Månadsarkiv: februari 2016

Fukushima – Långsiktigt lärande

Publicerad den av

Från att ha varit en akut kärnkraftsolycka har situationen nu övergått till en kronisk miljökatastrof med flera sociala, psykologiska, ekonomiska och politiska konsekvenser, det skriver Reich och Goto i en kommentar till en tidigare artikel i Lancet av Ohtsuru et al. I kommentaren talar man om de olikheter som ändå finns då man jämför Fukushima, som var en olyckshändelse i fredstid, och Hiroshima/Nagasaki, som var avsiktliga statliga krigshandlingar. I Fukushima har ingen dött av strålexponering, och enligt rapporten från FN:s vetenskapliga kommitté, United Nations Scientific Committee on the Effects of Atomic Radiation (UNSCEAR) 2013 förväntas ingen ökad framtida risk för cancerutveckling.
Reich och Goto identifierar tre grundläggande principer för långsiktiga åtgärder i Fukushima. Den första beskriver ett samhällsengagemang där samhälle och individer måste ges möjlighet att förstå sin egen situation och besluta om åtgärder som är lämpliga för dem. Den andra principen handlar om justering av hälso-och sjukvårdssystemet där hälsorisker av strålexponering bör integreras i befintligt system, utan medikalisering av sociala frågor och utan att behandla oro för strålning som psykiska problem. Slutligen anser författarna att det bör finnas en oberoende bedömning av genomförandet av de politiska förslagen från Japans parlamentariska kommission, om att stärka sin förmåga att kontrollera risker med kärnkraft och att läka skadan i Fukushima.
Som Från Hiroshima och Nagasaki till Fukushima-serien klargör, är de tre japanska platser förbundna med mer än tragedi. Japan har blivit en unik och viktig plats för att förstå strålningsrelaterade hälsoeffekter samt effekter och efterdyningar av kärnkraftsolyckor, detta klargör Gregory Clancey och Rethy Chhem i en kommentar till det ovanstående inlägget. Händelserna 1945 formade institutioner och forskningsprogram som kom att spela en viktig roll i Fukushima 66 år senare. The divisionen of human health, International Atomic Energy Agency (IAEA), koordinerade 2012 en serie expertmöten i Wien och Fukushima, där det övergripande temat var strålning, hälsa och samhälle. Frågor som måste lösas omfattar bland annat förtroende, kommunikation och engagemang mellan läkare och allmänheten. Något som går utanför den traditionella folkhälsan, en samverkan mellan läkare och samhällsvetare som försöker göra något förnuftigt av en medicinsk kris.

Tidigare inlägg i serien “Från Hiroshima och Nagasaki till Fukushima” från The Lancet, 2015, finns länkade (del 1, del 2, del 3). Det är av stor vikt för fortsatt förebyggande arbete och lärande, att dela erfarenheterna från Fukushima.

Radon och lungcancer

Publicerad den av

Baserat på både kohortstudier av gruvarbetare som utsatts för radonexponering inom yrket, och epidemiologiska studier av invånare som utsatts för radon i hemmet, har man kunnat fastställa att radon ökar risken för lungcancer. Riskökningen är främst uttalad för rökare, men även icke-rökare löper ökad risk, även om risken i absoluta tal är mycket lägre. Hunter et al publicerade hösten 2015 en ny analys av radonexponering och risken för lungcancer, baserat på riskmodeller från tidigare analyser (1.BEIR VI-kohorten av radonexponerade gruvarbetare; 2.Kohort- och fall-kontrollanalyser av en europeisk kohort av gruvarbetare; 3.Gemensam analys av europeiska fall-kontrollstudier av radon i hemmet). Uppskattningen av den livslånga risken för lungcancer var generellt sett jämförbar mellan de olika modellerna. Vid exponering för 200Bq/m3 (man förutsatte att personen levt i hem med ovanstående radonkoncentration från 30 års ålder) var livstidsrisken för död i radonorsakad lungcancer mellan 2,98-6,55% för rökande män jämfört med 0,19-0,42% för aldrig-rökande män. Som jämförelse kan nämnas att man uppskattar grundrisken för död i lungcancer vid 75 års ålder till 1,1% för manliga rökare respektive 0,07% för manliga aldrig-rökare. Resultatet var avhängigt av vilken modell man använde samt förutsättning att det råder ett multiplikativt förhållande för den gemensamma effekten av radon och rökning. Rökstopp vid 50 års ålder minskade risken för att utveckla lungcancer, men alltjämt kvarstod dock en ökad risk jämfört med aldrig-rökarna (5-7 ggr högre än aldrig-rökarna). Metoder för att reducera radonkoncentrationen i hem har också betydelse för att reducera risken för lungcancer. Detta gäller för alla kategorier (rökare, tidigare rökare och aldrig rökare) och även för personer i 50-årsåldern. För att maximera riskreduktionen bör alla rökare som lever i hem med höga radonnivåer både sluta röka samt sänka radonnivåerna.

Strålinducerad cancer senare i livet? – design och utmaningar vid en multinationell studie av barn som genomgår datortomografi

Publicerad den av

Datortomografi (CT) är en röntgenmetod som används för att diagnostisera och följa upp behandlingseffekten vid olika medicinska tillstånd. En CT-undersökning ger ofta detaljerad information om olika sjukdomstillstånd och är ett viktigt diagnostiskt redskap. Användningen har under de senaste åren ökat markant. Den enskilda dosen vid en diagnostisk CT-undersökning är låg, ca 5-10mSv beroende på vilket område av kroppen som avbildas, och utgör ingen omedelbar hälsorisk för patienten. Mot bakgrund av den ökade användningen av undersökningstekniken finns dock farhågor att sena negativa hälsoeffekter (t.ex. cancer) skulle kunna uppkomma efter de låga doser av strålning som undersökningen medför. Barn är en samhällsgrupp som kan vara känsligare för de långsiktiga negativa effekterna; de är känsligare för strålning och har dessutom en lång förväntad överlevnad och därmed längre tid att utveckla strålinducerad cancer.

EPI-CT är en internationell studie som syftar till att epidemiologiskt kartlägga om barn som genomgår CT-undersökning, senare i livet har ökad risk för cancer (pga stråldosen från undersökningen). I en nyligen publicerad artikel beskriver Bosch de Baesa et al design, metod och utmaningar i studien. I korthet är EPI-CT en Europeisk studie som utgår från data från nationella studier i Belgien, Danmark, Frankrike, Tyskland, Nederländerna, Norge, Spanien, Sverige och Storbritannien och beräknar inkludera ca 1,2 miljoner pediatriska patienter som genomgått minst en CT före 22 års ålder (patienterna skall vara cancerfria vid den första CT:n). Patienterna identifieras via de radiologiska avdelningarna på deltagande sjukhus och följs därefter via nationella register för att utvärdera incidens och mortalitet av leukemi, cancer och icke-cancerrelaterade sjukdomar. Uppföljning sker även i vuxen ålder (undantag Frankrike och Tyskland). Doser från samtliga CT-undersökningar som en studieindivid genomgått på respektive deltagande studiesjukhus kommer att samlas in.

Utmaningarna för att få ett tillförlitligt resultat är dock många. Författarna i nämnd artikel diskuterar några av utmaningarna och hur man försöker korrigera för eller estimera hur osäkerheter och fel påverkar resultat och riskestimering i studien.

  • Emigration påverkar riskestimeringen. Substudier i länder där emigrationsdata finns tillgängliga kommer att utföras för att uppskatta hur stort detta fel är i hela kohorten.
  • Mortalitetsdata är ej tillgängligt i två länder och simuleringsstudier baserade på analyser från andra länder som deltar i studien, kommer därför att utföras för att utvärdera hur dessa saknade data påverkar utfallet.
  • Doser från CT-undersökningar utförda på andra sjukhus samt från andra radiologiska metoder än CT kommer ej att tas med i beräkningen. Publicerade data från två av länderna tyder dock på att dessa problem endast torde ha en begränsad påverkan på riskestimeringen.
  • Rekonstruktion av doser: för att kunna göra en korrekt uppskattning av hälsoeffekterna från lågdos strålning krävs noggrann dosimetri samt uppskattning av osäkerheter och fel. Genom att kombinera information från nationella undersökningar på doser från CT-undersökningar, standardundersökningsprotokoll från olika sjukhus vid olika tider samt de faktiska inställningarna, ämnar EPI-CT-studien att förbättra metoden för uppskattning av doser till olika organ.
  • Ytterligare fel som författarna diskuterar är socioekonomiskt status, ”confounding by indication” (indikationen för CT är en riskfaktor för att utveckla cancer) och ”reverse causation” (tidiga symtom på cancer utgör indikationen för CT-undersökningen).

Sammantaget ger denna analys av ett stort patientmaterial förhoppningen om att kunna ge ett svar på huruvida låga stråldoser efter CT-undersökningar av barn ger ökad risk för leukemi samt eventuellt hjärntumörer och andra cancrar senare i livet. Idag är cancersjukdomar vanliga och trots ett stort patientmaterial kan det därför bli delikat att hitta en säkerställd riskökning som beror på strålnigen. Ett intressant komplement till ovan pågående studie är därför resultaten från Matthews et al, 2013, BMJ. I denna studie undersökte man 680 000 individer som genomgått CT under barndoms- eller ungdomsåren (mellan åren 1985-2005) och fann en ökad incidence rate ratio (IRR) avseende cancer för individer som genomgått CT jämfört med individer som inte genomgått CT. IRR var högre efter exponering vid yngre åldrar (P<0,001 för trend). Sammantaget drog författarna slutsatsen att den ökade cancerförekomsten efter CT huvudsakligen berodde på strålning. CT-undersökningar från idag har dock troligen lägre stråldoser, men en viss ökning av risken för cancer kan fortfarande vara sannolik.

Vid granskning av bägge dessa studier är det dock viktigt att påpeka att i dagsläget torde nyttan av medicinskt indicerade CT-undersökningar väl överväga den eventuella, teoretiska riskökningen för cancer senare i livet.

Hög tid för abstracts till IRPA14

Publicerad den av

Som de flesta av våra läsare vet håller alla strålskyddare en världskongress vart fjärde år, och 2016 äger IRPA14 rum i Kapstaden 9-13 maj. Vi uppmanar alla med intresse för strålnings- och strålskyddsfrågor att delta i detta viktiga möte, det är ett ”must-go” -tillfälle! Man anmäler sig som deltagare och kan sända in abstracts på
http://www.irpa2016capetown.org.za/

Och eftersom KcRN faktiskt är sammanhållande för kongressprogrammet vet vi att det blir allsidigt. Ledande experter och unga forskare bidrar med inslag av allt slags skydd mot skadlig verkan av joniserande och icke-joniserande strålning, paneldiskussioner och plenarföredrag varvas med posters, korta presentationer och repetitions- och vidareutbildningskurser.

Än så länge finns det kvar billiga flygbiljetter, och växelkursen för sydafrikanska rand är mycket förmånlig för oss svenskar så det är billigt i Sydafrika. Anmäla sig kan man ända tills kongressen börjar (fast det är billigast att anmäla sig tidigt). Sista chansen att skicka in ett abstract för en poster är 29 februari.

Presentationer och videos från NKS Fukushima-seminarium i januari 2016

Publicerad den av

NKS (Nordic Nuclear Safety Research, tidigare Nordisk Kärnsäkerhetsforskning) genomförde 12-13 januari 2016 ett utmärkt seminarium om ”Nordic perspectives of Fukushima: Where are we now and where do we go?”, med inbjudna gästtalare från ICRP, IAEA och OECD/NEA och presentationer av arbete som genomförts med stöd av NKS och planer för framtiden.

Presentationerna, alltså PowerPointbilderna, finns att ladda ner på
www.nks.org/en/news/nks-fukushima-seminar-12-13-january-2016-in-stockholm.htm
och videofilmer där man kan höra och se hela presentationerna finns på
http://www.nks.org/en/seminars/presentations/nks-2016-seminar-videos/

En aktuell strålningsolycka med förekomst av ”acute radiation syndrome” – en påminnelse om IAEAs web-site ”News”

Publicerad den av

Redaktionen vill påminna läsarna om att viktig information kring inträffade strålningshändelser finns kontinuerligt tillgänglig på IAEAs nyhets-site på webben: https://www-news.iaea.org

Siten, som även stöds av Nuclear Energy Agency of the Organization of Economic Cooperation Development (OECD/NEA) och World Association of Nuclear Operators (WANO), listar och beskriver strålningshändelser som anmäls till IAEA. I genomsnitt tillkännages cirka 30-50 händelser årligen. Själva rapporterna tillhandahålls och uppdateras av respektive deltagande länders myndigheter, vilka därför också helt ansvarar för rapporternas innehåll.

Nyligen meddelades om en olycka i september 2015 i Iran, där två arbetare inom oljeindustrin accidentellt exponerades för en radiografikälla, iridium-92 (35 Ci). Som vid så många tidigare inträffade olyckor fanns ett betydande inslag av ”mänsklig faktor” med i spelet. Själva strålkällan (en guide tube) demonterades här ut ur sitt skyddshölje utan att aktuella personer var medvetna om strålrisken. Källan blev liggande i en bil mellan två framstolar, där de två arbetarna sedan satt och sov under 4 respektive 6 timmar innan källan upptäcktes och kunde återföras inom sitt skyddshölje (projector). Det var symtom av illamående och kräkningar följande morgon som fick den ene arbetaren att slå på sin intensimeter (survey meter) och därmed upptäcka strålkällan. Man har beräknat att de två arbetarna exponerades för helkroppsdoser av ca 3,4 Gy respektive 1,6 Gy. Båda sökte sjukhusvård för medicinsk uppföljning och fortsatt handläggning. En kompletterande rapport beträffande det medicinska förloppet har utlovats i senare skede.

 

Kommentar från redaktionen:

Denna händelse är en av de fåtaliga som under de senaste två åren via IAEA klassats som grad 3 enligt INES (dvs ”allvarlig incident”, se https://www-news.iaea.org/InesScale.aspx ) och som sannolikt kommer att medföra tydlig medicinsk påverkan på människa.

Man anser idag att ”LD50-dosen” för människa generellt torde ligga kring 3-4 Sv helkropp utan någon medicinsk uppföljning eller behandling, sannolikt flera Sv högre med högspecialiserad medicinsk handläggning. Utfallet är till stor del beroende av den specifika strålningssituationen, samt vilken specifik medicinsk vård som kan erbjudas. I det aktuella fallet kan man hos den mest drabbade personen, efter initialt avklingande av beskrivna prodromalsymtom, med hög sannolikhet förvänta sig hematologisk påverkan. Denna torde manifesteras som en pancytopeni, med ökad infektions- och blödningsrisk som första kliniska konsekvens. Från tidigare strålningsolyckor med små lokala strålkällor på cm/dm-avstånd från den exponerade, har vi bl a lärt oss att från källan mer distalt belägen benmärg ibland kan ”sparas”, dvs att det även vid relativt höga helkroppsdoser kan det hos vissa patienter finnas kvar viss, fungerande residual hematopoes. Det gör att man i ett fall som detta torde behöva ”vänta ut” den hematologiska utvecklingen under åtminstone ca en till två veckor, innan eventuellt beslut om allogen stamcellstransplantation kan bli aktuellt. Detta är i linje med EBMTs publicerade riktlinjer – se https://www.ebmt.org/Contents/About-EBMT/Who-We-Are/Committees/Documents/Pocket%20guide.pdf. Där finns även överskådliga scheman för medicinsk provtagning och uppföljning/ övervakning samt behandlingsråd. I det aktuella fallet torde indikation ha funnits för klinisk behandling med den hematologiska tillväxtfaktorn G-CSF (filgrastim), i syfte att minimera och förkorta tiden med allvarlig, infektionsrelated granulocytopeni. I Sverige hade en händelse som denna aktiverat såväl Socialstyrelsens Radionukleära medicinska expertgrupp (RN-Meg) som Kunskapscentrum för strålningsmedicin vid katastrofer (KcRN) vid Karolinska Institutet/Socialstyrelsen.

Redaktionen ämnar bevaka fallet och planerar att återkomma när den medicinska uppföljningen publicerats.