Processen kring olyckorna, utsläpp av radioaktivitet och kontaminerad mark – en jämförelse mellan Tjernobyl och Fukushima

Det har nu gått 5 år sedan kärnkraftskatastrofen i Fukushima och 30 år sedan den i Tjernobyl. I en rapport i Journal of Radiation Research av Tetsuji Imanaka, et al 2015 jämför författarna hur olyckorna gick till, de radioaktiva utsläppen och kontaminering av mark. Vid olyckan i Tjernobyl inträffade explosionen i reaktorhärden och reaktormaterialen (såsom kärnbränsle och grafitblock) spreds i atmosfären. Sammansättningen av de radionuklider som släpptes ut från Tjernobyl liknande därför de som finns i reaktorhärden. Vid olyckan i Fukushima uppkom en härdsmälta pga förlust av kylmedel efter att kraftverket förlorat elförsörjningen. Författarna skriver att skillnaden i processen kring olyckorna återspeglar både den radioaktivitet som släppts ut samt sammansättningen av radioaktiva ämnen som uppmätts i de kontaminerade områdena. Flyktiga radionuklider (t.ex. 132Te-132I, 131I, 134Cs och 137Cs) bidrog till gammaexponering av kontaminerad mark runt Fukishima, medan en större variation av radionuklider observerades runt Tjernobyl. Det är klart att utsläppen av 131I och 137Cs från Fukushima var betydligt mindre än från Tjernobyl. Siffrorna från UNSCEAR och Tjernobyl Forum indikerar att utsläppen av 131I och 137Cs från Fukushima var 7% och 10% av respektive utsläpp från Tjernobyl. Den frigjorda radioaktiviteten i form av 90Sr, 239Pu och andra radionuklider från Fukushima anses vara mycket mindre än den som frigjordes från Tjernobyl, vilket återspeglar skillnaden i olycksprocessen.

Vår kommentar: Som författarna beskriver har händelseförloppet för respektive olycka stor betydelse för vilka radionuklider som släpps ut och hur stor spridningen/ kontaminering av mark blir. Det senare påverkas också av andra omständigheter, t ex metereologiska förhållanden som regn, snö och vind.

Ökad risk för självmord hos estniska saneringsarbetare efter Tjernobylolyckan

I Tjernobyl, Ukraina, inträffade 1986 en av vår tids största kärnkraftskatastrofer, vilket ledde till att radioaktiva ämnen spreds till stora delar av Europa. Sammanlagt ca 530 000 personer från hela dåvarande Sovjetunionen fördes till det mest drabbade området i Ukraina för att sanera och minska de negativa konsekvenserna av olyckan. Tjernobylområdet innefattar den officiella 30km-zonen (30 km radie från kärnkraftverket) samt angränsande områden där arbete genomförts.

I en review-artikel av Rahu et al har man sammanställt studier av 4831 arbetare från Estland, alla män, som ingick i den ovan nämnda gruppen. Mellan åren 1986 och 1991 arbetade de med bl a dekontaminering, uppförande av byggnader, transporter, mätning av stråldoser och vakttjänster. Observationen, fram till 31 december 2012, omfattade 102 158 person-år. Eftersom Estland sedan lång tid har väl utvecklade cancerregister och dödsorsaksregister, samt personnummer för identifiering, är bortfallet litet – endast 0,4 % av kohorten (återstår totalt n=4811).

Syftet med denna undersökning var ffa att få kunskap om långsiktiga effekter av lågdosstrålning avseende cancerrisk, och då i första hand leukemi. När studien planerades (1991-1992) rådde stor osäkerhet angående vilken stråldos arbetarna exponerats för, men man insåg att antalet arbetare från Estland (4000-5000 personer) var för litet för att kunna se en signifikant ökning av leukemi om inte en individuellt betydligt högre exponering än dokumenterat varit aktuell.

I en första fas av studien har man jämfört kohorten med det nationella cancerregistret och man skickade också ut ett frågeformulär om vilket typ av arbete som genomfördes under tiden i Tjernobyl. I en andra fas tittade man på solida tumörer och dödsorsaker i den aktuella kohorten. Man screenade också för cancer och noduli i sköldkörteln. Glykoforin A (GPA) och flourescens in situ hybridiserings (FISH)-analyser genomfördes för att bekräfta eller dementera de dokumenterade stråldoserna och för att kunna göra nya uppskattningar av medelvärdet av strålexponeringen hos arbetarna. De skattade exponeringsdoserna från officiella register var låga (medel 9,9 cGy) och den biodosimetriska utvärderingen konfirmerade dessa låga medelvärden (10 cGy). Därefter har molekylära studier använts för att upptäcka om strålningsrelaterade mutationer nedärvts till arbetarnas barn. Minisatellit-mutationer tenderade vara något, dock ej statistiskt signifikant, ökade hos barn födda efter Tjernobylolyckan, jämfört med syskon födda före olyckan. Utvärderingen kunde inte påvisa någon ökad incidens av specifika cancrar, inklusive leukemi, i kohorten efter olyckan, ett fynd som inte överraskade författarna mot bakgrund av det totala antalet cancerfall var lågt. Två fall av sköldkörtelcancer observerades jämfört med förväntade 1,42 fall, således låg evidens för effekt efter exponering i vuxen ålder, ett fynd som är i linje med vad som noterats från andra studier.

Det mest anmärkningsvärda vid uppföljningen sedan 1986 var att risken för självmord ökade med 30 % i gruppen saneringsarbetare. Här har man gjort en åldersmatchad jämförelse med den övriga manliga populationen i Estland. Även en ökning av alkohol-inducerade tillstånd noterades. Enligt författarna pekar den betydande ökningen av självmord på en viktig folkhälsofråga, att ångest och störande beteende kan vara delvis relaterade till en rädsla för strålning och dess konsekvenser.

Vår kommentar: Återigen framkommer vikten av att uppmärksamma psykosociala effekter i samband med stora strålningsolyckor. Problem som ångest, oro och rädsla, i många fall accentuerade av okunskap, kan medföra allvarliga hälsokonsekvenser. Vid bedömningen av självmord hos arbetarna gjordes jämförelser med åldersmatchade kohorter, men i övrigt framkommer inte att man undersökt om andra, t ex socioekonomiska förhållanden, kan ha inverkat. Noterbart är också att den största ökningen av självmord skedde under de första åren efter olyckan, för att sedan avta något under observationstiden. I samband med sköldkörtelscreening och nålbiopsi sågs oväntat ett ökat antal små sköldkörtelcancrar som registrerades och finns tidigare beskrivna av Rahu el al, 2006. Man har nu konstaterat att denna ökning helt berott på att dessa arbetare, utan symtom, erbjöds screening, vilket allmänheten inte erbjudits. Icke symtomgivande, små cancrar kanske inte hade diagnostiserats, dvs givit symtom, utan screeningen. Liknande diskussioner ang screening och screeningmetoder för uppföljning förs även när det gäller frågor om ökad cancerrisk efter olyckan i Fukushima, något som vi tidigare rapporterat om.

Fukushima – Långsiktigt lärande

Från att ha varit en akut kärnkraftsolycka har situationen nu övergått till en kronisk miljökatastrof med flera sociala, psykologiska, ekonomiska och politiska konsekvenser, det skriver Reich och Goto i en kommentar till en tidigare artikel i Lancet av Ohtsuru et al. I kommentaren talar man om de olikheter som ändå finns då man jämför Fukushima, som var en olyckshändelse i fredstid, och Hiroshima/Nagasaki, som var avsiktliga statliga krigshandlingar. I Fukushima har ingen dött av strålexponering, och enligt rapporten från FN:s vetenskapliga kommitté, United Nations Scientific Committee on the Effects of Atomic Radiation (UNSCEAR) 2013 förväntas ingen ökad framtida risk för cancerutveckling.
Reich och Goto identifierar tre grundläggande principer för långsiktiga åtgärder i Fukushima. Den första beskriver ett samhällsengagemang där samhälle och individer måste ges möjlighet att förstå sin egen situation och besluta om åtgärder som är lämpliga för dem. Den andra principen handlar om justering av hälso-och sjukvårdssystemet där hälsorisker av strålexponering bör integreras i befintligt system, utan medikalisering av sociala frågor och utan att behandla oro för strålning som psykiska problem. Slutligen anser författarna att det bör finnas en oberoende bedömning av genomförandet av de politiska förslagen från Japans parlamentariska kommission, om att stärka sin förmåga att kontrollera risker med kärnkraft och att läka skadan i Fukushima.
Som Från Hiroshima och Nagasaki till Fukushima-serien klargör, är de tre japanska platser förbundna med mer än tragedi. Japan har blivit en unik och viktig plats för att förstå strålningsrelaterade hälsoeffekter samt effekter och efterdyningar av kärnkraftsolyckor, detta klargör Gregory Clancey och Rethy Chhem i en kommentar till det ovanstående inlägget. Händelserna 1945 formade institutioner och forskningsprogram som kom att spela en viktig roll i Fukushima 66 år senare. The divisionen of human health, International Atomic Energy Agency (IAEA), koordinerade 2012 en serie expertmöten i Wien och Fukushima, där det övergripande temat var strålning, hälsa och samhälle. Frågor som måste lösas omfattar bland annat förtroende, kommunikation och engagemang mellan läkare och allmänheten. Något som går utanför den traditionella folkhälsan, en samverkan mellan läkare och samhällsvetare som försöker göra något förnuftigt av en medicinsk kris.

Tidigare inlägg i serien “Från Hiroshima och Nagasaki till Fukushima” från The Lancet, 2015, finns länkade (del 1, del 2, del 3). Det är av stor vikt för fortsatt förebyggande arbete och lärande, att dela erfarenheterna från Fukushima.