Den tredje delen har titeln “Kärnkraftsolyckor och hälsa: lärdomar, utmaningar och förslag” (Akira Ohtsuru et al).
I seriens första och andra del föreslås en begreppsram som definierar hälso- och sjukvårdspersonalens roll vid en kärnkraftsolycka. Vid planeringen inför en komplex kärnkraftskatastrof måste man ta hänsyn till tillståndet i kärnkraftverket, väderinformation, trafikledning, insyn, offentliga meddelanden via massmedia och internet, kontinuitetshantering i förvaltningen, samordning av lokala och centrala myndigheter, och ett nätverk för diagnostisering och behandling av patienter med akut strålningssyndrom (ARS). En viktig del att ta hänsyn till är arbetarna från räddningstjänsten som är utsatta för stora risker i sitt arbete, framför allt i direkt anslutning till olyckan, på grund av arbetet i den kärva och oförutsägbara miljön samt bristen på utbildad personal, vilket annars kan leda till individuellt höga kumulativa doser. Räddningspersonal måste förstå grundläggande åtgärder för skydd mot strålning. Många arbetare behöver mobiliseras och det bör finnas en möjlighet att använda personal från andra kärnkraftverk, nationellt och internationellt.
Efter kärnkraftsolyckor börjar arbetet med att upprätta en långsiktig stabilitet och en avveckling av kärnreaktorn efter att den stabiliserats. De arbetar då i förorenade områden utanför anläggningen och löper då en risk att exponeras för låg stråldos under längre tidsperiod. Som exempel nämner författarna att så många som 600 000 arbetare var aktiva i efterarbetet med kärnkraftsolyckan i Tjernobyl.
Evakuering av invånare i närområdet syftar till att undvika stokastiska effekter, (risk att utveckla cancer senare i livet) pga exponering från radioaktiv plym eller kontaminerad mark. Trots att 97% av befolkningen inom 20 km evakuerades inom 4 dagar efter olyckan i Fukushima, saknades viktig information. Det fanns ingen anvisad plats dit de evakuerade skulle ta sig, utanför 10 km-zonen. Detta ledde till att 20% av de evakuerade fick flytta minst sju gånger när evakueringszonen utökades. Man fick otillräcklig information om strålningsnivåer och evakueringsförfarandet, tex hur man förbereder, hur skyddar man sig, hur länge ska man lämna huset. Skyddsrum var lokaliserade nordväst om kärnkraftverket där höga halter av radioaktivt nedfall var uppmätt. Det bristfälliga genomförandet av evakueringen orsakades ffa av att adekvata evakueringsplaner inte fanns, information om strålningsnivåer var otillräcklig, kommunikationen förstördes och det lokala högkvarteret för kärnkraftverkets räddningsinsatser förlorade sin funktion.
I Fukushima evakuerades 170 000 personer och som beskrivits även i del två av artikelserien omges en stor del av världens kärnkraftverk av en stor population vilket gör att beslutet om storskalig evakuering är mycket viktig och central. Riskkommunikation i samband med en stor katastrof är utmanande och kräver att man tar hänsyn till såväl psykologiska som sociala och kulturella faktorer som samverkar till att skapa missuppfattningar om riskerna hos allmänheten. Även om de boendes riskuppfattning av strålning är hög så påverkas deras beteende av andra faktorer som brist på tillförlitlig information, ojämlikhet av offentligt stöd och misstro mot regeringen. I en review-artikel av Staudenherz and Leitha, 2011, som författarna refererar till, skriver de att ”den främsta uppgiften för sjukvården är att förmedla att mycket få människor exponeras för akuta livshotande doser, vid de flesta olyckor”. Effekterna av katastrofer varierar mellan olika länder och samhällen men efter tidigare katastrofer har man sett att de största effekterna drabbar de mest utsatta människorna i samhället. Japan har ett av världens snabbast åldrade samhällen och står nu inför allvarliga hälso-och sjukvårdsfrågor gällande den äldre befolkning som omplacerats i samband med evakueringen.
2 kommentarer
Kommentarer är stängda.