Lancet har under 2015 haft en artikelserie i tre delar “Från Hiroshima och Nagasaki till Fukushima” som behandlar strålningens hälsorisker och de lärdomar man numera kan dra. De tre delarna beskriver identifiering av långsiktiga hälsoeffekter efter strålexponering, efterverkningar av fem stora kärnkraftsolyckor samt förslag på hantering och lärdomar från de tidigare olyckorna.

Den första delen behandlar strålningens långsiktiga effekter på hälsan och är skriven av Kenji Kamiya et al. I denna artikel fokuserar man främst på de största kärnkraftsolyckorna i historien – atombombningarna av Hiroshima och Nagasaki och olyckan i kärnkraftverket i Tjernobyl (Ukraina [tidigare Sovjetunionen], 1986). För identifiering av sent debuterande effekter av joniserande strålning har man använt sig av storskaliga, epidemiologiska studier och den mest tillförlitliga källan för information är “the Life Span Study (LSS)” där man följer Japanska överlevande efter atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki. Här exponerades en allmän population, båda könen, alla åldrar med ett brett spektrum av individuellt bedömda doser. Denna studie har därför blivit grundläggande för riskbedömning av strålskydd för the International Commission on Radiological Protection (ICRP) och andra organisationer.

Författarna beskriver att man i LSS har påvisat en ökad risk för leukemi efter exponering av joniserande strålning, ERR (excess relative risk, dvs proportionell riskökning), och risken är störst hos de som exponeras som barn. Man såg en topp ca 6-8 år efter bombningen och bland de som var runt 10 år vid exponering var ERR för leukemi vid 1 Gy ca 70 och minskade sedan snabbt med ökad tid efter exponering till ERR 1-3. Hos de som exponerades i åldern 30 år och äldre var ERR endast ökad till en faktor 2 under hela perioden sedan bombningarna. Risken för solida tumörer ökar linjärt med stråldos och blir statistiskt signifikant vid en dos på mer än 0,1-0,2 Gy, för doser mindre än 0,1 Gy är risken för cancerutveckling osäker. Även när det gäller solida tumörer är risken högre för de som exponeras som barn. Risken för utveckling av cancer hos exponerade barn var störst för thyroidea-, hud-, bröst- och hjärntumörer men lägre för lungcancer.

Ärftliga effekter/risker har varit av allmänt intresse ända sedan strålningsinducerade mutationer påvisades 1927 och studier av barn till atombombsöverlevarna har genomförts. Där har man bla studerat “dödfödda”, missbildningar, neonatal död, könsfördelning, kromosomavvikelser, protein-elektrofores, DNA-polymorfism, men inga avvikelser var förknippade med föräldrarnas exponering för strålning. Vissa ärftliga skador har säkert uppkommit, men skadefrekvensen är för liten för att kunna påvisas mot bakgrunden av naturligt förekommande skador.

Den stora olyckan i kärnkraftverket i Tjernobyl ägde rum 1986. Här frigjordes stora mängder jod (I¹³¹) och cesium (Cs¹³⁴ och Cs¹³⁷) vilket förorenade livsmedel, ffa mjölk, som blev en källa till intern exponering av vävnader och organ. Epidemiologiska studier av populationen i de kraftigt kontaminerade områdena har, några år efter olyckan, påvisat en markant ökad incidens av thyroideacancer hos de som exponerades för höga doser (>1 Gy) som barn. ERR för thyroideacancer per Gy var skattad som 1, 91 i Ukraina och 2,15 i Vitryssland. Ökningen var mest markant hos barn, 0-5 år vid exponering, men ingen ökning har rapporterats hos vuxna. Bevis för en strålningsrelaterad ökning av andra hälsoeffekter, inklusive leukemi och medfödda missbildningar, har varit tvetydiga enligt författarna. Efter Tjernobyl, precis som med atombombningarna, är effekten av psykologiska och sociala faktorer viktiga, och dessa problem måste lösas med stor omsorg i efterdyningarna av Fukushima.