Vi har tidigare redovisat  den s k COMARE 17-rapporten, i vilken man undersökt huruvida barn boende nära brittiska kärntekniska anläggningar löper ökad risk för att utveckla leukemi. Schädelin et al. har nyligen gjort en kompletterande sammanfattning i den tyska tidskriften StrahlenschutzPraxis. Där påminner de om bakgrunden: År 1983 påtalade Yorkshire Television en ökad risk för barnleukemi runt Sellafield och Dounreay (risker som dock inte bekräftats vid fortsatta studier med längre uppföljningstid). En ökad risk för barnleukemi har hävdats även ii den tyska fall-kontrollstudien KiKK. Dessa fynd har dock inte kunnat bekräftas i andra undersökningar. Man kunde t ex inte se någon signifikant riskökning i en schweizisk kohortstudie (CANUPIS-studien)  I den franska fall-kontrollstudien GEOCAP iakttogs en viss leukemiökning i närheten av kärnkraftverk, men den var inte korrelerad till beräknad stråldos. Det fanns därför motstridiga data. Mot denna bakgrund skapade den brittiska hälsomyndigheten COMARE (Committée on Medical Aspects of Radiation in the Environment) – en arbetsgrupp med vetenskaplig inriktning med uppgift att grundligt belysa problemet. Slutrapporten för denna genomgång kom år 2016.

Barnleukemi är en ovanlig sjukdom som kan ha olika genes. Joniserande strålning utgör en av riskfaktorerna och frågan är således om den observerade ökade incidensen av barnleukemi i närheten av vissa kärntekniska anläggningar kan bero på strålexponering från dessa. Den ökade incidensen som rapporterades från områdena i Storbritannien var övergående och koncentrerad till perioden mellan 1979 och 1984 (efter 1991 var incidensen den samma som i omgivande landskap och därmed under riksgenomsnittet). Inom COMARE har man genomfört en sammantagen beräkning av stråldos (baserad på noterade utsläpp, etc) för individer 0-24 år gamla och man har även undersökt vilken verksamhet som bedrivits på Sellafield under olika tidsperioder, från 1950 och framåt. Under samtliga dessa tidsperioder observerade man att den naturliga bakgrundsstrålningen (ca 5 mSv/år) utgjorde den största strålkällan och att strålning från medicinska diagnostiska undersökningar kom som nummer två. Strålningen från kärnkraftverken var mycket låg och uppgick till ca en tusendel av den naturliga årliga bakgrundsstrålningen. Den ökade incidensen kan således inte förklaras av joniserande strålning från närliggande kärnkraftverk/kärnanläggningar, utan andra faktorer måste spela en roll. COMARE 17-rapporten fastslår slutligen att kärnkraftverk, åtminstone såsom de bedrivs idag i OECD-länderna, inte utgör en ökad risk för barnleukemi.

Vår kommentar: en bra artikel som ger en god översikt över problemet. Ett visst aber skulle kunna utgöras av att den är på tyska….. Särskilt värdefullt är att författarna diskuterar vilka lärdomar man kan dra. De prisar den brittiska approachen med en långsiktigt arbetande kommitté som COMARE med uppdrag att ge återkommande, utförliga och begripliga sammanfattningar, särskilt med tanke på att självutnämnda ”experter” ofta tar stor plats och sprider förvirring