I en nyligen publicerad studie “The correlation between small papillary thyroid cancers and gamma radionuclides Cs-137, Th-232, U-238 and K-40 using spatially-explicit, register-based methods” https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S1877584523000552 beskriver Bayadsi och medförfattare hur korrelationen kan se ut mellan papillär tyreoideacancer och olika radionuklider.
Tyreoideacancer (sköldkörtelcancer) är den vanligaste av alla endokrina cancerformer och av dessa utgörs ca 90% av papillär tyreoideacancer (PTC). PTC har en god prognos med en långtidsöverlevnad på över 90% men behandlingen är krävande och innefattar kirurgi, eventuellt behandling med radioaktiv jod och i många fall också livslång behandling med sköldkörtelhormonet levotyroxin.
Incidensen av PTC har nästan dubblerats de senaste årtiondena, utan att orsaken helt klarlagts. En av anledningarna kan vara ökad diagnostik pga den ökande användningen av ultraljud. Detta kan dock inte förklara hela ökningen, då även större tumörer har ökat i antal, och dessa borde upptäckas även utan ultraljud. En känd riskfaktor för PTC är joniserande strålning. Incidensen av PTC ökade hos barn och unga som exponerades för radioaktivt jod efter Tjernobylolyckan 1986 och också efter atombombningarna i Japan 1945. Även extern strålbehandling kan öka risken för PTC, vilket noterats hos barn som fått strålbehandling mot huvud-hals regionen.
I samband med Tjernobylolyckan sågs ett nedfall av radioaktiva substanser även långt utanför olycksområdet, vilket bland annat också kunde ses på Sveriges ostkust, där man noterade ökade mängder av Cesium-137 (Cs-137). Bortsett från denna specifika exponering är den allmänna befolkningen normalt också utsatt för bakgrundsstrålning från Thorium-232 (Th-232), Uran-238 (U-238) och Kalium-40 (K-40). Th-232 är en naturligt förekommande radioaktivt grundämne som finns i berggrund, jord och vatten, U-238 är ett naturligt radioaktivt grundämne som förekommer i jord, bergformationer och vatten och K-40 är en radioaktiv, naturligt förekommande isotop av kalium. K-40 har en mycket lång halveringstid (1,25 miljarder år) och utgör cirka 0,012 % av den totala mängden kalium finns i naturen.
Syftet med denna studie var att undersöka om skillnader i prevalensen av små PTC-tumörer (sPTC) i Sverige är korrelerade till geografiska faktorer i miljön, såsom avlagringen av Cs-137 nedfall efter kärnkraftsolyckan i Tjernobyl, eller halter av de naturligt förekommande radioaktiva materialen Th-232, U-238 eller K-40.
Studiepopulationen kommer från en kohort av patienter sPTC (≤ 2 cm), som alla var registrerade i det skandinaviska kvalitetsregistret för sköldkörtel-, bisköldkörtel- och binjurekirurgi (SQRTPA) mellan 2011 och 2015. Totalt inkluderades 812 patienter. Data för koncentrationer av U-238, Th-232 och K-40 baseras på gammaspektrometrimätningar från flygplan på låg höjd, medan avlagringen av Cs-137-nedfall efter Tjernobyl baseras på strålningsmätningar från flygplan och befolkningsdata hämtades från Skatteverket och Statistiska centralbyrån.
Resultaten visar att patienter med sPTC är ojämnt utspridda över landet med ökad prevalens i tättbefolkade områden. Patienter med sPTC har inte varit utsatta för signifikant högre nivåer av gammastrålning från någon av de bedömda källorna, och de har betydligt lägre nivåer av gammastrålning från U-238 och Cs-137, jämfört med den svenska befolkningen generellt. Därtill har patienter med icke-metastaserande små PTC tumörer betydligt lägre nivåer av gammastrålning från K-40, jämfört med den svenska befolkningen. Däremot har patienter med metastaserande sPTC utsatts för betydligt högre nivåer av gammastrålning från Th-232 och U-238, men signifikant lägre nivåer av gammastrålning från Cs-137, jämfört med Sveriges befolkning. Dessa patienter har också utsatts för betydligt högre nivåer av gammastrålning från Th-232, U-238 och K-40, men signifikant lägre nivåer av gammastrålning från Cs-137, jämfört med patienter med icke-metastaserande sPTC.
Sammanfattningen hävdar författarna är att metastaserande sPTC är associerade med signifikant högre nivåer av gammastrålning från Th-232, U-238 och K-40, vilket indikerar att ökade nivåer av gammastrålning från omgivningen kan vara en riskfaktor för att utveckla metastaserande sPTC. Det finns dock inget som tyder på att denna gammastrålning kan vara en riskfaktor för att utveckla icke-metastaserande sPTC. sPTC är också betydligt vanligare i tätbefolkade områden. Studien tyder på att sPTC har orsaksfaktorer som är ojämnt fördelade bland befolkningen och geografiskt. För att studera detta vidare behövs ett större antal patienter, noggrannare information om var de bor och tidpunkt för diagnos.
Vår kommentar:
Denna studie är intressant då den är gjord i Sverige och då den baseras på våra välgjorda register för hälsodata och tillgång till våra befolkningsregister. Därtill är det av största vikt att hitta orsaker till uppkomsten av PTC, då denna sjukdom ökar i incidens och också drabbar många yngre personer, vilket påverkar deras liv under hela deras återstående livslängd. Studien har dock, som författarna själva påpekar, vissa svagheter.Till exempel vet man inte hur länge patienterna bott på sin aktuella adress, vilket försvagar korrelationen mellan en individs strålningsexponering och de geografiskt noterade strålnivåerna. Detta är ett vanligt problem med denna typ av ekologiska studier. Antalet registrerade fall är också så litet, och befolkningstätheten i Sverige så varierande, att det förväntade antalet fall i en enskild geografisk ”cell” ofta är mindre än 1, och en enstaka iakttagelse kan felaktigt te sig som en överrepresentation. Studien betonar tydligt de motstridiga uppgifterna om att uppkomsten av metastaserande sPTC skulle kunna öka på basen av strålning men att icke-metastaserande sjukdom inte påverkas. Detta fynd gör resultaten osäkra, då metastaserad sjukdom är en följd av en tumör som till en början inte varit spridd. Således förklaras sannolikt uppkomsten av PTC av flera andra faktorer än enbart exponering för joniserande strålning.