i hemmet jämfört med skolan medan de i Ena (utanför Fukushimaregionen) var något högre vid vistelse i skolan. Detta beroende på sanering av skolområden i Fukushima samt byggmaterial i skolbyggnader (skola i Fukushima av byggt av betong, i Ena av granit) jämfört med egna hem (i Fukushima byggda av trä).

Internupptag av radio-cesium hos personer boende nära Fukushimakraftverket i anslutning olyckan.

Författare från National Institute of Radiological Sciences (NIRS) i Tokyo redovisar i en aktuell artikel i Health Physics ref data från helkropps(WB)mätningar utförda på 174 invånare (varav 47 barn) boende nära kärnkraftverket i Fukushima Dai-Ichi 2011. Mätningarna utfördes i juni-juli 2011, dvs cirka 4 månader efter den stora kärnkraftsolycka som förorsakade utsläpp av bl a radio-cesium, främst Cs-134 men också Cs-137. Dessa radionuklider kunde detekteras hos 29% av de undersökta vuxna, 4% av barnen. Enligt författarna skedde denna kontaminering huvudsakligen som en konsekvens av inhalation. Man kunde hos vuxna som mest uppmäta en individuell intecknad effektiv dos (CED) på 0,63 mSv (90:e övre percentilen 0,1 mSv). Dosnivån hos män var signifikant högre än hos kvinnor, vilket författarna anser kunna förklaras av större intag och/eller längre biologisk halveringstid för cesium hos männen. Maximalt uppmätt CED var i barngruppen 0,2 mSv.

Vår kommentar: Här publicerade helkroppsdata kring intern kontamination med radio-cesium hos personer boende nära kärnkraftverket i anslutning till olyckan 2011 är i linje med tidigare rapporterade fynd från Japan Atomic Energy Agency (JAEA). Doserna är låga. Tack vare tidig informationsspridning, inklusive födorestriktioner, anses intag av radio-cesium via magtarmkanalen/ingestion ha varit försumbar.

Processen kring olyckorna, utsläpp av radioaktivitet och kontaminerad mark – en jämförelse mellan Tjernobyl och Fukushima

Det har nu gått 5 år sedan kärnkraftskatastrofen i Fukushima och 30 år sedan den i Tjernobyl. I en rapport i Journal of Radiation Research av Tetsuji Imanaka, et al 2015 jämför författarna hur olyckorna gick till, de radioaktiva utsläppen och kontaminering av mark. Vid olyckan i Tjernobyl inträffade explosionen i reaktorhärden och reaktormaterialen (såsom kärnbränsle och grafitblock) spreds i atmosfären. Sammansättningen av de radionuklider som släpptes ut från Tjernobyl liknande därför de som finns i reaktorhärden. Vid olyckan i Fukushima uppkom en härdsmälta pga förlust av kylmedel efter att kraftverket förlorat elförsörjningen. Författarna skriver att skillnaden i processen kring olyckorna återspeglar både den radioaktivitet som släppts ut samt sammansättningen av radioaktiva ämnen som uppmätts i de kontaminerade områdena. Flyktiga radionuklider (t.ex. 132Te-132I, 131I, 134Cs och 137Cs) bidrog till gammaexponering av kontaminerad mark runt Fukishima, medan en större variation av radionuklider observerades runt Tjernobyl. Det är klart att utsläppen av 131I och 137Cs från Fukushima var betydligt mindre än från Tjernobyl. Siffrorna från UNSCEAR och Tjernobyl Forum indikerar att utsläppen av 131I och 137Cs från Fukushima var 7% och 10% av respektive utsläpp från Tjernobyl. Den frigjorda radioaktiviteten i form av 90Sr, 239Pu och andra radionuklider från Fukushima anses vara mycket mindre än den som frigjordes från Tjernobyl, vilket återspeglar skillnaden i olycksprocessen.

Vår kommentar: Som författarna beskriver har händelseförloppet för respektive olycka stor betydelse för vilka radionuklider som släpps ut och hur stor spridningen/ kontaminering av mark blir. Det senare påverkas också av andra omständigheter, t ex metereologiska förhållanden som regn, snö och vind.

Fukushima – Långsiktigt lärande

Från att ha varit en akut kärnkraftsolycka har situationen nu övergått till en kronisk miljökatastrof med flera sociala, psykologiska, ekonomiska och politiska konsekvenser, det skriver Reich och Goto i en kommentar till en tidigare artikel i Lancet av Ohtsuru et al. I kommentaren talar man om de olikheter som ändå finns då man jämför Fukushima, som var en olyckshändelse i fredstid, och Hiroshima/Nagasaki, som var avsiktliga statliga krigshandlingar. I Fukushima har ingen dött av strålexponering, och enligt rapporten från FN:s vetenskapliga kommitté, United Nations Scientific Committee on the Effects of Atomic Radiation (UNSCEAR) 2013 förväntas ingen ökad framtida risk för cancerutveckling.
Reich och Goto identifierar tre grundläggande principer för långsiktiga åtgärder i Fukushima. Den första beskriver ett samhällsengagemang där samhälle och individer måste ges möjlighet att förstå sin egen situation och besluta om åtgärder som är lämpliga för dem. Den andra principen handlar om justering av hälso-och sjukvårdssystemet där hälsorisker av strålexponering bör integreras i befintligt system, utan medikalisering av sociala frågor och utan att behandla oro för strålning som psykiska problem. Slutligen anser författarna att det bör finnas en oberoende bedömning av genomförandet av de politiska förslagen från Japans parlamentariska kommission, om att stärka sin förmåga att kontrollera risker med kärnkraft och att läka skadan i Fukushima.
Som Från Hiroshima och Nagasaki till Fukushima-serien klargör, är de tre japanska platser förbundna med mer än tragedi. Japan har blivit en unik och viktig plats för att förstå strålningsrelaterade hälsoeffekter samt effekter och efterdyningar av kärnkraftsolyckor, detta klargör Gregory Clancey och Rethy Chhem i en kommentar till det ovanstående inlägget. Händelserna 1945 formade institutioner och forskningsprogram som kom att spela en viktig roll i Fukushima 66 år senare. The divisionen of human health, International Atomic Energy Agency (IAEA), koordinerade 2012 en serie expertmöten i Wien och Fukushima, där det övergripande temat var strålning, hälsa och samhälle. Frågor som måste lösas omfattar bland annat förtroende, kommunikation och engagemang mellan läkare och allmänheten. Något som går utanför den traditionella folkhälsan, en samverkan mellan läkare och samhällsvetare som försöker göra något förnuftigt av en medicinsk kris.

Tidigare inlägg i serien “Från Hiroshima och Nagasaki till Fukushima” från The Lancet, 2015, finns länkade (del 1, del 2, del 3). Det är av stor vikt för fortsatt förebyggande arbete och lärande, att dela erfarenheterna från Fukushima.