I två aktuella rapporter publicerade i Journal of Radiological Protection beskriver Harrison och medarbetare (Public Health England/Oxford Brooks University) nya intressanta uppgifter relaterade till mordet på den fd ryske agenten Alexander Litvinenko i London 2006 https://doi.org/10.1088/1361-6498/aa58a7 , https://doi.org/10.1088/1361-6498/aa80f5 . Litvinenko bjöds den 1 november 2006 på te förgiftat med polonium-210. Han utvecklade snabbt tecken på svårartad akut strålsjuka och avled inom tre veckor i den kliniska bilden av benmärgs- och multiorgansvikt. Fallet blev föremål för en mycket omfattande mordutredning, vars resultat bl a redovisades i den fylliga Owen-rapporten, publicerad januari 2016 och tidigare kommenterad av oss här på SREMC (rapporten kan nås via websidan ”The Litvinenko Inquiry”, www.litvinenkoinquiry.org).
Nu föreligger kompletterande data. Post-mortem-undersökningar (inklusive autoradiografi av hårprover) av den mördade indikerar att han utsattes för ett första 210Po-förgiftningsförsök redan i oktober 2006. Författarna uppger att absorberad stråldos då var betydligt lägre (1/100 del) jämfört med vid det andra mordförsöket i november, men kanske ändå så hög att Litvinenko kunde ha avlidit pga endast denna. Sjukdomsförloppet hade då blivit betydligt långsammare och mildare, men med trolig utveckling av främst irreversibel njursvikt inom månader till år. Författarna anger att Litvinenko vid det första expositionstillfället i oktober 2006 sannolikt utsatts för ca 40 MBq 210Po vilket, med en absorption från tarm till blod på ca 10 %, torde medfört en organdos av maximalt cirka 3 Gy, medan den kraftigare förgiftningen i november 2006 uppgick till ca 4 GBq, vilket torde ha medfört doser kring ca 20 Gy till mer än 100 Gy.
Kommentar: Vi instämmer i författarnas medicinska bedömning att ”död var det oundvikliga utfallet” av den mycket kraftiga 210Po-förgiftning Alexander Litvinenko utsattes för den 1 november 2006, detta oavsett om sjukvården då omgående hade kunnat ställa rätt diagnos och erbjuda maximal, högspecialiserad medicinsk behandling. Den totala stråldosen från de högenergetiska alfapartiklarna var då tydligt supraletal. Det är mer osäkert vilka hälsoeffekter den nu upptäckta första, mindre 210Po-exponeringen i oktober ensam kunde ha lett till. Möjligen hade han kunnat överleva den isolerade händelsen.
I Harrisons andra rapport https://doi.org/10.1088/1361-6498/aa80f5 redogörs för uppföljning av personer som oavsiktligt kontaminerats med 210Po i anslutning till mordet. Så snart det blev känt vad Litvinenko exponerats för upptäcktes mätbar aktivitet av 210Po i det sjukhus där han vårdades, i den bar där han intog den förgiftade te-drycken, och t o m i de flygplan som de utpekade mördarna rest med från England till Ryssland efter mordförsöket. Händelsen ledde till stora internationella utredningsinsatser för att spåra och medicinskt utvärdera personer som misstänktes ha blivit kontaminerade med 210Po i anslutning till mordet. Även ett flertal svenska medborgare som t ex varit i den aktuella London-baren eller i berörda flygplan vid aktuell tidpunkt kontaktades och undersöktes, detta via ansträngningar från Socialstyrelsen/ KcRN/SREMC och SSM. Måttligt förhöjda halter av 210Po i 24h urin kunde då uppmätas från några personer, dock utan tydlig koppling till Londonmordet och utan några tydliga hälsokonsekvenser.
I Harrisons aktuella artikel beskrivs två brittiska personer som befanns ha varit kontaminerade med 210Po och som följdes upp i flera månader efter händelsen. Hos den mest exponerade personen låg stråldoserna trots allt under tröskeln för irreversibel organskada, men författarna noterade en något ökad generell risk för framtida utveckling av cancer. Av intresse är också att denne person under en kortare period erhöll kelatterapi med unithiol, för att öka utsöndringen av 210Po. Författarnas konklusion är dock att denna behandling, när det gällde att minska absorberade doser, endast var ”moderately effective”.