Medicinsk rapport om strålningshändelsen 2010 vid Aitikgruvan

I november år 2010 blev flera anställda vid Bolidens gruva i Aitik, Gällivare, utsatta för röntgenstrålning. För allmän information om händelsen hänvisar vi till Strålsäkerhetsmyndigheten, som har utrett olyckan. Vår roll, på KcRN (SREMC),  har förstås gällt de medicinska förhållandena, och vi har till Socialstyrelsen levererat en medicinsk rapport författad av Leif Stenke: Rapport KcRN R-olycka Gällivare nov2010 LS

Averted Doses to Norwegian Sámi Reindeer Herders after the Chernobyl Accident

Långtidsuppföljning efter Tjernobyl, frågor som även kan vara intressanta för fortsatt uppföljning av Fukushima (sremc´s kommentar).

Lavrans Skuterud och Håvard Thørring

Tjernobylnedfallet är en bestående utmaning för renskötseln i Norge. Norska myndigheter har rekommenderat en rad motåtgärder för att minska intaget av 137CS för befolkningen i aktuella områden. Rekommendationerna handlar bla om övervakning av djur före slakt, ren utfodring, ändring av tid för slakt, bete i mindre förorenade områden, och användning av cesiumbindemedel (ammonium-järn-hexacyanoferrat i Boli och salt-slickar). Även kostråd har utvecklats och distribueras till befolkning som, av tradition, har högt intag av vilt och insjöfisk.

Genom kostundersökningar, resultat från pågående övervakningen av helkroppsdoser och register över kontamineringsnivåer i renar, har man uppskattat den kombinerade effekten av olika motåtgärder för att minska intag av 137CS, under de första 23 åren efter olyckan. Helkroppsmätningen visar att dessa åtgärder har haft effekt i reducering av intaget av 137CS. Man beräknar att man, i de mest kontaminerade områdena, mellan åren 1986 och 2009 har reducerat intaget av 137CS med ca 73% till en integrerad dos av ca 17 mSv. För att följa den rekommenderade årliga dosgränsen på 1 mSv för intag, visar studien att renskötarna behöver fortsätta med sina åtgärder i ytterligare 10-15 år. Den norska erfarenheten med övervakning av helkroppsdoser, som ett sätt för förorenade personer att bedöma effekterna av sin egen motåtgärd, lyfter fram nyttan av en sådan övervakning som en del i långsiktig förvaltning av en föroreningssituation.

Se artikeln i sin helhet: http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/22217593

Mindre risker med kärntekniska olyckor?

En aktuell studie av två kärnkraftverk i USA visar att inget olycksförlopp kan väntas ge akuta dödsfall av strålskador och mycket få strålningsorsakade cancerfall. Studien nämner också kort att Fukushima-olyckan i många avseenden liknade de tänkta olyckor som analyserats, se http://www.nrc.gov/about-nrc/regulatory/research/soar.html; själva rapporten kan sökas med kod ML120250406 på http://adams.nrc.gov/wba/. Fukushima har ju inte heller orsakat något akut strålningsdödsfall. Däremot visar Fukushima att en stor kärnteknisk olycka också orsakar omfattande radioaktiv nedsmutsning i omgivningen, med stora kostnader och säkert också indirekta hälsoeffekter p g a evakueringar och stora störningar i samhällsfunktionerna.

Omgivningskonsekvenserna skulle dock varit mindre om Fukushima-verken hade haft filtrerad tryckavlastning, vilket sedan länge finns i bl a Sverige och nu senast installerats i Rumänien (se http://www.areva.com/EN/news-9166/areva-to-supply-filtered-containment-venting-systems-for-cernavoda-plant-in-romania.html).

Hög persondos vid industriell materialprovning i Peru

Starka radioaktiva strålkällor används ofta för att söka dolda sprickor i viktiga metallkonstruktioner, och därmed hindra t ex flygolyckor. Personal som utför sådan radiografering måste vara väl utbildad, särskilt om det blir fel på utrustningen. En materialprovare i Peru utsattes den 12 januari för en dos som enligt den första rapporten kan ha varit så hög som 7000 mSv (se http://www-news.iaea.org/). Om detta visar sig riktigt löper han stor risk för allvarlig skada eller dödsfall.

Läkare kan förvärra strålningshändelser pga bristande utbildning

Välutbildad medicinalpersonal är viktigt vid strålningsolyckor (se t ex Operat. Radiat. Safety 96, suppl 2, 2009: s50-s54) och den internationella strålskyddskommissionen gav ut råd om sådan utbildning strax före Fukushima-olyckan (ICRP Publ. 113, 2010). Enligt uppgift förekom det i Fukushima-olyckans inledning att läkare vägrade ge adekvat vård till behövande eftersom de helt felaktigt oroade sig för strålning från patienterna. Vañó m fl (J. Radiol. Prot. 31, 2011: 285-287) framhåller detta som bevis för att utbildningen av medicinalpersonal om strålning måste förbättras i många länder.