Den andra delen av serien beskriver hälsoeffekter i efterdyningarna av kärnkraftsolyckor, med tonvikt på Fukushima och är skriven av Arifumi Hasegawa et al.

Idag finns 437 kärnkraftsreaktorer i drift i världen och åtminstone en tredjedel av dessa finns i områden som är mer tätbefolkade än området där Fukushima Daiichi kärnkraftverk ligger, vilket tydliggör att en stor kärnkraftsolycka skulle påverka ett stort antal människor. Historiskt har fem stora kärnkraftsolyckor inträffat; Kyshtym (Ryssland [tidigare Sovjetunionen], 1957), Windscale Piles (UK, 1957), Three Mile Island (USA, 1979), Tjernobyl (Ukraina [tidigare Sovjetunionen], 1986), och Fukushima (Japan, 2011). Artikeln beskriver dessa fem händelser med avseende på hälsoeffekter och andra hälorelaterade problem. Förutom hälsoeffekter av strålningsexponering (dvs. akut strålningssyndrom (ARS) och ökad förekomst av cancer), har negativa effekter på social och psykisk hälsa rapporterats efter olyckorna i Fukushima Daiichi och Tjernobyl. Vikten av att hälso- och sjukvårdspersonal förstår att ett brett spektrum av hälsorisker uppstår efter kärnkraftsolyckor är stor och ökar förutsättningarna för ett korrekt omhändertagande.

Efter en tidigare olycka i Japan (olyckan i kärnbränsleanläggningen i Tokaimura, 1999) skapade man en organisation för akut strålningsmedicin, sjukhus för akut omhändertagande i samband med strålhändelser, dock inte för så storskaliga olyckor som den i Fukushima. Det finns två, s.k. tertiära sjukhus dit patienter kan remitteras för avancerade strålskador som tex ARS eller svår intern kontaminering (detta finns också beskrivet i Socialstyrelsens Kamedorapport nr 98). 74 sjukhus i prefekturer (motsvarande län) där kärnkraftverken är belägna betecknades som primära eller sekundära sjukhus för akut strålningsmedicin, där en första bedömning och behandling kan ske, för att sedan remittera vidare till det tertiära sjukhuset om behov finns. Man noterar att 38 av dessa sjukhus är belägna inom en radie av 30 km från kärnkraftverk, vilket innebär att dessa sjukhus riskerar att förlora sin funktion om en större kärnkraftsolyckor kräver evakuering från området.

Olyckan i Fukushima betonar vikten av frågor som inte direkt berör strålning, såsom evakuering och långsiktig omplacering av utsatta människor. Ungefär 2200 personer inneliggande på sjukhus och äldre personer på omvårdnadsboenden evakuerades snabbt före 14 mars, 2011. Under eller strax efter evakueringen dog 50 personer (inneliggande på sjukhus eller äldre på omvårdnadsboenden) av orsaker som hypotermi, försämring av medicinska problem och uttorkning. Avsaknad av medicinsk support i samband med evakuering var en viktig orsak till dödsfall och tydliggör faran av en oförberedd evakuering av utsatta grupper. I maj 2011 hade ca 170 000 människor evakuerats. Mortaliteten bland evakuerade äldre personer i behov av omvårdnad, ökade ungefär tre gånger de första tre månaderna efter evakuering och kvarstår ca 1,5 gång högre än före olyckan. 70% av de döda är kvinnor, de flesta äldre än 75 år och huvudorsaken till dödsfallen var lunginflammation.

Författarna beskriver att den förändrade boendemiljön också har påverkat människor som inte evakuerats. Beroende på skillnader i uppfattningen av strålrisker har familjer och samhälle separerats, oenighet mellan evakuerade och de boende på de platser dit evakuering skett. Rapporter om mentala och fysiska förändringar som resultat av ändrad livsstil hos de som evakuerats har kommit, såsom ökad prevalens av hypertoni, diabetes, dyslipidemi, vilket ej har sett hos de som inte evakuerats.

Enligt Tjernobyl Forum som hölls i Vitryssland och Ukraina, 2006, visar studier på vuxna från de kontaminerade områdena att incidensen för posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) och andra förstämnings-och ångestsyndrom dubblerats. Man drog slutsatsen att negativa effekter på psykisk hälsa var det allvarligaste hälsoproblemet efter olyckan.