Månadsarkiv: december 2021

Radonexponering i hemmet och i yrket

Publicerad den av
Svara

Tidigare i år publicerade Chen et al en intressant artikel i Journal of Radiological Protection om radonexponering. Denna epidemiologiska studie av kanadensiska förhållanden, syftade till att jämföra graden av exponering för radon i yrket gentemot graden av exponering för radon i hemmet. Uppskattningen av  yrkesexponeringen baserades på statistiska uppgifter om arbetstid samt mer än 7600 långtidsregistreringar av radon på olika arbetsplatser inomhus respektive långtidsregistreringar för radon utomhus i olika delar av Kanada för att uppskatta radonexponering även för utomhusarbetare.

Genom dessa mätningar och information om genomsnittligt antal arbetstimmar per år för olika arbeten, kunde årlig exponering i yrket för radon för 20 olika arbetskategorier (baserat på North American Industry Classification System) bestämmas. För gruvarbetare, flygpersonal och arbetare inom olja och gas gjordes speciella uppskattningar baserat på att dessa arbetskategoriers yrkesmässiga radonexponering har ett helt annat mönster än exponeringen vid andra arbeten. Radonexponeringen i yrket jämfördes sedan gentemot radonexponeringen i hemmet (baserat på radonmätningar och hur många timmar som spenderas inomhus i hemmet). I genomsnitt tillbringar en kanadensare i arbetsför ålder 16 timmar per dygn inomhus i hemmet, 5 timmar per dygn i en annan inomhusmiljö (inkluderar inomhusarbete samt andra allmänna utrymmen), 1,3 timme per dygn utomhus och 1,5 timme per dygn i ett fordon.

Intressant nog, kunde studien påvisa att den genomsnittliga årliga effektiva dosen vid yrkesexponering uppgick till 0,2 mSv för olika arbetskategorier (spännvidd mellan 0,02 mSv för flygpersonal till 0.8 mSv för gruvarbetare) och den årliga effektiva dosen nationellt i Kanada uppgick till 0,21 mSv (spännvidd 0,13 – 0,49 mSv mellan olika geografiska områden). Motsvarande siffra var 1,8 mSv (spännvidd 0,21 – 3,69 mSv för de mest extrema provinserna) för exponering i hemmet. Således på nationell nivå motsvarade exponering i yrket endast ca 10% av den totala exponeringen. Även för gruvarbetare, där man noterar den högsta siffran för yrkesexponering (medel radonkoncentration av 111 Bq/m3 i gruvor vilket gav en årlig medeldos 0,8 mSv), står exponeringen i hemmet med undantag för en region, för mellan 55-82% av den totala exponeringen. För alla andra arbetskategorier, står exponeringen i hemmet för mellan 76-93% av den totala exponeringen.

Resultatet från denna studie indikerar således att den största effekten på hälsa skulle ske genom att sänka radonhalter i hemmen. Författarna tar upp att ca 7% av hemmen i Kanada har nivåer över 200 Bq/m3 och således över rekommenderade Europeiska riktlinjer för bostäder. Givet den multiplikativa effekten av rökning och radonexponering för risk för utveckling av lungcancer kan även rökavvänjningsprogram vara av central betydelse för att minska radonets skadliga effekt, men är avhängigt av hur stor del av befolkningen som röker.

Vår kommentar är att detta är en välskriven och läsvärd artikel. Slutsatsen som man kan dra är att i Kanada skulle den största hälsoeffekten, med avseende på att undvika radoninducerad lungcancer, vara att lägga tyngdpunkten på att sänka radonnivåerna i hemmet.

Kostnader för rädsla och strålskydd: Washington County, Utah och Fukushima, Japan (en jämförelse av fallhistorier)

Publicerad den av
Svara

Vid radioaktiva föroreningar och olyckor är det viktigt att skydda allmänheten mot strålningsexponering men det är också viktigt att väga in de eventuella skador som kan uppstå vid genomförandet av de skyddsåtgärder som finns reglerade vid sådana händelser.

I en artikel av Bruce W. Church och Antone L. Brooks är syftet att just se på den totala effekten vid nukleära föroreningar och olyckor, då man följt rådande gränsregleringar och åtgärder. För detta ändamål jämförde man två olika händelser. Den första händelsen var att studera de åtgärder som vidtagits till följd av radioaktivt nedfall i Washington County, Utah, 1953 från atombombtestningen i Nevada. Från Utah användes publicerade rapporter, artiklar och historiska dokument där man gick igenom och rapporterade de skyddande åtgärderna. I det andra exemplet från Fukushima, Japan, undersöktes de åtgärder som genomfördes efter utsläpp av radioaktiva material i miljön från tre skadade reaktorer vid kärnkraftverket i samband med den stora tsunamin 2011. Här har man använt nyligen rapporterade uppgifter avseende doser. Utfallet/resultatet av enbart skydd samt skydd och evakuering jämfördes mellan Utah och Fukushima.

Efter båda händelserna genomfördes en omfattande strålningsmonitorering och karaktärisering, varför den årliga effektiva stråldosen och riskerna för befolkningen kan direkt jämföras.  Det var därför möjligt att noggrant regenerera exponeringshastigheter, totala exponeringar och totala årliga effektiva doser.

Riktlinjerna för strålningsexponering i Nevada Test Site (NTS) i början av 1950-talet var 3,9 R/serie, vilket motsvarar cirka 39 mSv/år. Referensguiderna för strålningsexponering som användes i Fukushima sattes till 1–20 mSv/år. Författarna valde att inte inkludera internt deponerade radioaktiva ämnen i dosberäkningarna eftersom de är beroende av många modeller och antaganden. Endast de uppmätta och dokumenterade doserna från extern strålning beaktades i detta manuskript.

Stråldosen från nedfallet i Utah var 2-3 gånger större än i Japan men de reglerade åtgärderna skilde sig mycket. Med undantag för att be befolkningen i St. George, Utah, att ta skydd på plats samt några mindre saneringar av bilar, vidtogs inga andra åtgärder. Man såg inte heller någon påverkan på folkhälsan eller ekonomin. Åtgärderna i Fukushima resulterade i stor negativ påverkan som utlöstes genom den rädsla som genererades och av evakueringen. Detta hade, enligt författarna, negativa konsekvenser för människors hälsa och välbefinnande och en allvarlig påverkan på ekonomin i Fukushimaregionen, men också i hela Japan.

Utsläppet av radioaktivt material i Fukushima orsakades av en enorm jordbävning (9,0 på Richterskalan), som producerade en tsunami vilken tog uppskattningsvis 19 400 liv (japanska brand- och katastrofförvaltningsmyndigheten, 1 mars 2016). Tsunamin skadade också kärnkraftverket i Fukushima som släppte ut radioaktivt material, vilket resulterade i att allmänheten exponerades. Utsläppet i Fukushima skedde under ett antal dagar vilket gjorde beslutet om lokal evakuering mer genomförbart. Att ändra storleken på evakueringszonen med tiden skapade viss förvirring och gjorde att allmänhetens förtroende för regeringens åtgärder minskade. I det här fallet ledde regleringarna till massiva åtgärder som evakuering, utlokalisering på lång tid, ersättning för hälso-och sjukvård och omfattande miljösanering.  Eftersom händelserna i Fukushima var en serie av tragedier (jordbävning, tsunami och kärnkraftsolycka) så kan jämförelsen om besluten som endast avser kärnkraftsolyckan tendera att överskatta konsekvenserna när det gäller besluten i Fukushima. Allt detta och osäkerheten kring framtida utsläpp och okänd situation vad gäller miljön, spelade roll vid beslutsfattning. Dessa förhållanden genererade endast ett fåtal diskussioner i den vetenskapliga litteraturen jämfört med den överväldigande diskussionen om behovet av åtgärder för att minska stråldosen. Författarna hävdar att oron över det frigjorda radioaktiva materialet, som inte var väl karaktäriserat under de tidiga timmarna men ganska väl karaktäriserat inom några dagar, drev tidiga och kanske onödiga beslut.

Den viktigaste delen av detta manuskript är att jämföra effekterna på hälsan och säkerheten som orsakats av regleringsåtgärder i de två historiska händelserna.

Författarna påtalar också att även om det inte är avsikten med detta dokument att granska de omfattande rekommendationerna och observationerna av lärdomar, finns det en uppenbar lärdom som måste nämnas. Man citerar ICRP Task Group 84; ”Denna olycka bekräftade på nytt att psykologiska konsekvenser är en stor följd av strålningsolyckor. Och de ignoreras i princip i strålskyddsrekommendationer och standarder”.

Man kan inte mäta effekten av moderna regleringsmetoder i Utah, men livet fortgår oförändrat trots nedfallet. Rädslan har begränsats till att ha endast liten, om än någon påverkan på hälsan. Med tiden har rädslan för strålning ökat relaterat till möten i samhället och en mängd publikationer om faran man utsatts för. Trots att andra böcker har publicerats, som utvärderar och motbevisar var och en av dessa myter så har rädslan inte minskat, hävdar författarna. De anger att publikationer och politiska åtgärder har resulterat i lagar som gör det möjligt för människor som levde i södra Utah (1951–1958 och sommaren 1962) att få betalt en fast summa på $50 000,00 om de utvecklar ”specificerade kompenserbara cancerformer”, enligt en definition av cancer orsakad av akut exponering som används i Japan.

Kompensationsprogram har initierats som inkluderar kärnkraftsarbetare, atomveteraner och andra utsatta grupper. Hittills har dessa program betalat ut 2,307 miljarder dollar till människor som utvecklar cancer efter låga doser av strålning, med låg dosrat och med få eller inga bevis för att cancerincidenten har ökat i dessa populationer. Effekterna av rädsla är inte noll i södra Utah, men jämfört med Fukushima, där rädslan späddes på och fick näring, är det som en droppe i havet, hävdar författarna.

Vår kommentar:

Författarna till denna artikel har ett enda mål; ”att vi ska lära oss att tillämpa den information som vi har fått för att förhindra att tragedier genereras av rädsla för låga doser av strålning från att inträffa om och om igen”.
I litteraturen återkommer man ofta till att de psykologiska konsekvenserna efter strålningsolyckor i stor utsträckning orsakar människors försämrade hälsa.

Liksom en av referenserna som nämns i artikeln (Waltar et al. 2016) beskriver är rädsla och de biologiska konsekvenserna samt de reglerande åtgärder som utlöses av denna rädsla för låga doser av strålning, fortfarande den största biologiska skadan som orsakas av strålningsexponeringar med låg dos och doshastighet. En optimering bör bidra till att skyddsåtgärderna leder till mer nytta än skada. Det är således viktigt att organisationer/myndigheter som ger rekommendationer om strålskyddsriktlinjer tar lärdom av den betydande erfarenhet som finns efter händelserna i Fukushima och att implementera den i kommande riktlinjer. Artikeln av Church och Brooks är således en viktig input till den översyn av grundläggande rekommendationer ICRP just inlett, och vi uppmanar våra läsare att följa den översynen på icrp.org och lämna kommentarer på kommande rekommendationsutkast.

Ökad incidens av tyreoideacancer – beror det på mobilanvändning?

Publicerad den av
Svara

Joniserande strålning utgör en av riskfaktorerna för tyreoideacancer och röntgenundersökningar, extern strålbehandling och radioaktivt nedfall har i tidigare studier visats öka risken. Incidensen, dvs frekvensen insjuknande i tyreoideacancer är högre hos kvinnor än hos män, vilket delvis har kunnat kopplas till hormonella faktorer. Under de senaste decennierna har ett flertal rapporter beskrivit en tydlig ökning av incidensen av tyreoideacancer. Ökningen har föreslagits vara kopplat till en mer frekvent användning av röntgenundersökningar, men det är sannolikt inte hela förklaringen. Delar av incidensökningen har också tillskrivits en utvidgad screeningverksamhet, men eftersom även större tumörer ökat i antal torde inte heller den förklaringen vara heltäckande. Under denna tidsperiod har användningen av mobiltelefoner också ökat markant.  När tyreoidea exponeras för radiofrekvent strålning i samband med mobilanvändning skulle detta, enligt en hypotes av författarna till den rapport vi refererar till nedan, kunna öka risken för tyreoideacancer. En stor andel av alla publikationer om tyreoideacancer och radiofrekvent strålning kommer från denna forskargrupp, vars tidigare studier av andra cancerformer och radiofrekvent strålning dock varit ifrågasatta – var god se bl.a. en aktuell review över området publicerad av FDA (https://www.fda.gov/media/135043/download ). Tidigare studier från andra författare har föreslagit att en ökad risk för tyreoideacancer vid mobilanvändning åtminstone delvis kunde förklaras av försämrade DNA-reparationsmekanismer [1, 2]. Detta är av intresse, eftersom en kritik mot hypotesen att radiofrekvent strålning skulle vara carcinogen har varit att ingen tydlig förklarande biologisk mekanism har kunnat påvisas. Organisationen The International Agency on Research of Cancer (IARC) bedömde redan 2011 att radiofrekvent strålning kan tänkas vara karcinogen, återigen väsentligen baserat på resultat från den här aktuella forskargruppen. IARC:s bedömning möttes då av en hel del ifrågasättande inlägg I vetenskapliga tidskrifter.

I en nyligen publicerad studie har nu Carlberg et al rapporterat om en ökande incidens av tyreoideacancer i de nordiska länderna (https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/33297463/ ). Författarna använde data från det svenska Cancerregistret och NORDCAN, en nordisk databas för cancerstatistik, för att studera incidensen i Sverige, Finland, Norge, Danmark och Island under åren 1970-2017. Resultaten analyserades vad gäller trender i åldersstandardiserad incidens. Den årliga procentuella förändringen (APC) beräknades och därtill studerades genomsnittlig årlig procentuell förändring för hela studieperioden (AAPC) för hela studien. I det svenska cancerregistret noterades en ökad APC för kvinnor under hela studieperioden 1970-2017 med en genomsnittlig ökning, AAPC, av +2,13% årligen. Den kraftigaste ökningen sågs för tidsperioden 2010-2017, med APC på +9,65% årligen. För män sågs en mindre dramatisk ökning med AAPC +1,49% under hela studieperioden, medan den kraftigaste ökningen sågs i åldersgruppen 20-39 år under tidsperioden 2001-2017 med APC +7,80%. En ökning sågs i alla åldersgrupper, utom hos personer >80 år. Resultaten från NORDCAN visade AAPC för kvinnor +2,18% under hela studieperioden 1970-2016, med den kraftigaste ökningen under åren 2006-2016 då APC ökade +5.83% årligen. Ökningen var lägre för män, men signifikant stigande med AAPC 1.55%- under hela perioden och den kraftigaste ökningen sågs 2005-2016 med APC +5.48% årligen.

Vår bedömning:

Den aktuella studien visar således att incidensen av tyreoideacancer har stigit i de nordiska länderna de senaste årtiondena, med en mer markant ökning de senaste åren. Eftersom resultaten är registerbaserade bör ökningen, och förmodanden om dess orsaker, tolkas med försiktighet, men de tydliga resultaten indikerar att det kan finnas en exogen cancerorsakande faktor, som ökar över tid. Radiofrekvent strålning från mobiltelefoner skulle kunna utgöra en sådan faktor. I dagens mobiltelefoner är antennen oftast placerad så att både tyreoidea och hjärnan kan påverkas. Mobiltelefon-hypotesen stöds också av att latensperioden att utveckla tyreoideacancer har rapporterats vara relativt kort [3], dvs en kraftig ökning av mobiltelefonanvändning skulle då kunna utgöra en (del-)förklaring till de senaste årens klara incidensökning av denna cancerform. Analys och tolkning av denna typ av studier kompliceras dock ofta av svårigheterna att fastställa ett orsakssamband och att kunna justera för störfaktorer.

Överdiagnostik kan vara en orsak till den ökande incidensen, men i de nordiska länderna genomförs ingen regelrätt screening av tyreoideacancer och detta kan således inte förklara hela incidensökningen. Därtill har incidensen av både små och större tumörer ökat, vilket också talar emot överdiagnostik. En mer frekvent användning av röntgenundersökningar skulle kunna förklara delar av, men sannolikt inte hela incidensökningen.

Det kan noteras att långtidsprognos i tyreoideacancer generellt förbättrats under den aktuella perioden. Prognosen är fortsatt mycket god med en 5-årsöverlevnad på över 95%, resultat som till del kan förklaras av gradvis förbättrade behandlingsmöjligheter. Dock kvarstår ofta en kronisk sköldkörtelunderfunktion hos många patienter efter kirurgisk och annan behandling, vilket kan bidra till viss ökad sjuklighet och sänkt livskvalitet.  Fortsatta studier krävs för att närmare kunna kartlägga vilken roll, och via vilka biologiska mekanismer, radiofrekvent strålning kan spela vid tyreoideacancer.

1.           Luo J, Li H, Deziel NC, Huang H, Zhao N, Ma S, Ni X, Udelsman R, Zhang Y: Genetic susceptibility may modify the association between cell phone use and thyroid cancer: A population-based case-control study in Connecticut. Environ Res 2020, 182:109013.

2.           Santos LS, Gomes BC, Bastos HN, Gil OM, Azevedo AP, Ferreira TC, Limbert E, Silva SN, Rueff J: Thyroid Cancer: The Quest for Genetic Susceptibility Involving DNA Repair Genes. Genes (Basel) 2019, 10(8).

3.           Iglesias ML, Schmidt A, Ghuzlan AA, Lacroix L, Vathaire F, Chevillard S, Schlumberger M: Radiation exposure and thyroid cancer: a review. Arch Endocrinol Metab 2017, 61(2):180-187.