Redaktionen vill påminna läsarna om att viktig information kring inträffade strålningshändelser finns kontinuerligt tillgänglig på IAEAs nyhets-site på webben: https://www-news.iaea.org

Siten, som även stöds av Nuclear Energy Agency of the Organization of Economic Cooperation Development (OECD/NEA) och World Association of Nuclear Operators (WANO), listar och beskriver strålningshändelser som anmäls till IAEA. I genomsnitt tillkännages cirka 30-50 händelser årligen. Själva rapporterna tillhandahålls och uppdateras av respektive deltagande länders myndigheter, vilka därför också helt ansvarar för rapporternas innehåll.

Nyligen meddelades om en olycka i september 2015 i Iran, där två arbetare inom oljeindustrin accidentellt exponerades för en radiografikälla, iridium-92 (35 Ci). Som vid så många tidigare inträffade olyckor fanns ett betydande inslag av ”mänsklig faktor” med i spelet. Själva strålkällan (en guide tube) demonterades här ut ur sitt skyddshölje utan att aktuella personer var medvetna om strålrisken. Källan blev liggande i en bil mellan två framstolar, där de två arbetarna sedan satt och sov under 4 respektive 6 timmar innan källan upptäcktes och kunde återföras inom sitt skyddshölje (projector). Det var symtom av illamående och kräkningar följande morgon som fick den ene arbetaren att slå på sin intensimeter (survey meter) och därmed upptäcka strålkällan. Man har beräknat att de två arbetarna exponerades för helkroppsdoser av ca 3,4 Gy respektive 1,6 Gy. Båda sökte sjukhusvård för medicinsk uppföljning och fortsatt handläggning. En kompletterande rapport beträffande det medicinska förloppet har utlovats i senare skede.

Kommentar från redaktionen:

Denna händelse är en av de fåtaliga som under de senaste två åren via IAEA klassats som grad 3 enligt INES (dvs ”allvarlig incident”, se https://www-news.iaea.org/InesScale.aspx ) och som sannolikt kommer att medföra tydlig medicinsk påverkan på människa.

Man anser idag att ”LD50-dosen” för människa generellt torde ligga kring 3-4 Sv helkropp utan någon medicinsk uppföljning eller behandling, sannolikt flera Sv högre med högspecialiserad medicinsk handläggning. Utfallet är till stor del beroende av den specifika strålningssituationen, samt vilken specifik medicinsk vård som kan erbjudas. I det aktuella fallet kan man hos den mest drabbade personen, efter initialt avklingande av beskrivna prodromalsymtom, med hög sannolikhet förvänta sig hematologisk påverkan. Denna torde manifesteras som en pancytopeni, med ökad infektions- och blödningsrisk som första kliniska konsekvens. Från tidigare strålningsolyckor med små lokala strålkällor på cm/dm-avstånd från den exponerade, har vi bl a lärt oss att från källan mer distalt belägen benmärg ibland kan ”sparas”, dvs att det även vid relativt höga helkroppsdoser kan det hos vissa patienter finnas kvar viss, fungerande residual hematopoes. Det gör att man i ett fall som detta torde behöva ”vänta ut” den hematologiska utvecklingen under åtminstone ca en till två veckor, innan eventuellt beslut om allogen stamcellstransplantation kan bli aktuellt. Detta är i linje med EBMTs publicerade riktlinjer – se https://www.ebmt.org/Contents/About-EBMT/Who-We-Are/Committees/Documents/Pocket%20guide.pdf. Där finns även överskådliga scheman för medicinsk provtagning och uppföljning/ övervakning samt behandlingsråd. I det aktuella fallet torde indikation ha funnits för klinisk behandling med den hematologiska tillväxtfaktorn G-CSF (filgrastim), i syfte att minimera och förkorta tiden med allvarlig, infektionsrelated granulocytopeni. I Sverige hade en händelse som denna aktiverat såväl Socialstyrelsens Radionukleära medicinska expertgrupp (RN-Meg) som Kunskapscentrum för strålningsmedicin vid katastrofer (KcRN) vid Karolinska Institutet/Socialstyrelsen.

Redaktionen ämnar bevaka fallet och planerar att återkomma när den medicinska uppföljningen publicerats.