Månadsarkiv: mars 2018

Regeringen söker GD för SSM

Publicerad den av

I annonsen anges 19 kvalifikationskrav, mest rörande chefskompetens. Vidare anges tre egenskaper som kan vara meriterande, varav en är kunskap om och erfarenhet av strålsäkerhetsfrågor (de andra två är kännedom om miljöfrågor samt språkkunskaper).

Utifrån vårt beredskapsperspektiv ter sig kännedom om strålsäkerhet mycket viktigt för denna befattning och vi uppmanar våra sakkunniga läsare att anmäla intresse.  

Ansökningstiden går ut 2018-04-11 och mer information finns på http://www.regeringen.se/regeringens-utlysningar/.

Kyshtym, Windscale, Tjernobyl: Proceedings från mötet 1990

Publicerad den av

Vi brukar försöka att ha något kortare ledtider än 28 år men här måste vi göra ett undantag. 2018 är det 61 år sedan de första två stora kärntekniska olyckorna, Kyshtym i dåvarande Sovjetunionen och Windscale i Storbritannien. Officiell bekräftelse på Kyshtym-olyckan erhölls först 1989, och 1990 organiserade EG-kommissionen (som det då hette) ett omfattande möte om dessa två olyckor och den tredje stora olyckan som ju hade inträffat 1986, alltså Tjernobyl. Proceedings från detta viktiga möte ”publicerades” 1991 som kommissionens strålskyddsrapport nr 53. Dessa Proceedings har dock endast förelegat i stencilerad form och i praktiken varit omöjliga att få tag på. Nu har de äntligen gjorts tillgängliga som två PDF-volymer som fritt kan laddas ner från EU: (1: https://ec.europa.eu/energy/sites/ener/files/documents/radiation_protection_53.pdf , 2: https://ec.europa.eu/energy/sites/ener/files/documents/radiation_protection_53_volume_ii.pdf )

Vår bedömning: Vi tackar Richard Wakeford för tipset. Som han påpekar är det, efter nästan 30 år, fortfarande mycket som är högst relevant i dessa rapporter, särskilt i ljuset av den fjärde stora kärntekniska olyckan, Fukushima 2011.

Vän av ordning noterar måhända att vi inte räknar in Harrisburg / Three Mile Island som en stor kärnteknisk olycka. Harrisburgolyckan var en tekniskt mycket intressant arbetsplatsolycka som hade stora politiska konsekvenser, men den fick inga strålningsmedicinska konsekvenser för vare sig allmänhet eller personal.

Ingen konstaterad ökad risk för barnleukemi i närheten av kärntekniska anläggningar

Publicerad den av

Vi har tidigare redovisat  den s k COMARE 17-rapporten, i vilken man undersökt huruvida barn boende nära brittiska kärntekniska anläggningar löper ökad risk för att utveckla leukemi. Schädelin et al. har nyligen gjort en kompletterande sammanfattning i den tyska tidskriften StrahlenschutzPraxis. Där påminner de om bakgrunden: År 1983 påtalade Yorkshire Television en ökad risk för barnleukemi runt Sellafield och Dounreay (risker som dock inte bekräftats vid fortsatta studier med längre uppföljningstid). En ökad risk för barnleukemi har hävdats även ii den tyska fall-kontrollstudien KiKK. Dessa fynd har dock inte kunnat bekräftas i andra undersökningar. Man kunde t ex inte se någon signifikant riskökning i en schweizisk kohortstudie (CANUPIS-studien)  I den franska fall-kontrollstudien GEOCAP iakttogs en viss leukemiökning i närheten av kärnkraftverk, men den var inte korrelerad till beräknad stråldos. Det fanns därför motstridiga data. Mot denna bakgrund skapade den brittiska hälsomyndigheten COMARE (Committée on Medical Aspects of Radiation in the Environment) – en arbetsgrupp med vetenskaplig inriktning med uppgift att grundligt belysa problemet. Slutrapporten för denna genomgång kom år 2016.

Barnleukemi är en ovanlig sjukdom som kan ha olika genes. Joniserande strålning utgör en av riskfaktorerna och frågan är således om den observerade ökade incidensen av barnleukemi i närheten av vissa kärntekniska anläggningar kan bero på strålexponering från dessa. Den ökade incidensen som rapporterades från områdena i Storbritannien var övergående och koncentrerad till perioden mellan 1979 och 1984 (efter 1991 var incidensen den samma som i omgivande landskap och därmed under riksgenomsnittet). Inom COMARE har man genomfört en sammantagen beräkning av stråldos (baserad på noterade utsläpp, etc) för individer 0-24 år gamla och man har även undersökt vilken verksamhet som bedrivits på Sellafield under olika tidsperioder, från 1950 och framåt. Under samtliga dessa tidsperioder observerade man att den naturliga bakgrundsstrålningen (ca 5 mSv/år) utgjorde den största strålkällan och att strålning från medicinska diagnostiska undersökningar kom som nummer två. Strålningen från kärnkraftverken var mycket låg och uppgick till ca en tusendel av den naturliga årliga bakgrundsstrålningen. Den ökade incidensen kan således inte förklaras av joniserande strålning från närliggande kärnkraftverk/kärnanläggningar, utan andra faktorer måste spela en roll. COMARE 17-rapporten fastslår slutligen att kärnkraftverk, åtminstone såsom de bedrivs idag i OECD-länderna, inte utgör en ökad risk för barnleukemi.

Vår kommentar: en bra artikel som ger en god översikt över problemet. Ett visst aber skulle kunna utgöras av att den är på tyska….. Särskilt värdefullt är att författarna diskuterar vilka lärdomar man kan dra. De prisar den brittiska approachen med en långsiktigt arbetande kommitté som COMARE med uppdrag att ge återkommande, utförliga och begripliga sammanfattningar, särskilt med tanke på att självutnämnda ”experter” ofta tar stor plats och sprider förvirring

Möjlighet att uppskatta individuella externa stråldoser baserat på dosmätningar från luftburna undersökningar, i den tidiga fasen vid radiologisk olycka med storskalig förorening

Publicerad den av

För att kunna fatta beslut om lämpligt skydd mot radioaktiva föroreningar efter kärnkraftsolyckor (såsom olyckan i Fukushima Daiichi kärnkraftverk) är det viktigt att man på ett så korrekt sätt som möjligt kan uppskatta den individuella dosfördelningen.
Date City är en stad belägen ca 50-60 km nordväst om Fukushima Daiichi kärnkraftverk. Borgmästaren i Date City lanserade ett projekt för att övervaka individuella stråldoser hos invånare, liksom den omgivande dosen i hela staden, med inriktning på att samla information som ska kunna användas för att prioritera dekontaminering baserat på föroreningsnivåerna.
Miyazaki et al har använt det stora materialet från Date city för att jämföra förhållandet mellan de individuella externa doserna och de flygburna undersökningar som genomförts av Japanska regeringen, effekten av dekontaminering på den individuella dosen samt förhållandet mellan extern och intern dos. Dessa undersökningar kommer att beskrivas i tre olika delar, varav vi här refererar till den första delen där syftet är att upprätta en metod att uppskatta de individuella externa doserna baserat på dosmätningar från omgivning, såsom de luftburna undersökningarna.

Ingen evakueringsorder utfärdades till de boende i Date City, förutom ett begränsat antal hushåll för vilka den japanska regeringen uppskattade att exponeringen för invånarna skulle överstiga 20 mSv inom det första året efter olyckan (s.k. ”specifika platser rekommenderade för evakuering”). Mätvärden finns insamlat från perioden 5-51 månader efter olyckan. För mätning av individuella externa doser distribuerades personliga dosimetrar (radio-photoluminescence (RPL) glasdosimeter) till dagis-, grund- och gymnasieskolor i augusti 2011. Målgruppen ökade sedan då leverantörens kapacitet ökade. Anmärkningsvärt är att Date City distribuerade glasdosimeters till alla medborgare, ca 65 000 st, under ett år från juli 2012 till juni 2013. Resultaten som publicerades av Date City analyserades ytterligare av IAEA och är den mest omfattande uppsättningen av verkliga mätningar av individuella doser efter olyckan i Fukushima.

Resultaten från studien visar att de individuella externa doserna var omkring 15% av de doser som skulle följt av kontinuerlig utomhusvistelse vid rådande doshastighet (strålnivå). Metoden som erhållits i denna studie kan hjälpa till att förutsäga individuella doser i den tidiga fasen av framtida radiologiska olyckor med storskalig förorening.

Man noterar också att regeringens uppskattning av individuella externa stråldosen, som är baserad på nedan beskrivna scenario, ligger långt över det värde som observerades i de faktiska mätningarna i denna studie.
Den japanska regeringen använder följande standardmetod för att utvärdera den ökade externa dosen baserat på omgivande doshastighet: en person spenderar 8 timmar utomhus utan avskärmning samt spenderar 16 timmar i ett trähus där doshastigheten är 40% av den på utsidan, med den naturliga bakgrundsdosen på 0,04μSv h-1. I detta scenario är omvandlingsfaktorn för att erhålla den effektiva dosen från omgivande doshastighet, med undantag av bakgrundsdoshastigheten, 0,6, (dvs individuell_doshastighet (μSvh−1) = 0.04 + 0.6 x omgivningens doshastighet).
Vår bedömning: Det är inte i sig förvånande att de faktiska doserna är lägre än vad som direkt följer av strålnivån utomhus. Den föreliggande studien visade dock att den individuella doshastigheten är proportionell mot den omgivande dosen med en koefficient av endast c = 0,15 ± 0,03, d v s betydligt lägre än vad japanska myndigheter antagit. Data från luftburna undersökningar kan vara användbara för att uppskatta/förutse de individuella doserna till boende i förorenade områden, men behöver tolkas så att skyddsåtgärder väljs och avpassas till realistiska antaganden om verkliga persondoser.

Polonium-210-förgiftningen av Litvinenko i London 2006 – nya uppgifter från England om ett andra mordförsök och uppföljning av kontaminerade personer

Publicerad den av

I två aktuella rapporter publicerade i Journal of Radiological Protection beskriver Harrison och medarbetare (Public Health England/Oxford Brooks University) nya intressanta uppgifter relaterade till mordet på den fd ryske agenten Alexander Litvinenko i London 2006 https://doi.org/10.1088/1361-6498/aa58a7 , https://doi.org/10.1088/1361-6498/aa80f5 . Litvinenko bjöds den 1 november 2006 på te förgiftat med polonium-210. Han utvecklade snabbt tecken på svårartad akut strålsjuka och avled inom tre veckor i den kliniska bilden av benmärgs- och multiorgansvikt. Fallet blev föremål för en mycket omfattande mordutredning, vars resultat bl a redovisades i den fylliga Owen-rapporten, publicerad januari 2016 och tidigare kommenterad av oss här på SREMC (rapporten kan nås via websidan ”The Litvinenko Inquiry”, www.litvinenkoinquiry.org).

Nu föreligger kompletterande data.  Post-mortem-undersökningar (inklusive autoradiografi av hårprover) av den mördade indikerar att han utsattes för ett första 210Po-förgiftningsförsök redan i oktober 2006. Författarna uppger att absorberad stråldos då var betydligt lägre (1/100 del) jämfört med vid det andra mordförsöket i november, men kanske ändå så hög att Litvinenko kunde ha avlidit pga endast denna. Sjukdomsförloppet hade då blivit betydligt långsammare och mildare, men med trolig utveckling av främst irreversibel njursvikt inom månader till år. Författarna anger att Litvinenko vid det första expositionstillfället i oktober 2006 sannolikt utsatts för ca 40 MBq 210Po vilket, med en absorption från tarm till blod på ca 10 %,  torde medfört en organdos av maximalt cirka 3 Gy, medan den kraftigare förgiftningen i november 2006 uppgick till ca 4 GBq, vilket torde ha medfört doser kring ca 20 Gy till mer än 100 Gy.

Kommentar: Vi instämmer i författarnas medicinska bedömning att ”död var det oundvikliga utfallet” av den mycket kraftiga 210Po-förgiftning Alexander Litvinenko utsattes för den 1 november 2006, detta oavsett om sjukvården då omgående hade kunnat ställa rätt diagnos och erbjuda maximal, högspecialiserad medicinsk behandling. Den totala stråldosen från de högenergetiska alfapartiklarna var då tydligt supraletal. Det är mer osäkert vilka hälsoeffekter den nu upptäckta första, mindre 210Po-exponeringen i oktober ensam kunde ha lett till. Möjligen hade han kunnat överleva den isolerade händelsen.

 

I Harrisons andra rapport  https://doi.org/10.1088/1361-6498/aa80f5 redogörs för uppföljning av personer som oavsiktligt kontaminerats med 210Po i anslutning till mordet. Så snart det blev känt vad Litvinenko exponerats för upptäcktes mätbar aktivitet av 210Po i det sjukhus där han vårdades, i den bar där han intog den förgiftade te-drycken, och t o m i de flygplan som de utpekade mördarna rest med från England till Ryssland efter mordförsöket. Händelsen ledde till stora internationella utredningsinsatser för att spåra och medicinskt utvärdera personer som misstänktes ha blivit kontaminerade med 210Po i anslutning till mordet. Även ett flertal svenska medborgare som t ex varit i den aktuella London-baren eller i berörda flygplan vid aktuell tidpunkt kontaktades och undersöktes, detta via ansträngningar från Socialstyrelsen/ KcRN/SREMC och SSM. Måttligt förhöjda halter av 210Po i 24h urin kunde då uppmätas från några personer, dock utan tydlig koppling till Londonmordet och utan några tydliga hälsokonsekvenser.

I Harrisons aktuella artikel beskrivs två brittiska personer som befanns ha varit kontaminerade med 210Po och som följdes upp i flera månader efter händelsen. Hos den mest exponerade personen låg stråldoserna trots allt under tröskeln för irreversibel organskada, men författarna noterade en något ökad generell risk för framtida utveckling av cancer. Av intresse är också att denne person under en kortare period erhöll kelatterapi med unithiol, för att öka utsöndringen av 210Po. Författarnas konklusion är dock att denna behandling, när det gällde att minska absorberade doser, endast var ”moderately effective”.