I en nyligen publicerad artikel gör Dr Keith Pearce en inlaga i diskussionen om evakuering vid utsläpp från kärnkraftverk, eller annan omfattande spridning av radioaktivitet, där han bland annat argumenterar för att vikten av genomtänkt återkallande av skyddande åtgärder ofta underskattas.
Artikeln hänvisar till den större sammanställning av effekter av evakuering och skyddande åtgärder från 2022 som vi tidigare refererat. Denna visade på att evakuering för att skydda framförallt äldre från stråldoser under 100 mSv har hög risk att orsaka mer skada än nytta.
Pearce påtalar i artikeln att alla scenarier vid ett kärnkraftshaveri innebär överrisker för fysisk och psykisk skada, men att snabb evakuering nu är välkänt att orsaka reell skada som kunnat observeras i vetenskapliga studier. Skadan är särskilt påtaglig när äldre som behöver viss vård och hjälp ska flyttas, där man sällan kan ge samma stöd under och efter evakueringen som före densamma. Hos dessa har man sett ökad dödlighet orsakad av hypotermi, dehydrering och försämring av allmäntillståndet. Detta kontrasteras i artikeln med risken för exponering för stråldoser som under 100 mSv har varit svåra att direkt koppla till ökad risk för strålinducerad cancer (även om Pearce inte ifrågasätter användning av den linjära dos-responsmodellen utan tröskelvärden, “LNT”, i riskbedömningar).
Psykiska negativa effekter (depression och post-traumatiskt stressyndrom) sågs i mellan 10 och 20% av den evakuerade befolkningen vid Fukushima, och var signifikant högre än för de som inte evakuerats. Detta kan kontrasteras med livstidsrisken för post-traumatisk stressyndrom som är runt 1% i hela populationen.
Utifrån tidigare data menar Pearce att för äldre på boenden och i äldrevården, löper man mycket stor risk att göra mer skada än nytta om man evakuerar dessa personer för att undvika doser lägre än 300 mSv (som är övre gränsen för Storbritanniens ”Emergency Reference Level”). Han påpekar också att beräkningen av dessa gränsvärden inte tagit hänsyn till riskerna för negativa psykiska effekter.
I artikeln exemplifieras svårigheterna i skyddsåtgärder och kommunikation med en uppmärksammad tågolycka i Ohio i februari 2023, där bland annat vinylklorid läckte ut i omgivningen. Pearce menar att handläggningen med skyddsåtgärder, sanering, informationsinsatser och en oberoende utredning efter händelsen är skolboksexempel på hur sådana olyckor bör hanteras. Trots detta skapades och spreds snabbt rykten om mörkläggning och hälsoeffekter. Oavsett ryktenas sanningshalt leder detta ofta till att den yngre, mer mobila, delen av befolkningen flyttar och att de negativa sociala och ekonomiska konsekvenserna för det drabbade området blir omfattande. Detta skedde även om det inte fanns någon nämnvärd medicinsk skada från själva olyckan.
Pearce betonar att det avgörande vid en händelse kommer vara att bedöma i vilka fall lokala skyddsåtgärder räcker, i vilka utvalda fall man ska använda sig av evakuering, och i de fallen, hur man kan ge tillräckligt och beständigt stöd för de sjuka och äldre som evakueras. Stora svårigheter lär ligga i att försäkra den allmänhet som inte behöver skyddsåtgärder att detta är rätt strategi.
Avslutningsvis ges ett antal punkter som författaren tycker bör beaktas inför framtida större oväntade utsläpp av radioaktivitet i atmosfären:
- Hur ska vårdkrävande äldre vars risk för stokastiska effekter är låg även vid högre doser ges rätt stöd. Om evakuering av dessa måste göras, behöver den vara välplanerad och varsamt genomförd för att inte orsaka stor dödlighet.
- Åldersgränser för profylaktisk jodblockad bör övervägas.
- Budskap om skyddsåtgärder behöver vägas noga för att inte få situationen att låta mer dramatisk än nödvändigt. Väldigt få tänkbara radionukleära händelser är liv-och-död-situationer, och lär orsaka panik om de framstår så.
- Vi, som experter, bör kunna förklara råd givna till myndigheter och politiker på begripliga sätt som får plats på en A4.
Vår kommentar:
Artikeln bidrar med värdefull reflektion om hur skyddsåtgärder ska användas samt hur och när de bör återkallas. Den är välformulerad med tankeväckande exempel och argumentation, vilket behövs då dessa sällanhändelser behöver aktualiseras med angränsande exempel, såsom kemiska olyckor och pandemin.
De psykiska effekterna av evakuering bör vägas in i alla planer för radionukleära händelser, särskilt då de kan ha tenderat att underskattas tidigare. Nyttan (eller intentionen att göra nytta) med åtgärder är ofta tydlig, men vad gäller risker med skyddsåtgärder är det svårt att veta på förhand, eller under händelsen, vad som ger god effekt till rimlig kostnad. Detta blev tydligt av covid-19 pandemin, där man först nu börjar få bra data på vad isolering, nedstängning och andra åtgärder egentligen kostat.
Författarens poäng om åldersgränser för jodblockad ligger i linje med den svenska beredskapsplaneringen att framöver bara ge profylax till personer under 40 år.