Baserat på både kohortstudier av gruvarbetare som utsatts för radonexponering inom yrket, och epidemiologiska studier av invånare som utsatts för radon i hemmet, har man kunnat fastställa att radon ökar risken för lungcancer. Riskökningen är främst uttalad för rökare, men även icke-rökare löper ökad risk, även om risken i absoluta tal är mycket lägre. Hunter et al publicerade hösten 2015 en ny analys av radonexponering och risken för lungcancer, baserat på riskmodeller från tidigare analyser (1.BEIR VI-kohorten av radonexponerade gruvarbetare; 2.Kohort- och fall-kontrollanalyser av en europeisk kohort av gruvarbetare; 3.Gemensam analys av europeiska fall-kontrollstudier av radon i hemmet). Uppskattningen av den livslånga risken för lungcancer var generellt sett jämförbar mellan de olika modellerna. Vid exponering för 200Bq/m3 (man förutsatte att personen levt i hem med ovanstående radonkoncentration från 30 års ålder) var livstidsrisken för död i radonorsakad lungcancer mellan 2,98-6,55% för rökande män jämfört med 0,19-0,42% för aldrig-rökande män. Som jämförelse kan nämnas att man uppskattar grundrisken för död i lungcancer vid 75 års ålder till 1,1% för manliga rökare respektive 0,07% för manliga aldrig-rökare. Resultatet var avhängigt av vilken modell man använde samt förutsättning att det råder ett multiplikativt förhållande för den gemensamma effekten av radon och rökning. Rökstopp vid 50 års ålder minskade risken för att utveckla lungcancer, men alltjämt kvarstod dock en ökad risk jämfört med aldrig-rökarna (5-7 ggr högre än aldrig-rökarna). Metoder för att reducera radonkoncentrationen i hem har också betydelse för att reducera risken för lungcancer. Detta gäller för alla kategorier (rökare, tidigare rökare och aldrig rökare) och även för personer i 50-årsåldern. För att maximera riskreduktionen bör alla rökare som lever i hem med höga radonnivåer både sluta röka samt sänka radonnivåerna.