Trippelkatastrofen i Japan 2011 (med jordbävning, tsunami och kärnkraftshaveri) har varit föremål för en lång rad utredningar och uppföljningar, såväl internationellt som i Sverige. Flera av dessa har vi tidigare anmält och kommenterat här. I december 2013 publicerades Socialstyrelsens ”KAMEDO rapport 98” om katastroferna i Japan. En grupp svenska experter, med medverkan från KcRN, besökte katastrofområdet, samtalade med ansvariga myndigheter, vårdgivare och katastrofoffer. De beskriver i rapporten händelseförloppet i olycksscenariot, vilka åtgärder som de japanska myndigheterna vidtog samt presenterar en rad lärdomar och förslag med syfte att förbättra den svenska beredskapen inför kärnkraftsolyckor och andra större RN-händelser.

En likartad, men betydligt mer omfattande genomgång och utvärdering har nu publicerats i USA. Det är en av USAs kongress utsedd expertgrupp, under National Research Council of the National Academies, som i en 366 sidor lång rapport lägger fram ”Lessons Learned from the Fukushima Nuclear Accident for Improving Safety of U.S. Nuclear Plants” . Det finns även en sammanfattande kortversion av rapporten.. Som publikationens titel anger, är rapporten mer specifikt inriktad mot säkerhetsfrågor vid kärnkraftverk, medan den svenska rapporten tog ett något bredare grepp. En hel del intressanta likheter finns dock mellan denna amerikanska genomgång och KAMEDO-rapporten vad gäller konklusioner och rekommendationer för framtida RN-beredskap:

• Båda rapporterna poängterar, liksom en rad andra internationella utvärderingar av katastrofen, att kunskapen om joniserande strålning är mycket bristfällig hos såväl allmänhet som inom media och sjukvård. Detta leder till en rad problem inom både informationsspridning och medicinsk hantering av ”stråloffer” och ”worried well”. Bristerna leder bl a till svårigheter för ansvariga myndigheter och organisationer att snabbt etablera en hög grad av trovärdighet och att effektivt nå ut med viktig, ibland livsavgörande information. Okunskap inom sjukvården leder till utebliven eller felaktig medicinsk hjälp och råd till berörda patienter och anhöriga. Båda rapporterna rekommenderar därför större insatser för utbildning och träning av nyckelpersonal inom sjukvården och ansvariga organisationer, samt ökat operativt samarbete (inte minst internationellt) kring dessa beredskapsfrågor. Värdet av kraftsamling med kompetenscentra lyfts också fram.
• Man pekar också på de strålningsoberoende medicinska risker som är förknippade med evakuering av stora befolkningsgrupper från områden med befarad eller konstaterad kontamination med radioaktiva ämnen från reaktorhärden (främst jod- och cesiumisotoper). I samband med olyckan vid Fukushima Dai-ichi drabbades ingen människa av akut strålsjuka, än mindre av strålningsrelaterad död, men minst ca 150 personer beräknas ha avlidit i akutskedet som en konsekvens av snabb evakuering till ofta nedkylda och illa fungerande temporära boenden. Det rörde sig främst om äldre, medicinskt sköra personer som i flera fall inte fick med sig nödvändig reguljär medicin, eller inte kunde erhålla sådan pga en till stor del utslagen infrastruktur. Rapporterna rekommenderar därför ett större fokus på helhetseffekter i samband med beslut om evakuering, att nå bättre balans mellan rent strålningsrelaterade och andra direkta eller indirekta hälsorisker. Den typen av beslut är, i högre grad än vi insett tidigare, således beroende av bl a de evakuerade befolkningsgruppernas ålder, hälsotillstånd och autonomi, liksom till vårdgivares oro och legitima skyddsaspekter, i kombination med förändrad infrastruktur i samband med olycka. Det räcker inte längre att enbart utgå från begrepp som avstyrd strålningsdos, etc.

Den amerikanska rapporten är mycket fyllig och informativ, väl värd en grundlig genomläsning även för svenska beslutsfattare och aktörer inom RN-beredskap. Under 2015 väntas nästa större utvärdering, nämligen IAEAs Fukushima Comprehensive Report.

… det skriver Tominaga m fl, i sin sammanfattande artikel om olyckan i Fukushima Daiichi Nuclear Power Plant (NPP) som kan läsas i tidskriften Health Physics Society. Utsläppet av radionuklider (¹³¹I, ¹³⁴Cs, ¹³⁷Cs) ledde till kontamination av arbetare från kärnkraftverket, personer från räddningstjänsten samt en hög strålnivå i området kring kärnkraftverket. Det lokala sjukvårdssystemet, inklusive sjukhus för akut strålningsmedicin, var dysfunktionellt beroende på skador av jordbävningen och tsunamin men också för att vissa av sjukhusen var belägna inom evakueringszonen. Såväl vårdpersonal som den lokala brandkåren fick order om att evakuera. Efter den andra vätgasexplosionen vid NPP (14 mars 2011) skadades och kontaminerades flera arbetare. Det framkommer att ambulanspersonalen uppgett att kontamineringsnivån hos de skadade översteg den gräns som räddningstjänsten fått för transporter och att det inte heller fanns sjukhus som kunde ta emot kontaminerade patienter. Efter diskussioner beslutades om transport till mottagande sjukhus, men på väg dit får man åter besked om att sjukhuset inte tar emot och man får således igen ändra sin destination. Detta ledde till att omhändertagandet av dessa patienter kunde ske först 21h efter explosionen. Fukushima prefekturen ändrade screeningnivån för dekontaminering från 13 000 till 100 000 cpm (enl International Atomic Energy Agency manual, se tidigare inlägg), medan sjukhus och brandkår följde lägre nivåer för att ta emot eller transportera kontaminerade patienter. Det framkommer en tydlig rädsla, “radiofobi”, vid flera medicinska enhet som felaktigt ledde till att man vägrade ta emot patienter. Man bedömer att detta till stor del berodde på okunskap hos sjukvårdspersonalen, vilket i förlängningen drabbade patienterna. Händelsen aktualiserar åter det uppenbara behovet av medicinsk kunskap om handläggning av patienter i anslutning till strålningsolyckor och att en korrekt information ges. Detta tydliggör nyttan av nationella kunskapscentra såsom Japanska National Institute of Radiological Sciences (NIRS), liksom svenska Kunskapscentrum för strålningsmedicin vid katastrofer (KcRN) och Socialstyrelsens Medicinska expertgrupp för radionukleära frågor (RN-Meg).