I en aktuell artikel i Journal of Nuclear Medicine beskriver Mench et al. hur strålskydd efter behandling med radioaktiva läkemedel bör utformas. Sådana behandlingar ges rutinmässigt (ca. 3500 per år i Sverige). Författarna betonar att vid behandling, även med höga aktiviteter (> 1 GBq), finns ingen risk för vårdpersonal att utveckla akuta strålskador även om de arbetar nära patienten. Det rör sig om låga doser, som ändå bör hållas så låga som rimigen och praktiskt möjligt, för att minimera cancerrisk på sikt.
Artikeln beskriver reglering och rekommendationer om strålskydd för de vanligaste kliniska behandlingarna. Bland annat finns ICRP Rapport 105 med generella råd om strålsäkerhet inom diagnostik och behandling av patienter. Utöver detta beskrivs förslag på ett återkommande problem: Hur ska sjukvården veta om en patient är radioaktiv?
Nuklearmedicinska behandlingar ges generellt på avsedda vårdavdelningar med personal som får lokal strålskyddsutbildning i Sverige. Dock ges en hel del behandlingar polikliniskt och patienter skrivs ut med viss mängd radioaktivitet kvar i kroppen. Dessa patienter kan drabbas av akuta tillstånd och behöva vårdas i andra delar av sjukvården. Inneliggande patienter kan också behöva byta vårdnivå efter att de fått behandling med radioaktiva läkemedel.
Författarna föreslår två åtgärder för att förmedla information om patienter med radioaktivitet i kroppen. Den ena är en varning i journalsystemet, med länk till strålskyddsinformation. Den andra är ett armband som indikerar att patienten har fått ett radioaktivt läkemedel, med QR-länk till information.
Artikeln rör främst nuklearmedicinska behandlingar i klinisk rutin, men förhållandena runt inneliggande patienter kan på många sätt likna den efter en radionukleär händelse med internkontaminerade personer. Sjukvården skulle behöva ett system med tydlig information om vilka patienter som är internt kontaminerade och hur personal ska hantera dem.
Vår kommentar:
Artikeln lyfter en intressant fråga om logistik och riskkommunikation. Vid en radionukleär händelse med internkontaminerade patienter varierar den medicinska handläggningen beroende på nuklid, utsöndring och dosnivåer. En betydande andel patienter skulle förmodligen endast behöva strålningsmätningar och observation utan intervention. Däremot skulle behovet av information vara mycket större vid en särskild händelse eller olycka än vid rutinvård.
I sådana fall kan patienter behöva vårdas på avdelningar och av personal som normalt aldrig kommer i kontakt med radioaktivitet i vården. Där är författarnas förslag med varning i journalen och armband intressanta. Ett armband skulle förmodligen vara det enklaste sättet, där man vid intag till sjukhuset eller vid olycksplatsen snabbt skulle kunna utreda om patienten är kontaminerad. Beroende på om dekontaminering lyckats kan fysiker eller annan personal avgöra om patienten är avsevärt kontaminerad och därefter sätta på bandet.
En varning i journalsystemet skulle möjligen också kunna rekommenderas, då det är ett kliniskt väl inarbetat verktyg. Det är dock inte säkert att varningar observeras, och vid en omfattande händelse skulle triagering och initialt omhändertagande ske utan tät journalföring och inläsning. Det är här också viktigt att inse att kontamineringen är tillfällig, till skillnad från andra saker som brukar varningsflaggas i journalen (t.ex. allergier och kroniska tillstånd). Information på armband och i varningstext behöver alltså modifieras eller tas bort efter hand.
Hur en journalvarning om radioaktivitet uppfattas av olika individer inom personalen kan vara svårt att förutse. Egna erfarenheter av nuklearmedicinska behandlingar i rutinvård visar att det snabbt kan spridas oro, trots strålskyddsföreläsningar och att det finns bra information på intranät och i PM. Då krävs ofta närvaro av strålskyddskunnig personal och att man praktiskt visar hur man arbetar nära dessa patienter.
Vid användning av författarnas föreslagna åtgärder är det avgörande att det finns information och kontaktuppgifter på både armband och i en journalvarning. Att kunna läsa på och kontakta strålskyddskunnig personal är viktigt för att förhindra att varningen väcker omotiverad oro och rädsla. Vid en händelse skulle något system behövas och artikeln ger anledning till att fundera över hur detta görs bäst lokalt eller möjligen på nationell nivå.