Såväl nya som gamla kunskaper krävs för att skydda allmänheten vid stora olyckor

Genomgång av åtgärder och händelser vid olyckan i Fukushima

I mars 2011 ägde en stor kombinerad katastrof rum i Japan, när en jordbävning och efterföljande tsunami kulminerade i en förlust av mer än 18 000 personer. Detta ledde också till den stora olyckan vid Fukushima Daiichi kärnkraftverk.

Katastrofberedskapen vid Tokyo Electric Power Company (TEPCO) Fukushima Daiichi kärnkraftverk startade efter konsekvenserna av en tsunami som utlöstes av jordbävningar med magnitud 9,0. Tsunamin vid den aktuella olyckan 2011 uppskattades vara cirka 14 m hög, vilket översteg kärnkraftverkets skyddsanordningar, som var konstruerade för att motstå 5,7 m.

I en artikel av Callen et al ställer man sig frågan ”Vad kan vi lära oss av olyckan i Fukushima Daiichi kärnkraftverk när det gäller beslutsfattande och åtgärder för att skydda allmänheten vid en allvarlig reaktorolycka?”
Man har presenterat de viktigaste händelserna i kronologisk ordning med hjälp av en tidslinje. Händelserna har sedan kategoriserats och analyserats uppdelade i undergrupper efter funktionella krav enl (1) Identifiera, anmäla och aktivera; (2) vidta brådskande skyddsåtgärder (inom timmar) (3) utvärdering av inledningsfasen (4) hantera de medicinska åtgärderna (5) hålla allmänheten informerad (6) Åtgärder mot jordbruk och motåtgärder mot intag och långsiktiga skyddsåtgärder och (7) mildra de icke-radiologiska konsekvenserna och utfallet av nödsituationen.

Avsnitten är detaljerat beskrivna och kan läsas i sin helhet i artikeln. Bland de lärdomar som framkommer i artikeln noteras (med några kommentarer från oss insprängda)…

(1): Det är nödvändigt med förutbestämda skyddsåtgärder som allmänheten skall vidta, för att säkerställa att instruktioner kan tillhandahållas snabbt och effektivt. (Här tror vi att den svenska beredskapen runt kärnkraftverken är god, med väldefinierade beredskapszoner, system för snabb information till allmänheten, utdelade jodtabletter i närområdet, återkommande beredskapsövningar m.m.).

(2): Skyddsåtgärder som inomhusvistelse eller evakuering måste genomföras omedelbart när förhållandena vid kärnkraftverk indikerar faktisk eller beräknad risk, eftersom tidpunkten, riktningen och varaktigheten av ett utsläpp inte är förutsägbart.

Förutsättningar för säker evakuering av speciella anläggningar (t ex sjukhus, skolor eller fängelser), med prioritet för att säkerställa att nödvändig sjukvård ges. (Även här tror vi att den svenska beredskapen är bra rustad. Emellertid pågår nu en internationell diskussion om värdet av, kontra riskerna med, evakuering och ffa omlokalisering).

Mätkriterier för screening och dekontaminering av personer bör vara lämpliga för användning vid nödsituationer (det vill säga att man, vid fastställande av mätvärden som ska leda till åtgärd bör ta hänsyn till att screening i en olyckssituation ska genomföras i områden där strålnivån sannolikt ligger över bakgrundsnivåerna för strålning).

Skydd i form av inomhusvistelse bör endast användas under en kortare period (1 till 2 d) och rådgivning till allmänheten att frivilligt evakuera var problematisk. Beslut om skydd inomhus och/eller evakuering ska tas av den berörda myndigheten (vilket är fallet i svensk beredskapsplanering).

(3): Förutsättningar måste finnas för att snabbt genomföra miljömätningar i områdena utanför de evakuerade platserna.

Operativa kriterier för miljöövervakning måste vara förutbestämda för att säkerställa ett adekvat genomförande av evakuering eller omlokalisering efter ett utsläpp. (Den svenska beredskapen är god i detta avseende).

(4): Förutsättningar måste finnas för att utbilda medicinsk personal om att allmänna försiktighetsåtgärder mot infektion (t ex användning av masker, handskar) ger tillräckligt skydd vid hantering av patienter som eventuellt är förorenade med radioaktivt material. (Tål att upprepas även i vårt land!)

Doskriterier för den medicinska personalens arbete måste ta hänsyn till internationella rekommendationer och avpassas till risken för strålningsinducerade hälsoeffekter (Detta återspeglar att man i Japan inledningsvis hade uttalat restriktiva kriterier vilka, i kombination med kunskapsbrister kring joniserande strålning inom sjukvården, hindrade medicinsk personal från att genomföra viktiga medicinska åtgärder).

(5): Ett gemensamt offentligt informationscentrum bör inrättas omedelbart för samordning av information från alla officiella källor. (Är förberett på myndighetsnivå i Sverige)

Förutsättningar måste finnas för att det berörda landet ska kunna förklara eventuella skillnader i skyddsåtgärder mellan egna rekommendationer och det som rekommenderas officiellt av andra länder, t ex för medborgare på besök i olyckslandet.

All teknisk information som släpps ut till allmänheten måste innehålla en enkel språklig förklaring, inklusive viss försiktighet avseende de redovisade resultaten.

(6): Livsmedelsrestriktioner kan behöva genomföras utifrån förhållandena vid kärnkraftverket eller risken för utsläpp till miljön, redan innan övervakning och provtagningsresultat finns tillgängliga, för att säkerställa ett effektivt skydd för allmänheten.

Instruktioner gällande jordbruksåtgärder måste vara tillräckliga för att förhindra att förorenade livsmedel kommer in i distributionskedjan.

(7): Förutsättningar måste finnas för att svara på allmänhetens principiella bekymmer – ”Är jag säker?” – och man måste sätta den radiologiska hälsorisken i ett perspektiv.

Man måste säkerställa att alla handelsvaror uppfyller internationella normer och försäkra allmänheten och berörda parter (såsom importerande stater) om detta.

Att inrätta ett test- och certifieringssystem så snart som möjligt bidrar till att mildra påverkan på internationell handel.

Vår kommentar: Såsom författarna skriver har många av lärdomarna redan identifierats i samband med tidigare olyckor/kriser (IAEA 2012) och även införlivats i internationell vägledning (IAEA m fl. 2002). Dock ser vi här att detta är något som kräver upprepning för att få fäste och för att kunna införlivas i nationella riktlinjer. Så har t ex de slutsatser och rekommendationer kring fortsatt svensk RN-medicinsk beredskap som fördes fram efter olyckan i Kamedorapport nr 98, 2013 ännu ej implementerats till fullo. Vi ser också att de nya lärdomar som identifierats är viktiga aspekter för t ex hur allmänheten behöver svar på sina principiella bekymmer, ”är jag säker?”, genom att sätta strålningsrisken i ett perspektiv. Det här är frågor som återkommer i fler uppföljande artiklar efter olyckan i Fukushima och visar på den stora psykologiska effekten som en katastrof av det här slaget ger och som kvarstår även på lång sikt.

Tidigt intag av radiocesium bland närboende efter Fukushima-olyckan. Har de exponerades beteende påverkat dosen?

The National Institute of Radiological Sciences(NIRS) genomförde under perioden 27 juni – 28 juli 2011 helkroppsmätningar på 174 personer i området nära Fukushima Dai-Ichi kärnkraftverk (majoriteten kom från Namie town, den kraftigast förorenade kommunen), vilket vi tidigare rapporterat om(Kim et al, 2016). Mätningarna innefattade 134Cs samt 137Cs och syftet var att få mer information om tidigt intag. Man har antagit att intaget skedde den 12 mars, i samband med den första explosionen i reaktor 1, en vätgasexplosion. I resultatet noterades att doserna var låga och att resultatet var överensstämmande med det som tidigare rapporterats från Japan Atomic Energy Agency (JAEA).

Denna uppföljande del, Kunishima et al, 2017, har syftat till att identifiera beteendemönster som kan leda till, eller undvika, betydande interna stråldoser. Man har studerat relationen mellan den beräknade interna dosen av radiocesium (se tidigare inlägg, Kim et al) och individuella beteendedata hos 112 av de 174 personer som genomgått helkroppsmätningar (NIRS). I data som insamlades användes frågeformulär innehållande uppgifter såsom vistelseort, tid som man vistades på uppgiven plats, inomhus/utomhus, typ av byggnad (trä, betong). För resultatberäkningen i denna studie användes dock endast tiden för vistelsen på respektive plats. Fram till 25 mars redovisades vistelsen timme för timme och därefter dagligen fram till 11 juli 2011.

I de ovan beskrivna studierna har man använt sig av intecknad effektiv dos, E(τ), dvs den sammanlagda dos intaget kommer att orsaka under de kommande 50 (för vuxna) eller 70 (för barn) åren. För 134Cs och137Cs beräknades denna baserat på varje individs helkroppsinnehåll (134Cs) korrigerat för kroppsstorlek, förhållandet mellan 134Cs och137Cs samt antagandet om scenariot i vilket intaget skedde den12 mars 2011. Man har även uppskattat en förmodad sköldkörteldos från jod, utifrån beräkningar av sannolikt jodintag per enhet cesiumintag (mätningarna utfördes långt efter att eventuellt jod redan hade avklingat).

I denna uppföljande del (Kunishima et el, 2017), då man studerat en ev relation mellan intern stråldos och beteendedata, är korrelation dålig mellan den intecknade effektiva dosen och individens avstånd från kärnkraftverket. Författarna noterar att de individer (vuxna) som har högre intecknad effektiv dos har tenderat att fördröja sin evakuering jämfört med de som har lägre värden. Av särskilt intresse är intaget den 12 mars, då de flesta invånarna som bodde nära kärnkraftverket evakuerades, men tidpunkten är också viktig eftersom de interna doserna från kortlivade radionuklider, andra än 131I, förväntas ha varit relativt höga vid den tidpunkten. Författarna föreslår att intaget dominerades av inhalation under exponering för radioaktivt moln. När det gäller barn noterades ingen korrelation mellan intecknad effektiv dos och beteendedata.

Vår kommentar:
Om en reaktorolycka är så omfattande att det blir utsläpp av cesium omfattar det både Cs-134 och Cs-137 (efter en kärnvapenexplosion däremot endast Cs-137). Andelen Cs-134 beror på utbränningsgraden i kärnbränslet, men i grova drag väntar man sig i Fukushimafallet ungefär lika mycket av båda isotoperna (vilket också bekräftas i ett korrelationsdiagram i artikeln av Kim et al, 2016). Att ett antal personer bara hade en av isotoperna beror helt enkelt på att intagen varit små.

Detta orsakar en av ett antal osäkerheter i dosuppskattningarna (de beräknade sköldkörteldoserna från jod är förstås särskilt osäkra). Generellt sett är doserna låga vilket torde återspegla både att utsläppen var måttliga jämfört med Tjernobyl och att omfattande, kanske rentav överdrivna, skyddsåtgärder vidtagits.

Som författarna beskriver (Kunishima et al, 2017) tycks det som om vuxna personer med relativt höga interna doser har ganska troliga orsaker till detta, såsom direkt förorening, bevittnat explosionen, utomhus yrken etc.

Ökande incidens av tyreoideacancer – men också ökad dödlighet

Gästinlägg av:
Christel Hedman
Specialistläkare i onkologi, med klinisk och forskningsmässig erfarenhet av tyreoideacancer
Medlem av Socialstyrelsens RN-medicinska expertgrupp

Incidensen av tyreoideacancer har ökat dramatiskt i hela världen de senaste decennierna, och ökningen består framför allt av fler fall av papillär tyreoideacancer, den minst aggressiva varianten av sköldkörtelcancer. En förklaring till ökande incidensen är den ökande överdiagnostiken av små, icke symtomgivande tumörer, men det är oklart om det kan förklara hela ökningen. I mars 2017 publicerade Lim et al en studie i JAMA med frågeställningen: är den ökande incidensen en effekt av överdiagnostik eller finns det en verklig ökning av tyreoideacancer? Om ökningen är en verklig ökning av tyreoideacancer borde även dödligheten öka. På senare år har studier publicerats, som tyder på att det även skett en ökning av mer avancerade tyreoideacancrar, vilket tyder på en verklig ökning av incidensen.

I denna artikel har författarna använt data ur Surveillance, Epidemiology, and End Result (SEER) cancerregistrerings program i USA, där den åldersjusterade incidensen av tyreoideacancer 1974-2013 har studerats. Ungefär 10 % av USAs befolkning ingår i detta program. Data angående patientdemografi, tumörhistologi och -stadium samt dödsorsak har studerats.

Totalt inkluderades data från 77276 patienter med tyreoideacancer. Kvinnor utgjorde 75 % av patienterna och medelåldern var 46 år. Papillär tyreoideacancer utgjorde 84 %, medan 11 % bestod av follikulär tyreoideacancer. Under uppföljningstiden skedde en årlig incidensökning på 3,6 % per år (från 4,4/100 000 till 14.4 /100 000). Största delen av ökningen består av en ökning av papillär tyreoideacancer, och bland dessa tumörer ökade incidensen av alla sjukdomsstadier, såväl små som mer avancerade tumörer.

Dödligheten studerades under åren 1994-2014. Under denna tid avled totalt 2371 personer. Dödligheten i tyreoideacancer ökade under denna tid med 1,1 % per år och hela ökningen berodde på en ökad dödlighet hos patienter med papillär tyreoideacancer. När det gäller patienter med avancerad papillär tyreoideacancer ökade dödligheten med 2,9 % per år.

Författarna noterar att den amerikanska befolkningen visserligen utsatts för en ökande exponering för joniserande strålning genom medicinsk diagnostik, men att observerade genetiska signaturer i papillära tyreoideatumörer talar för att ökningen inte orsakats av strålning (se vår tidigare notis om tolkning av gensignaturer). De menar att ökande fetma och minskande rökning under studieperioden båda kan ha bidragit till ökande sköldkörtelcancer.

Vår bedömning: Vi har tidigare rapporterat om den ökade incidensen av tyreoideacancer på flera håll i världen (Vaccarella et al, 2016). De författarna bedömde att incidensökningen till största delen beror på överdiagnostik, främst för att ökningen bestod huvudsakligen av små papillära tyreoideacancrar och man kunde inte påvisa någon ökad mortalitet. Den nu rapporterade studien av Lim et al, har använt data från ett cancerregister i USA. Här har man också redovisat en ökning av mortaliteten i papillär tyreoideacancer, ffa mer avancerade tumörer. Vi delar uppfattningen att dessa resultat tyder på att den snabba ökningen av tyreoideacancer inte enbart beror på överdiagnostik. Ökningen av mer avancerade tumörer och den ökade dödligheten bland dessa patienter bedöms bero på en verklig ökning av tyreoideacancer. Därtill förekommer antagligen också en betydande överdiagnostik som också bidrar till den ökande incidensen.

Dekontaminering viktigt för välmående efter olyckan i Fukushima

Olyckan i Fukushima Daiichi kärnkraftverk har orsakat ett flertal risker för befolkningen. Förutom risken för strålexponering, risker i samband med evakuering, risk för diabetes samt övervikt beskrivs också psykiska risker. Tidigare studier har visat att den mentala stressen vid risk för hög exponering för joniserande strålning kan, tillsammans med affektiva störningar, öka risken för en för tidig död (Pratt 2009, Mattison 2015) . Flera studier har rapporterat att välbefinnandet hos befolkning kring kärnkraftverket och i området kring Fukushima har minskat. I synnerhet observerades ett minskat subjektivt välbefinnande hos personer som var oroliga för strålningsförorenad mat och som inte litade på statliga institutioner. Boende med stark ångest för strålning har svårare att återvända till sin hemstad efter evakueringen.

I staden Marumori som ligger ca 50 km nordväst om Fukushima Daiichi kärnkraftverk, initierades efter olyckan sanering, mätningar av vita blodkroppar, man informerade om aktuella stråldoser samt genomförde ultraljudsundersökningar av sköldkörteln hos barn upp till 18 år. Dessutom genomfördes, inom ett år efter olyckan, fem samråd om strålning för ett fåtal upp till flera dussin personer samt tre föredrag. Staden har också till allmänheten tillhandahållit information om mätningar av luftburna stråldoser och radionuklidkoncentrationer i mat och dryck varje månad.

Murakami et al har i en studie skickat ut frågeformulär till 698 män och kvinnor i åldern 20-49 år, boende i Marumori. Formulären skickades ut i mars 2015, svarsfrekvens 31%, efter exklusion kvarstod 174 individer för evaluering. Författarnas hypotes var att ångest för strålning var associerad med individens välbefinnande och vilja att befinna sig i staden, men också att strålningsrelaterade motåtgärder skulle vara förknippade med förändring i strålningsångest. Som indikator för strålningsångest använde man en kombination av “aktuell ångest” (dvs. “hög” eller “låg” ångest när formuläret skickades ut 2015) jämfört med den förändring som skett från 2011 till 2015 (minskning, ingen förändring eller ökning av strålningsångest).

Bland faktorer som var viktiga för ”lycka” extraherades frågor rörande ”mänskliga relationer”, ”jobb- och familje-budget” samt ”hobbys och nöjen”. För synen på individens uppfattning om strålningsrisken extraherades två faktorer, en som handlar om bedömd letalitet och effekten på framtida generationer och den andra som gäller om strålningsrisken var vetenskapligt klarlagd. Sambandet mellan tillfredsställelse med livet, känsla av anknytning till staden samt strålningsångest har undersökts.

Det framkommer att tillfredsställelsen med livet var betydligt högre när det inte fanns någon arbetslös person inom hushållet (P≤0,01). Liknande signifikanta skillnader observerades för subjektiva känslor för hälsa och känsla av anknytning till staden (P≤0,001) samt “mänskliga relationer” och “hobbys och nöjen” (P≤0,01), dessa resultat redovisas i artikelns fig 2a,b (se länk).
Oberoende av aktuell hög respektive låg strålningsångest, var tillfredsställelse med livet hos individer vars ångest minskade, signifikant högre än för dem med ökad ångest efter olyckan (P ≤ 0,05). Inget samband kunde ses mellan ångestnivå och viljan att vistas i staden. I staden Marumori har man genomfört olika motåtgärder, se ovan. För att utvärdera förhållandet mellan förändring i strålningsångest och de genomförda motåtgärderna utfördes en analys där man justerade för var och en av faktorerna. Signifikant samband observerades mellan förändring i strålningsångest och dekontaminering (P ≤ 0,05).

Vår kommentar: Artikel är, trots den ganska låga svarsfrekvensen, ett viktigt bidrag till den uppföljning som pågår efter olyckan i Fukushima. Vi kan se återkommande rapporter angående vikten av öppen och tydlig kommunikation för ökad trygghet. I denna rapport ser vi också att dekontamination är viktigt för minskad strålningsångest, men även socioekonomiska effekter är av stor vikt. Vi noterar att strålningsångesten rapporterades vara minskad hos ett stort antal individer, men hos knappt hälften (45 %) av dem som besvarat enkäten fanns denna ångest kvar i oförändrad eller t o m ökad storlek 4 år efter olyckan.

 

Specialnummer av ”Radiation Protection Dosimetry”

World Health Organisation – Radiation Emergency Medical Preparedness and Assistance Network (WHO-REMPAN) genomförde sitt 14:e möte i Würzburg, maj 2014. Detta var organisationens första möte efter katastrofen i Fukushima Daiichi kärnkraftverk och man ägnade därför stort fokus åt den offentliga hälso-och sjukvårdens svar på händelsen. Många aktuella nationella, så väl som internationella, frågor diskuterades.

I september 2016 utkom ett specialnummer av tidskriften Radiation Protection Dosimetry (vol 171, no 1, 2016) där vi kan läsa artiklar från mötet. Dessa behandlar bland annat lärdomar: vikten av utbildning, förbättrad beredskap och risk-kommunikation. Vi kan också läsa om sköldkörtelcancer och strålning, uppföljning efter Tjernobylolyckan jämfört med olyckan i Fukushima gällande sköldkörtelcancer, jod-blockering av sköldkörtel.

N Takamura et al, beskriver i sin artikel (Communicating radiation risk to the population of Fukushima) hur strålningsexperter från universitetet i Nagasaki, har arbetat tillsammans med den medicinska personalen vid Fukushimas Medicinska Universitetssjukhus. Olyckan vid kärnkraftverket i Fukushima Dai-ischi tydliggjorde vikten av kunskap om kris-och riskkommunikation för att nå en bra återhämtning efter en strålningskatastrof. Man såg det som nödvändigt att utbilda specialister som kan ansvara för kriskommunikation kring hälsoeffekter av strålning, inte bara under den inledande fasen men också mer långsiktigt efter en RN-händelse.

Universitetet i Nagasaki och medicinska universitetet i Fukushima har etablerat en gemensam utbildning “Division of Disaster and Radiation Medical Sciences” för att främja framtida experter inom hälsovetenskap och strålning samt riskkommunikation. Möjligheten till övningar för sådana specialister kommer att vara mycket viktigt även globalt.

Vår kommentar: Även i Sverige har betydelsen av god riskkommunikation i anslutning till RN-händelser uppmärksammats. Vid KcRNs planerade 5:e internationella expertkurs kring ”Medical management of radiological and nuclear events”, Stockholm 4-6 oktober 2017, kommer denna aspekt att särskilt belysas.

VÄRLDSOMFATTANDE EPIDEMI AV TYREOIDEACANCER? EN EFFEKT AV ÖVERDIAGNOSTIK

Gästinlägg av:
Christel Hedman
Specialistläkare i onkologi, med klinisk och forskningsmässig erfarenhet av tyreoideacancer
Medlem av Socialstyrelsens RN-medicinska expertgrupp

I augusti 2016 publicerades en artikel av Vaccarella et al – angående den snabbt ökande incidensen av tyreoideacancer. Flera studier har visat en dramatisk ökning av tyreoideacancer de senaste årtiondena, huvudsakligen en ökning av små papillära tyreoideacancrar. Trots detta ligger mortaliteten oförändrad. Den snabbaste ökningen har skett i Korea, där tyreoideacancer är den vanligaste cancersjukdomen bland kvinnor. Incidensen har ökat från 12.2 till 59.9 per 100 000 personer mellan perioderna 1993-1997 och 2003-2007. Introduktionen av nya undersökningsmodaliteteter, som ultraljud, datortomografi magnetresonanstomografi, leder till ökad diagnostik av små indolenta tumörer.

Syftet med denna studie var att uppskatta överdiagnostik av tyreoideacancer de senaste årtiondena, alltså diagnostik av tumörer som inte skulle ge symtom eller leda till döden om de förblev oupptäckta. Detta gjordes med hjälp av cancerregister, där dagens incidenskurvor jämfördes med incidens på 1960-70 talet, dvs innan ultraljudsdiagnostik infördes. Historiska incidenssiffror användes för att uppskatta tumörer som skulle ha upptäckts endast genom palpation. Incidensen av tyreoideacancer har ökat framför allt hos medelålders personer, så att incidenskurvan har fått en inverterad U-form istället för en exponentiell form.

Ifall ingen överdiagnostik skulle ha skett skulle incidensen bland kvinnor ha varit 228000 lägre i USA, 65000 i Italien och 46000 i Frankrike under åren 1998 -2007. I de nordiska länderna skulle 6000 färre kvinnor ha diagnosticerats med tyreoideacancer. Under åren 2003-2007, bedöms 90% av alla fall av tyreoideacancer hos kvinnor i USA bero på överdiagnostik. Motsvarande siffror i Sydkorea är 70-80% och i de nordiska länderna 50%. Hos män bedöms överdiagnostiken inte vara lika uttalad och incidenspiken kommer vid en högre ålder. Överdiagnostiken bedöms ha ökat tom 2007, och tros fortsätta öka, trots att nyare siffror inte är tillgängliga.

Det finns ingen evidens som talar för att nya riskfaktorer eller kända riskfaktorer har ökat, således bedöms ökningen till största delen bero på överdiagnostik. De flesta patienterna med tyreoideacancer genomgår därtill potentiellt skadlig behandling, som total tyreoidektomi, lymfkörtelutrymning och radiojodbehandling, trots att många av de små nyupptäckta tumörerna inte skulle leda till döden. Som en följd av detta har nya riktlinjer utarbetats, som rekommenderar en mer försiktig förhållning till behandling. Därtill rekommenderas att screening för tyreoideacancer inte skall genomföras och att utredning av små oklara tumörer, < 1 cm, inte skall genomföras.

Vår bedömning: Med tanke på den ökande incidensen av tyreoideacancer även i Sverige är det rimligt att undvika onödig utredning av små tumörer och screening rekommenderas ej (Nationellt vårdprogram sköldkörtelcancer).

Radiation effects and sources – publikation från UNEP

FN:s miljöprogram (UNEP, The United Nations Environment Programme) hjälper länder att genomföra en miljövänlig politik och praxis. Att hjälpa allmänheten att förstå strålning och hur den påverkar livet på den här planeten tillhör en av huvuduppgifterna för UNEP. UNEP har nyligen producerat en broschyr ”Radiation effects and sources”, som riktar sig till allmänheten och innehåller tre delar: Vad är strålning? Hur påverkar den oss? Var kommer strålning ifrån?

I den första delen går man, på ett enkelt och sakligt sätt, igenom olika typer av strålning, hur man mäter strålning och de olika enheterna för detta. I del två beskrivs översiktligt hur strålning kan leda till DNA-skador och celldöd, något som också utnyttjas vid terapeutisk behandling av cancer. Tidiga effekter som akut strålsjuka (ARS = acute radiation syndrome) och senare effekter såsom utveckling av olika typer av cancer samt påverkan på växter och djur tas upp. I den sista delen talar man om extern/intern, naturlig/artificiell, kosmisk/markbunden strålning. Användning inom medicin, kärnkraft, kärnvapen samt industri tas upp och man nämner också kort om de större olyckorna i Tjernobyl och Fukushima.

Individuell extern dosmätning hos elever i Fukushimaregionen jämfört med övriga Japan och Europa

Skolelever boende i Fukushima har initierat en studie där de önskade jämföra sina individuella externa stråldoser (exponering) med individuella externa stråldoser för människor i andra delar av Japan och i andra länder. Studien (N Adachi et al) jämför 12 gymnasieskolor i Japan, varav sex stycken inom Fukushimaregionen, fyra skolor i Frankrike, åtta i Polen samt två i Vitryssland. Elever och lärare (n=216) fick bära en ”D-Shuttle”, dvs en elektronisk personlig dosimeter som kan avläsa aktuell stråldos varje timme, under 14 dagar (2014). Samtidigt fördes dagbok om var de befann sig och eventuella aktiviteter. Medianvärdet för individuella doser/h för individer i de sex skolorna inom Fukushimaregionen mättes till 0,07-0,10 mSv h-1 och individer i de Japanska skolorna utanför denna region 0,06-0,09 mSv h-1. Motsvarande doser för deltagarna från Frankrike, Polen och Vitryssland var 0,06-0,11 mSv h-1.
De årliga externa individuella doserna inom varje region (i Fukushimaregionen 0,63-0,97 mSv y -1, övriga Japan 0,55-0,87 mSv y -1, Europa 0,51-1,10 mSv y -1 (0,09 i Vitryssland)) ligger väl inom intervallet för de doser som bedömes orsakas av den markbundna bakgrundsstrålningen i andra regioner/länder.

Vår kommentar: Således finns ingen ökad genomsnittlig extern dosexponering av de boende i de undersökta områdena jämfört med andra regioner och länder. Visserligen är den naturliga bakgrundsstrålningen i allmänhet något lägre i Japan, men det är ändå påfallande att de flesta eleverna hade årliga externdoser under 1 mSv. Intressant att notera är att hos eleverna i Fukushima var dosen högre när de vistades i hemmet jämfört med skolan medan de i Ena (utanför Fukushimaregionen) var något högre vid vistelse i skolan. Detta beroende på sanering av skolområden i Fukushima samt byggmaterial i skolbyggnader (skola i Fukushima av byggt av betong, i Ena av granit) jämfört med egna hem (i Fukushima byggda av trä).

Uppdaterad rapport om barnleukemi i områden kring kärnanläggningarna i Sellafield och Dounreay, UK

Committee on Medical Aspects of Radiation in the Environment (COMARE) är en grupp experter inom hälsa som ger oberoende råd till departement och myndigheter i Storbritannien.

Syftet med den17:e rapporten från COMARE är att ge Depertment of Health och den Skottska regeringen en översyn av förekomsten av leukemi, non-hodgkin lymfom(NHL) och annan cancer hos unga upp till 25 år, i områdena kring Sellafield och Dounreays kärnanläggningar. Förutom stråldoser till den röda benmärgen, har man också analyserat eventuella risker för strålningsinducerad sköldkörtelcancer.

COMARE (1988, 1989, 1996) och andra, har tidigare gjort detaljerade kritiska granskningar som kommit fram till att de stråldoser som härrör från driften av kärntekniska anläggningar inte är tillräckligt hög för att orsaka en ökning av barnleukemi i Storbritanien. Trots detta finns historiskt erkända kluster av barnleukemi i områden kring Sellafield och Dounreay kärnanläggningar, som tenderer att stödja hypotesen att vissa inslag i dessa två anläggningar lett till en ökad risk för leukemi hos unga människor som lever i omgivningarna.

Den nu reviderade riskbedömningen drar även denna gång slutsatsen att stråldoserna i dessa populationer är alldeles för liten för att svara för det ökade antalet fall av leukemi och lymfom hos unga bosatta i dessa områden mellan 1963 och 1990. I rapporten har man också bekräftat tidigare rapporterad incidensökning av leukemi och NHL hos barn och unga (<25år) bosatta i Seascale (ca 3km från Sellafield) och i närheten av Dounreay 1963-1990. Däremot poängterar man att man från 1991 och fram till 2006 inte finner någon ökad incidens av cancer inom denna åldersgrupp eller i något av dessa områden.

Den förväntade incidensen av leukemi och NHL grundat på uppskattad stråldos vid tre olika kärnanläggningar saknar korrelation med den faktiska incidensen, vilket talar för att strålning inte kan vara den viktigaste faktorn för leukemi/NHL-utveckling i dessa områden.

Vår kommentar: I denna granskning har man återigen gått igenom de tidigare rapporterna från COMARE och kunnat bekräfta slutsatserna i dessa, vilket sannolikt betyder att använda riskestimat är tillförlitliga. Man kan också konstatera att den tidigare uppmätta ökade risken för leukemi hos barn/unga fram till1990 konfirmeras men att någon riskökning från 1991 till 2006 inte kan bekräftas.

Uppföljning ger oss lärdomar…..

Det har nu gått 30 år sedan kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl samt 5 år sedan den i Fukushima. Många uppföljningar, studier och inlägg har skrivits och rapporterats. Av dessa typer av sällanhändelser har vi mycket att lära från varje enskild händelse, som också är unik i sitt slag. Några av de publicerade artiklarna kan ses nedan.

T Shimura et al sammanfattar de hälsoåtgärder som genomförts i Japan för att minska strålexponeringen till allmänheten, såsom evakuering och kontroll av distribueringen av livsmedel. Författarna poängterar också att risk-kommunikation är en viktig fråga även under bederskapsarbete och att tillförlitlig vetenskaplig information bör fortsätta spridas till strålningsdrabbade områden även under senare faser.

S Nomura et al rapporterar i en artikel om tidiga åtgärder för att minska risken för intern strålexponering efter Fukushima-olyckan. Effektiviteten av tidig evakuering och inomhusskydd var uppenbart begränsad gällande riskerna för intern strålexponering och beslut om dessa tidiga åtgärder bör göras genom att noggrant balansera fördelar, t.ex förhindra akuta yttre strålskador, och förhindra potentiella hälsorisker, såsom fysisk påfrestning som kan vara dödlig för äldre och sjuka vid evakuering.

Akabayashi och Hayashi argumenterar i en artikel att den obligatoriska evakueringen inte var etiskt motiverad om regeringens syfte var att minska riskerna av strålexponering och hävdar att regeringens syfte snarare var att upprätthålla den allmänna ordningen. Man framhåller vikten av att vid folkhälsoinsatser ta hänsyn till andra syften än underhåll och förebyggande av hälsa, vilket kan göra det lättare att motivera en onödig begränsning av den personliga friheten.
Vår kommentar: Återigen framkommer synpunkter om kommunikation och vikten av att denna genomförs på ett vetenskapligt, strukturerat sett under en längre tid. Man kan också tillägga att vetenskaplig information till allmänheten bör framföras med ett språk som lekmän förstår för att de själva ska kunna ta ställning till ev åtgärder för sin egen/familjens säkerhet.