Eftersom olyckor med joniserande strålning är mycket ovanliga saknar ofta räddningspersonal egen erfarenhet av och regelbunden träning i hur man hanterar sådana situationer. Samtidigt är fortbildning viktig för att öka förståelsen av skadeverkningar från joniserande strålning, eliminera missförstånd och träna in automatiserade och väldefinierade kommunikationsmönster och omedelbara insatser vid olyckor. Melo AR och medförfattare genomförde en kvalitativ intervjustudie i Portugal för att kartlägga kunskapen om joniserande strålning bland erfaren räddningspersonal med särskild utbildning av bland annat olyckor med joniserande strålning och bland officerare som arbetar med försvar mot kemiska, biologiska och radionukleära stridsmedel. Syftet var att jämföra dessa gruppers kunskap och uppfattningar med de som uttrycks av experter som samarbetar med bl a IAEA och UNSCEAR, samt att kartlägga hur eventuell diskrepans kan inverka på effektiviteten av åtgärder vid en olycka.
Tre brandmän, fyra officerare och åtta experter intervjuades. En mental modell av kunskap och attityder skapades baserad på experternas svar och jämfördes med en separat modell baserad på räddningspersonal och officerares svar. Experterna var samstämmiga om fakta kring joniserande strålning. Deras åsikter skiljdes mest åt vad gäller stokastiska effekter av små doser. En expert ansåg att även minimal exponering kan ha stokastiska effekter och bör undvikas om möjligt, medan en annan ansåg att små doser inte är oroande: ”there are people who live in the mountains and receive more cosmic radiation and interestingly are healthier than people who live in cities. In the Caucasus, for example, people living above 2000 m altitude have great longevity”.
Räddningspersonalens och officerarnas kunskapsmodell var i huvudsak samstämmig med experternas, men mindre detaljerad. En viktig skillnad var dock att räddningspersonalen uttryckte oro för att en person som exponerats för strålning själv kan bli en strålkälla. Författarna drog slutsatsen att denna uppfattning kan inverka negativt på räddningsarbetet, då rädsla för att själv bli bestrålad kan göra att räddningspersonalen undviker att genomföra relevanta insatser.
Slutligen konstaterar författarna att de enbart intervjuade räddningspersonal med särskild träning eller expertis i att hantera radionukleära händelser i denna studie. Det vore också intressant att studera räddningsarbetare utan särskild träning, vilka mycket väl kan kallas in initialt vid en större händelse.
KcRN:s kommentar:
Från COVID19-pandemin har vi lärt oss att även rika länder med väl utvecklade sjukvårdssystem kan sakna materiella och utbildningsmässiga förutsättningar för optimal hantering av hälsokatastrofer. Denna studie är mycket begränsad, men belyser ändå att räddningspersonal, trots lång erfarenhet och specifik utbildning i att hantera radionukleära händelser, kan ha viktiga missuppfattningar om hur strålning sprids, vilka negativt kan påverka deras förmåga att genomföra livräddande insatser. Sannolikt beror sådan okunskap och fördomar på att händelserna är mycket ovanliga. Liknande svagheter kan mycket väl finnas hos svenska brandmän och sjukvårdspersonal, och kan antas vara mer uttalade hos de som inte särskilt utbildats i hantering av radionukleära katastrofer. Vi har också i samband med tidigare strålövningar i Sverige bl a noterat svårigheter att skilja på innebörden bakom begreppen exponering och kontaminering.
Med hänsyn till det försämrade säkerhetsläget i vårt närområde vore det värdefullt att bland svensk räddningspersonal kartlägga kunskap om hantering av radionukleära katastrofer, samt inventera vilken materiel som är nödvändig att lagerhålla, för att möjliggöra ett optimalt livräddande omhändertagande.
Referens
Melo AR, Silva RMC, Palma-Oliveira JM and Martins DR, Ionising radiation risk perception through mental models: towards radiological emergency preparedness. J. Radiol. Prot. 40 (2020) 1179–1195 (17pp)