I Tjernobyl, Ukraina, inträffade 1986 en av vår tids största kärnkraftskatastrofer, vilket ledde till att radioaktiva ämnen spreds till stora delar av Europa. Sammanlagt ca 530 000 personer från hela dåvarande Sovjetunionen fördes till det mest drabbade området i Ukraina för att sanera och minska de negativa konsekvenserna av olyckan. Tjernobylområdet innefattar den officiella 30km-zonen (30 km radie från kärnkraftverket) samt angränsande områden där arbete genomförts.
I en review-artikel av Rahu et al har man sammanställt studier av 4831 arbetare från Estland, alla män, som ingick i den ovan nämnda gruppen. Mellan åren 1986 och 1991 arbetade de med bl a dekontaminering, uppförande av byggnader, transporter, mätning av stråldoser och vakttjänster. Observationen, fram till 31 december 2012, omfattade 102 158 person-år. Eftersom Estland sedan lång tid har väl utvecklade cancerregister och dödsorsaksregister, samt personnummer för identifiering, är bortfallet litet – endast 0,4 % av kohorten (återstår totalt n=4811).
Syftet med denna undersökning var ffa att få kunskap om långsiktiga effekter av lågdosstrålning avseende cancerrisk, och då i första hand leukemi. När studien planerades (1991-1992) rådde stor osäkerhet angående vilken stråldos arbetarna exponerats för, men man insåg att antalet arbetare från Estland (4000-5000 personer) var för litet för att kunna se en signifikant ökning av leukemi om inte en individuellt betydligt högre exponering än dokumenterat varit aktuell.
I en första fas av studien har man jämfört kohorten med det nationella cancerregistret och man skickade också ut ett frågeformulär om vilket typ av arbete som genomfördes under tiden i Tjernobyl. I en andra fas tittade man på solida tumörer och dödsorsaker i den aktuella kohorten. Man screenade också för cancer och noduli i sköldkörteln. Glykoforin A (GPA) och flourescens in situ hybridiserings (FISH)-analyser genomfördes för att bekräfta eller dementera de dokumenterade stråldoserna och för att kunna göra nya uppskattningar av medelvärdet av strålexponeringen hos arbetarna. De skattade exponeringsdoserna från officiella register var låga (medel 9,9 cGy) och den biodosimetriska utvärderingen konfirmerade dessa låga medelvärden (10 cGy). Därefter har molekylära studier använts för att upptäcka om strålningsrelaterade mutationer nedärvts till arbetarnas barn. Minisatellit-mutationer tenderade vara något, dock ej statistiskt signifikant, ökade hos barn födda efter Tjernobylolyckan, jämfört med syskon födda före olyckan. Utvärderingen kunde inte påvisa någon ökad incidens av specifika cancrar, inklusive leukemi, i kohorten efter olyckan, ett fynd som inte överraskade författarna mot bakgrund av det totala antalet cancerfall var lågt. Två fall av sköldkörtelcancer observerades jämfört med förväntade 1,42 fall, således låg evidens för effekt efter exponering i vuxen ålder, ett fynd som är i linje med vad som noterats från andra studier.
Det mest anmärkningsvärda vid uppföljningen sedan 1986 var att risken för självmord ökade med 30 % i gruppen saneringsarbetare. Här har man gjort en åldersmatchad jämförelse med den övriga manliga populationen i Estland. Även en ökning av alkohol-inducerade tillstånd noterades. Enligt författarna pekar den betydande ökningen av självmord på en viktig folkhälsofråga, att ångest och störande beteende kan vara delvis relaterade till en rädsla för strålning och dess konsekvenser.
Vår kommentar: Återigen framkommer vikten av att uppmärksamma psykosociala effekter i samband med stora strålningsolyckor. Problem som ångest, oro och rädsla, i många fall accentuerade av okunskap, kan medföra allvarliga hälsokonsekvenser. Vid bedömningen av självmord hos arbetarna gjordes jämförelser med åldersmatchade kohorter, men i övrigt framkommer inte att man undersökt om andra, t ex socioekonomiska förhållanden, kan ha inverkat. Noterbart är också att den största ökningen av självmord skedde under de första åren efter olyckan, för att sedan avta något under observationstiden. I samband med sköldkörtelscreening och nålbiopsi sågs oväntat ett ökat antal små sköldkörtelcancrar som registrerades och finns tidigare beskrivna av Rahu el al, 2006. Man har nu konstaterat att denna ökning helt berott på att dessa arbetare, utan symtom, erbjöds screening, vilket allmänheten inte erbjudits. Icke symtomgivande, små cancrar kanske inte hade diagnostiserats, dvs givit symtom, utan screeningen. Liknande diskussioner ang screening och screeningmetoder för uppföljning förs även när det gäller frågor om ökad cancerrisk efter olyckan i Fukushima, något som vi tidigare rapporterat om.