I en översiktsartikel i Carcinogenesis med historisk tillbakablick skriver Wakeford och Laurier (2025) om hur data från de japanska överlevarna av kärnvapensprängningarna i Hiroshima och Nagasaki legat till grund för mycket av modernt strålskydd.
Datan från Japan kommer från flera kohorter, där kanske den mest kända är LSS (Life Span Study), med ca 120 000 individer. Utöver denna finns en kohort med de som blivit exponerade in utero och en kohort som följer första generationens ättlingar till de exponerade (F1, filial 1). Dessutom finns en undergrupp till LSS som lämnat ytterligare information och biomaterial som kallas AHS (Adult Health Study).
Artikeln beskriver att man initialt huvudsakligen oroade sig för potentiella ärftliga effekter hos överlevarnas framtida barn. Efter att ha följt en kohort med exponerade gravida kvinnor och deras därpåföljande barn till mitten på 1950-talet kunde man däremot inte se en ökning i risk för ärftliga skador, missfall eller missbildningar.
Man kunde alltså avskriva stora riskökningar, vilket återspeglade såväl en relativt låg frekvens inducerade mutationer, som det statistiska problemet att påvisa denna låga frekvensökning mot en bakgrund av sedan många generationer existerande genvarianter (den bestrålade populationens “genetiska belastning”). Detta medförde också att den på god grund förmodade risken för genetiska avvikelser var svårkvantifierad i människor. Man fick fortsatt använda data från djurstudier för att uppskatta denna. Dessa resultat har stärkts av att uppföljning av F1 kohorten (med barn födda mellan 1946 och 1984) inte har visat på någon förhöjd risk vad gäller generell dödlighet jämfört med kontrollgrupp.
I början av 1950-talet kom rapporter om en ökning i leukemi hos den exponerade kohorten. Ökningen sågs tydligast i barn, riskökningen var tämligen linjär med stråldos och det var en jämn ökning över olika typer av leukemi.
I början av 1960-talet stod det klart att det även fanns en ökning i solida cancerformer, även om ökningen var mindre än för leukemi. I ICRP 9 (1965), som sammanfattade kunskapsläget för riskökning vid exponering för joniserande strålning, fastlades att risken ökade proportionellt mot dosen och att låga som höga doser kan antas öka risken, utan någon tröskeldos. I detta var data från LSS väldigt tongivande. Den linjära riskmodellen utan tröskeldos har sedan dess alltjämt ansetts vara mest lämpad för prospektivt strålskydd, alltså för planering av skyddsåtgärder.
Utifrån successiva uppföljningsstudier med alltmer sofistikerad rekonstruktion av exponeringen (stråldosen) har data från de japanska kohorterna fortsatt att ge förfinade riskestimat. Exempelvis var siffror från uppföljning i LSS drivande i ICRP 60 (1990), som rekommenderade årsdosgränser på 20 mSv för arbetare och 1 mSv för allmänhet, vilket fortfarande gäller. Studierna har också visat att riskökningen efter exponering kan observeras även så sent som 60 år senare.
Från studierna av de som exponerats in utero har man kunnat se att påtagliga mentala utvecklingsstörningar uppkommer vid doser över 300 mGy. Detta bidrog till att ICRP 103 (2007) drog slutsatsen att fosterdoser under 100 mGy knappast kan ha en meningsfull påverkan på fostrets mentala utveckling. Intressant är att i den kohort av drygt 900 personer som exponerats in utero är 85% fortfarande i livet och bidrar fortfarande med värdefull data.
Slutligen diskuterar författarna att kohorterna är långt ifrån ”perfekta” för att studera risker med joniserande strålning. Dels består de av en befolkning som varit i krig i nästan 15 år, där de flesta friska män var stridande och alltså inte var varken i Hiroshima eller Nagasaki vid explosionerna. Vidare var exponeringen en plötslig blixt av gammastrålning (och viss neutronstrålning), vilket skiljer sig från vanligare strålskyddssituationer där doserna ofta ges utspritt och med låg dosrat. Deltagarna behövde dessutom överleva i fem år för att komma att inkluderas i uppföljningen. Alltså bör man vara försiktig med att dra väldigt generella slutsatser bara från de japanska kohorterna. Artikeln nämner endast i förbigående några av de övriga studier som gjorts av risker efter exponering för joniserande strålning, och gör ingen analys av hur eller varför estimat från sådana studier skiljer sig från de riskestimat som växt fram från studier av atombombsöverlevarna. Låt oss hoppas att författarna väljer att återkomma med en ny Commentary-artikel där de följer upp dessa frågor.
Trots behovet av en försiktig tolkning av de japanska data är överlevarna efter kärnvapensprängningarna en unikt stor och välstuderad kohort. Studier av den har bidragit med stora insikter i risker från joniserande strålning och har varit väldigt tongivande i att utforma modernt strålskydd.
Vår kommentar: Artikeln av Wakeford och Laurier rekommenderas för alla som är intresserade av hur strålskyddets vedertagna riskuppskattningar växt fram. Den sorterar den förvirrande mängden av olika artiklar i ämnet på ett överskådligt sätt och är mer lättillgänglig än de flesta epidemiologiska översikter.