Lawrence Dauer ger en bra översikt över problemet med ökande strålexponering för medicinsk personal http://journals.lww.com/health-physics/Fulltext/2014/02000/Exposed_Medical_Staff__Challenges,_Available.11.aspx. Exponering för strålning bland medicinsk personal har ökat under ffa de senaste 10 åren. Detta beror främst på ökningen av vissa sjukdomar (exv cancer och hjärtkärlsjukdomar) samt den ökade användningen av strålning för att diagnostisera och behandla dessa sjukdomar.

I Dauers artikel beskrivs hur det under den senaste tiden har skett en ökning av den genomsnittliga stråldos som patienter erhåller; i USA har den årliga effektiva dosen per capita för medicinska procedurer ökat från 0,5 mSv år 1980 till 3,0 mSv år 2006. Motsvarande siffor sett ur globalt perspektiv är 0,3mSv och 0,6 mSv. Anledningen till detta utgörs delvis av det ökade antalet CT-undersökningar samt den ökad användningen av nuclearmedicinska metoder. Den medicinska personal som utsätts för de högsta stråldoserna är radiologiska interventionister och hjärtläkare (dessa kan vara involverade i ingrepp som innefattar flouroskopiguidning). Medelvärdet för Deep Dose Equivalent (DDE) var för dessa medicinska personalgrupper 1,4mSv/år om man mätte alla i denna personalkategori, även de som haft värde 0, och 3.0mSv/år om man endast mättte de arbetare som haft DDE-värden >0. Ett ingrepp under fluoroskopi-guidning kan ge nästan 1mSv till ögats lins om inte skydd används. Lämpligt skydd är därför av yttersta vikt och man skattar att beroende på vilken typ man använder, kan dosen reduceras till mellan en faktor 3 och ungefär en faktor 100.

Artikeln refererar också strålskyddsregler, utifrån ett USA-perspektiv där den formella legala regleringen av stråldoser till medicinalpersonal kan variera något mellan delstater, men i grova drag återspeglar 1977 års rekommendationer från ICRP (International Commission on Radiological Protection), med vissa variationer rekommenderade av US NCRP (National Council on Radiation Protection and Measurements). För kärnteknisk personal gäller regler som exakt följer ICRPs rekommendationer från 1977. I hela den övriga världen gäller för all personal regler som följer ICRPs rekommendationer från 1990, vilket innebär att USA har mindre strikta dosgränser (effektiv årsdos max 50 mSv där övriga världen har max 20 mSv i genomsnitt över 5 år). Man håller nu överallt på att införa regler som följer ICRPs rekommendationer från 2007. Dauer lyfter fram att detta kommer att öka skillnaden ytterligare, eftersom ICRP i en komplettering 2011 rekommenderat en sänkning av den särskilda dosgränsen för ögats lins (Se även tidigare notis https://sremc-kcrn.org/2011/11/20/hur-kan-den-okande-kollektivdosen-fran-ct-begransas/ ). Grunden till detta är att tröskeldoser för mycket sena biverkningar kan vara lägre än vad man tidigare har trott. Tröskeldosen till linsen tros ligga på ca 0,5 Gy för såväl akuta som utdragna bieffekter. Dauer drar dock inga slutsatser av dessa skillnader; enligt vår uppfattning hade det varit värdefullt att få denna erfarna sjukhusfysikers åsikt om den till synes lägre arbetarskyddsambitionen i USA.

Vår egen bedömning är att den reella skyddsnivån i kärntekniska sammanhang enligt tillgänglig dosstatistik från FNs vetenskapliga strålningskommitté UNSCEAR troligen är ungefär likvärdig i USA som annorstädes, men att situationen för medicinalpersonal i USA (där UNSCEARs statistik är mindre komplett) kan vara mer ogynnsam.