Vi har tidigare rapporterat om olika potentiella ämnen som skydd mot strålskador. Chen et al rapporterar i en review-artikel om de mekanismer som hos Alpha-2-makroglobulin ansvarar för de strålskyddande effekterna. Alpha-2-makroblobulin är ett glykoprotein som fungerar som en antioxidant, har en anti-fibrotisk effekt, en anti-inflammatorisk effekt och upprätthåller homeostasen samt förbättrar DNA-reparation. Läs artikeln från okt 2014, för en sammanfattning av vad som hittills är känt om alpha-2-makroglobulinets skyddande effekter.
Månadsarkiv: december 2014
Barnleukemi runt kärnkraftverk
Vi har tidigare redovisat kunskapsläget beträffande eventuellt förhöjd frekvens barnleukemi runt kärnkraftverk och den ofta rätt högröstade debatten i ämnet.
En workshop ordnad av den EU-gemensamma forskningsplattformen MELODI sammanställde befintliga studier, konstaterade att kunskapen fortfarande är otillräcklig och rekommenderade:
- Noggrann övervakning av leukemiincidensen, inte bara runt kärnkraftverk
- Harmoniserade metoder för dosuppskattning
- Uppdelning på och angivande av olika leukemisubtyper
- Forskningssamordning via en internationell arbetsgrupp
- Analys av leukemiförstadiers prevalens
- Fastställande av samband mellan leukemi och immunfunktion, inklusive genomsekvensering med sikte på eventuella virussekvenser
- Länkning av epidemiologiska och experimentella studier
- Nya epidemiologistudier bör endast genomföras om de innefattar nya komponenter, t ex länkar till patogenesen, och biologiska prov bör alltid tas med tanke på eventuella biomarkörer.
Enligt vår bedömning är allt detta kloka och välmotiverade råd, fast än så länge delvis fromma förhoppningar. Om MELODI ställer motsvarande krav vid fördelning av forskningsmedel ökar sannolikheten att råden kommer att beaktas.
Flygare och melanom – en strålningsrisk?
I en uppmärksammad metaanalys har en grupp forskare i USA och Europa sammanställt resultaten av 19 studier (utvalda bland över 3500 referenser) med över 266 000 piloter och kabinpersonal, och finner att melanomincidensen, baserat på 14 av studierna, är ungefär dubbelt så stor som för befolkningen i stort (SIR=2,21 med P<0,001; något högre för de 12 pilotstudierna än för de 2 avseende kabinpersonal). Mortaliteten i malignt melanom tycktes vara eventuellt förhöjd för piloter (SMR=1,83 men med P=0,33 baserat på 4 av studierna, medan ingen ökning kunde anas för kabinpersonal (SMR=0,90 baserat på 2 studier). Metaanalysen initierades utifrån vetskapen att både kosmisk joniserande strålning och UV-strålning har högre nivåer på flyghöjd än vid marken. Båda dessa strålningstyper kan orsaka melanom.
En styrka med metaanalysen är att den koncentrerats till en cancerform (de flesta av de underliggande artiklarna behandlar en hel rad olika sjukdomar). Som alla metaanalyser har den dock osäkerheter och de redovisas rätt utförligt i artikeln; bl a har det inte gått att normera materialet för variationer i flygtid vilket troligen är en bidragande orsak till en märkbar heterogenitet i materialet. Tillskottet i effektiv dos av joniserande strålning till flygande personal rör sig om några mSv om året, jämförbart med dosen till exponerad personal i sjukvård eller kärnteknisk verksamhet. Vad gäller UV-strålning är strålnivån på flyghöjd i grova drag dubbelt så hög som vid marken, men den kan endast nå in i flygplanet via fönstren och torde endast påverka hudområden som inte täcks av kläder.
Författarna konstaterar att metaanalysenen tydligt visar på en något högre melanomincidens bland flygande personal. De uttalar sig klokt nog mycket försiktigt om eventuella orsakssamband mellan strålningen och melanomökningen, men nämner att UV-dosen kan tänkas ha bidragit till melanomfrekvensen.
Vår bedömning är att metaanalysen är en intressant iakttagelse men inte i sig ger något underlag för slutsatser om strålningsrisk för flygande personal. Det är helt enkelt svårt att påvisa strålningsrisker epidemiologiskt eftersom risken är jämförelsevis liten, och trots ett ambitiöst upplägg finns det för många osäkerheter här.