Baserat på tidigare erfarenheter med ökad förekomst av sköldkörtelcancer efter kärnkraftsolyckan i Tjernobyl har man i Japan ett uppföljningsprogram efter olyckan i Fukushima för att kartlägga förekomst av sköldkörtelcancer.  Utsläppen efter olyckan bestod bl a av ¹³⁴Cs (38,5%), ¹³⁷Cs (17,5%) och ¹³¹I (9,1%). Utsläppet av ¹³¹I vid Fukushima beräknades vara av ca en storleksordning mindre jämfört med utsläppet i Tjernobyl och man vidtog dessutom striktare åtgärder efter Fukushimakatastrofen för att minska exponering; till exempel åtgärder för att minska intag av radioaktiva isotoper via födan.

Efter kärnkraftshaveriet i Fukushima planerade och utför Fukushima Prefectural Government ett screeningprogram för att följa tyroideautvecklingen för alla invånare i prefekturen Fukushima  födda mellan 2 april 1992 och 1:a april 2011. I en analys som publiceras i Epidemiology har Tsuda et al analyserat allmänt tillgängliga data från första screeningomgången från denna kohort och undersökt incidens av sköldkörtelcancer. 298 577 individer (81% av populationen <19 år) screenades med hjälp av ultraljud mellan år 2011-2013 (första screeningomgången). 2251 (0,75%) hade positiva fynd på ultraljud och 2067 av dessa individer genomgick därför en andra undersökning (inklusive finnålspunktion om detta bedömes nödvändigt) varvid 110 cancerfall identifierades. 87 av dessa opererades och 86 bevisades vara cancer vid operation. En andra screeningomgång har inletts 2014 och beräknas avslutas 2016 (vid denna screenas även individer födda 110402-120401). I ovan nämnda studie jämförs förekomsten av sköldkörtelcancer dels internt (mot det minst kontaminerade distriktet), dels externt (mot den årliga incidenshastigheten av sköldkörtelcancer i Japan för individer <19år samt motsvarnde för individer mellan 5-24 år). Vid den externa jämförelsen ses en högre IRR (incidence rate ratio) för alla regioner utom det nordöstra, minst kontaminerade området, där inga cancerfall upptäcktes. IRR beräknades till 30 (17-49) för området närmast kärnkraftsanläggningen, till 33 (25-43) för mellanområdet och till 28 (20-38) för det minst kontaminerade området.

När man tolkar resultaten från denna studie, är det viktigt att poängtera att det finns flera begränsningar som man bör beakta. En aspekt är att inga doser till enskilda individer kunnat fastställas. Istället använder man sig i studien av mantalskrivningsadressen som substitut för exponering och delar in områden i prefekturen i olika dosområden.  Ytterligare ett observandum är att jämförelsegruppen utgörs av individer som sökt för ett kliniskt upptäckt symtom av sköldkörtelcancer. Den exponerade gruppen utgörs dock av asymtomatiska individer som undersökts med ultraljud. Man kan således ställa sig frågan om de ”strålningsinducerade cancrarna” egentligen är en effekt av screeningundersökningen själv istället för cancrar uppkomna till följd av exponering för strålning efter olyckan i Fukushima.

Den tredje delen har titeln “Kärnkraftsolyckor och hälsa: lärdomar, utmaningar och förslag” (Akira Ohtsuru et al).

I seriens första och andra del föreslås en begreppsram som definierar hälso- och sjukvårdspersonalens roll vid en kärnkraftsolycka. Vid planeringen inför en komplex kärnkraftskatastrof måste man ta hänsyn till tillståndet i kärnkraftverket, väderinformation, trafikledning, insyn, offentliga meddelanden via massmedia och internet, kontinuitetshantering i förvaltningen, samordning av lokala och centrala myndigheter, och ett nätverk för diagnostisering och behandling av patienter med akut strålningssyndrom (ARS). En viktig del att ta hänsyn till är arbetarna från räddningstjänsten som är utsatta för stora risker i sitt arbete, framför allt i direkt anslutning till olyckan, på grund av arbetet i den kärva och oförutsägbara miljön samt bristen på utbildad personal, vilket annars kan leda till individuellt höga kumulativa doser. Räddningspersonal måste förstå grundläggande åtgärder för skydd mot strålning. Många arbetare behöver mobiliseras och det bör finnas en möjlighet att använda personal från andra kärnkraftverk, nationellt och internationellt.

Efter kärnkraftsolyckor börjar arbetet med att upprätta en långsiktig stabilitet och en avveckling av kärnreaktorn efter att den stabiliserats. De arbetar då i förorenade områden utanför anläggningen och löper då en risk att exponeras för låg stråldos under längre tidsperiod. Som exempel nämner författarna att så många som 600 000 arbetare var aktiva i efterarbetet med kärnkraftsolyckan i Tjernobyl.
Evakuering av invånare i närområdet syftar till att undvika stokastiska effekter, (risk att utveckla cancer senare i livet) pga exponering från radioaktiv plym eller kontaminerad mark. Trots att 97% av befolkningen inom 20 km evakuerades inom 4 dagar efter olyckan i Fukushima, saknades viktig information. Det fanns ingen anvisad plats dit de evakuerade skulle ta sig, utanför 10 km-zonen. Detta ledde till att 20% av de evakuerade fick flytta minst sju gånger när evakueringszonen utökades. Man fick otillräcklig information om strålningsnivåer och evakueringsförfarandet, tex hur man förbereder, hur skyddar man sig, hur länge ska man lämna huset. Skyddsrum var lokaliserade nordväst om kärnkraftverket där höga halter av radioaktivt nedfall var uppmätt. Det bristfälliga genomförandet av evakueringen orsakades ffa av att adekvata evakueringsplaner inte fanns, information om strålningsnivåer var otillräcklig, kommunikationen förstördes och det lokala högkvarteret för kärnkraftverkets räddningsinsatser förlorade sin funktion.

I Fukushima evakuerades 170 000 personer och som beskrivits även i del två av artikelserien omges en stor del av världens kärnkraftverk av en stor population vilket gör att beslutet om storskalig evakuering är mycket viktig och central. Riskkommunikation i samband med en stor katastrof är utmanande och kräver att man tar hänsyn till såväl psykologiska som sociala och kulturella faktorer som samverkar till att skapa missuppfattningar om riskerna hos allmänheten. Även om de boendes riskuppfattning av strålning är hög så påverkas deras beteende av andra faktorer som brist på tillförlitlig information, ojämlikhet av offentligt stöd och misstro mot regeringen. I en review-artikel av Staudenherz and Leitha, 2011, som författarna refererar till, skriver de att ”den främsta uppgiften för sjukvården är att förmedla att mycket få människor exponeras för akuta livshotande doser, vid de flesta olyckor”. Effekterna av katastrofer varierar mellan olika länder och samhällen men efter tidigare katastrofer har man sett att de största effekterna drabbar de mest utsatta människorna i samhället. Japan har ett av världens snabbast åldrade samhällen och står nu inför allvarliga hälso-och sjukvårdsfrågor gällande den äldre befolkning som omplacerats i samband med evakueringen.

Den andra delen av serien beskriver hälsoeffekter i efterdyningarna av kärnkraftsolyckor, med tonvikt på Fukushima och är skriven av Arifumi Hasegawa et al.

Idag finns 437 kärnkraftsreaktorer i drift i världen och åtminstone en tredjedel av dessa finns i områden som är mer tätbefolkade än området där Fukushima Daiichi kärnkraftverk ligger, vilket tydliggör att en stor kärnkraftsolycka skulle påverka ett stort antal människor. Historiskt har fem stora kärnkraftsolyckor inträffat; Kyshtym (Ryssland [tidigare Sovjetunionen], 1957), Windscale Piles (UK, 1957), Three Mile Island (USA, 1979), Tjernobyl (Ukraina [tidigare Sovjetunionen], 1986), och Fukushima (Japan, 2011). Artikeln beskriver dessa fem händelser med avseende på hälsoeffekter och andra hälorelaterade problem. Förutom hälsoeffekter av strålningsexponering (dvs. akut strålningssyndrom (ARS) och ökad förekomst av cancer), har negativa effekter på social och psykisk hälsa rapporterats efter olyckorna i Fukushima Daiichi och Tjernobyl. Vikten av att hälso- och sjukvårdspersonal förstår att ett brett spektrum av hälsorisker uppstår efter kärnkraftsolyckor är stor och ökar förutsättningarna för ett korrekt omhändertagande.

Efter en tidigare olycka i Japan (olyckan i kärnbränsleanläggningen i Tokaimura, 1999) skapade man en organisation för akut strålningsmedicin, sjukhus för akut omhändertagande i samband med strålhändelser, dock inte för så storskaliga olyckor som den i Fukushima. Det finns två, s.k. tertiära sjukhus dit patienter kan remitteras för avancerade strålskador som tex ARS eller svår intern kontaminering (detta finns också beskrivet i Socialstyrelsens Kamedorapport nr 98). 74 sjukhus i prefekturer (motsvarande län) där kärnkraftverken är belägna betecknades som primära eller sekundära sjukhus för akut strålningsmedicin, där en första bedömning och behandling kan ske, för att sedan remittera vidare till det tertiära sjukhuset om behov finns. Man noterar att 38 av dessa sjukhus är belägna inom en radie av 30 km från kärnkraftverk, vilket innebär att dessa sjukhus riskerar att förlora sin funktion om en större kärnkraftsolyckor kräver evakuering från området.

Olyckan i Fukushima betonar vikten av frågor som inte direkt berör strålning, såsom evakuering och långsiktig omplacering av utsatta människor. Ungefär 2200 personer inneliggande på sjukhus och äldre personer på omvårdnadsboenden evakuerades snabbt före 14 mars, 2011. Under eller strax efter evakueringen dog 50 personer (inneliggande på sjukhus eller äldre på omvårdnadsboenden) av orsaker som hypotermi, försämring av medicinska problem och uttorkning. Avsaknad av medicinsk support i samband med evakuering var en viktig orsak till dödsfall och tydliggör faran av en oförberedd evakuering av utsatta grupper. I maj 2011 hade ca 170 000 människor evakuerats. Mortaliteten bland evakuerade äldre personer i behov av omvårdnad, ökade ungefär tre gånger de första tre månaderna efter evakuering och kvarstår ca 1,5 gång högre än före olyckan. 70% av de döda är kvinnor, de flesta äldre än 75 år och huvudorsaken till dödsfallen var lunginflammation.

Författarna beskriver att den förändrade boendemiljön också har påverkat människor som inte evakuerats. Beroende på skillnader i uppfattningen av strålrisker har familjer och samhälle separerats, oenighet mellan evakuerade och de boende på de platser dit evakuering skett. Rapporter om mentala och fysiska förändringar som resultat av ändrad livsstil hos de som evakuerats har kommit, såsom ökad prevalens av hypertoni, diabetes, dyslipidemi, vilket ej har sett hos de som inte evakuerats.

Enligt Tjernobyl Forum som hölls i Vitryssland och Ukraina, 2006, visar studier på vuxna från de kontaminerade områdena att incidensen för posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) och andra förstämnings-och ångestsyndrom dubblerats. Man drog slutsatsen att negativa effekter på psykisk hälsa var det allvarligaste hälsoproblemet efter olyckan.

Lancet har under 2015 haft en artikelserie i tre delar “Från Hiroshima och Nagasaki till Fukushima” som behandlar strålningens hälsorisker och de lärdomar man numera kan dra. De tre delarna beskriver identifiering av långsiktiga hälsoeffekter efter strålexponering, efterverkningar av fem stora kärnkraftsolyckor samt förslag på hantering och lärdomar från de tidigare olyckorna.

Den första delen behandlar strålningens långsiktiga effekter på hälsan och är skriven av Kenji Kamiya et al. I denna artikel fokuserar man främst på de största kärnkraftsolyckorna i historien – atombombningarna av Hiroshima och Nagasaki och olyckan i kärnkraftverket i Tjernobyl (Ukraina [tidigare Sovjetunionen], 1986). För identifiering av sent debuterande effekter av joniserande strålning har man använt sig av storskaliga, epidemiologiska studier och den mest tillförlitliga källan för information är “the Life Span Study (LSS)” där man följer Japanska överlevande efter atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki. Här exponerades en allmän population, båda könen, alla åldrar med ett brett spektrum av individuellt bedömda doser. Denna studie har därför blivit grundläggande för riskbedömning av strålskydd för the International Commission on Radiological Protection (ICRP) och andra organisationer.

Författarna beskriver att man i LSS har påvisat en ökad risk för leukemi efter exponering av joniserande strålning, ERR (excess relative risk, dvs proportionell riskökning), och risken är störst hos de som exponeras som barn. Man såg en topp ca 6-8 år efter bombningen och bland de som var runt 10 år vid exponering var ERR för leukemi vid 1 Gy ca 70 och minskade sedan snabbt med ökad tid efter exponering till ERR 1-3. Hos de som exponerades i åldern 30 år och äldre var ERR endast ökad till en faktor 2 under hela perioden sedan bombningarna. Risken för solida tumörer ökar linjärt med stråldos och blir statistiskt signifikant vid en dos på mer än 0,1-0,2 Gy, för doser mindre än 0,1 Gy är risken för cancerutveckling osäker. Även när det gäller solida tumörer är risken högre för de som exponeras som barn. Risken för utveckling av cancer hos exponerade barn var störst för thyroidea-, hud-, bröst- och hjärntumörer men lägre för lungcancer.

Ärftliga effekter/risker har varit av allmänt intresse ända sedan strålningsinducerade mutationer påvisades 1927 och studier av barn till atombombsöverlevarna har genomförts. Där har man bla studerat “dödfödda”, missbildningar, neonatal död, könsfördelning, kromosomavvikelser, protein-elektrofores, DNA-polymorfism, men inga avvikelser var förknippade med föräldrarnas exponering för strålning. Vissa ärftliga skador har säkert uppkommit, men skadefrekvensen är för liten för att kunna påvisas mot bakgrunden av naturligt förekommande skador.

Den stora olyckan i kärnkraftverket i Tjernobyl ägde rum 1986. Här frigjordes stora mängder jod (I¹³¹) och cesium (Cs¹³⁴ och Cs¹³⁷) vilket förorenade livsmedel, ffa mjölk, som blev en källa till intern exponering av vävnader och organ. Epidemiologiska studier av populationen i de kraftigt kontaminerade områdena har, några år efter olyckan, påvisat en markant ökad incidens av thyroideacancer hos de som exponerades för höga doser (>1 Gy) som barn. ERR för thyroideacancer per Gy var skattad som 1, 91 i Ukraina och 2,15 i Vitryssland. Ökningen var mest markant hos barn, 0-5 år vid exponering, men ingen ökning har rapporterats hos vuxna. Bevis för en strålningsrelaterad ökning av andra hälsoeffekter, inklusive leukemi och medfödda missbildningar, har varit tvetydiga enligt författarna. Efter Tjernobyl, precis som med atombombningarna, är effekten av psykologiska och sociala faktorer viktiga, och dessa problem måste lösas med stor omsorg i efterdyningarna av Fukushima.