Datortomografier (CT-undersökningar) har under de senaste åren blivit ett allt viktigare redskap I diagnostik och uppföljning av sjukdomar. Varje CT-undersökning ger en effektiv dos mellan flera mSv och några få tiondelar av en mSv (exv CT-skalle 2,2 mSv, CT-buk 10 mSv, CT-thorax 6 mSv; källa SSM). Frågan som nu försöker besvaras är om exponeringen för den låga dos joniserande strålning som en CT-undersökning medför, kan ge en ökad cancerrisk. Nyligen publicerades en artikel angående risk för cancer som inducerats av CT i barndomen (Radiat Environ Biophys (2014) 53:39–54, DOI 10.1007/s00411-013-0491-8). I denna artikel uppskattade man risker för leukemi, hjärntumörer, bröstcancer och tyroideacancer baserat bl a på dos-responsmodeller från Japanska atombombsöverlevare. Man såg en riskökning, men jämfört med bakgrundsstrålning skulle den strålinducerade risken för den enskilda individen vara låg. Walsh et al (J. Radiol. Prot. 34 (2014) E1–E5, doi:10.1088/0952-4746/34/1/E1) publicerade 2014 en granskning av några genomförda studier avseende risker från CT-undersökningar. Författarna påpekade bl a studiernas svagheter och begränsningar vilka i sin tur skulle kunna leda till osäkerhet och tolkningsbegränsningar av resultaten. Man påpekade även risken för omvänd kausalitet dvs i detta fall skulle tidiga symtom eller faktorer som predisponerar för cancer orsaka att man genomför CT-undersökningen och att det inte är CT-undersökningen som orsakar cancern. Författarnas konklusion är dock att tills ytterligare bevis föreligger, låga stråldoser från en CT-undersökning ger en något ökad risk för cancer och att man i klinisk praxis bör ha detta i åtanke.
Månadsarkiv: april 2014
Långtidsuppföljning av en kohort tyska kärnkraftsarbetare
Tidigare har resultaten av en studie som undersökte mortalitetsrisken hos en kohort av tyska kärnkraftsarbetare (4844 arbetare) som följts mellan 1991 och 1997, publicerats. I februari 2014 kom nu resultaten på en utvidgning och långtidsuppföljning av denna kohort; 8972 arbetare från 17 tyska kärnkraftverk som följts till 2008. Medelvärdet för den kumulativa effektiva dosen hos manliga arbetare var 29,5 mSv och motsvarande medianvärde var 5,7 mSv. 310 dödsfall observerades i kohorten (126 från cancer varav 7 från leukemi, 82 från kardiovaskulära sjukdomar och 40 dödsfall från olyckor och självmord). Den externa analysen visade ingen ökad risk för mortalitet jämfört med befolkningen i allmänhet (Standard Mortality Ratio = SMR 0,50 95% CI 0,45-0,56 för alla dödsorsaker; SMR 0,65 95% CI 0,51-0,82 för cancer). Istället visade studien på en lägre mortalitet än befolkningen i allmänhet vilket skulle kunna tyda på en sk ”healthy worker effect”. I dos-respons analysen kunde man inte se någon statistisk signifikant riskökning pga joniserande strålning. Med tanke på kohortens begränsade storlek, och att medelåldern är relativt låg var detta heller knappast att vänta.
Radiat Environ Biophys DOI 10.1007/s00411-014-0523-z
Risk för sekundära sarkom efter cancer i barndomen – radioterapins roll
I januari 2014 publicerades en studie av 4171 barn som behandlats för cancer mellan 1942 och 1986 i Storbritannien och Frankrike. Syftet var att kartlägga den behandlingsinducerade risken, ffa pga av strålbehandling, för bensarkom efter anticancerbehandling. För att uppskatta stråldosen utvecklades för varje individ ett slags matematisk fantom. Medianuppföljningen var 26 år efter cancerdiagnos. 39 patienter (varav 33 hade erhålllit strålbehandling) utvecklade sarkom i 16 olika ben (majoriteten i huvud och bäcken). Osteosarkom (30 st) var den vanligaste histologin. Medianvärden för absorberad dos till benen var 0,48 Gy (0,00-179,83Gy). Incidensen för bensarkom var ca 45 gånger högre än förväntat i den generella populationen (95% CI 31,0-59,8). Risken för sekundära bensarkom ökade långsamt upp till en kumulativ absorberad stråldos (till skelettet) på 15 Gy (Hazard Ratio = HR 8,2)och därefter skedde en snabb ökning (HR för 30 Gy och mer 117,9). Författarna konkluderade att incidensen av sekundära bensarkom skulle kunna minskas genom att sänka stråldoserna.
Radiat Environ Biophys DOI 10.1007/s00411-013-0510-9
Viktigt med tydliga riktlinjer för skattning av stråldoser inför bedömning av hälsorisken efter kärnkraftsolyckor
Oron för de globala hälsoeffekterna efter kärnkraftsolyckorna i Tjernobyl och Fukushima visar tydligt behoven av att identifiera kort-och långsiktiga hälsoeffekter som skulle kunna bli följden av framtida olyckor. För detta krävs tillförlitliga och korrekta uppskattningar av stråldoserna för den drabbade befolkningen. I en artikel av André Bouville et al, föreslås en systematisk metod omfattande sju riktlinjer för att uppskatta stråldoser för utvärdering av hälsorisker till följd av en kärnkraftsolycka.
För att kunna göra en riskprognos och senare epidemiologiska studier ställer man sig två frågor:
– Direkt efter olyckan: vilka hälsoeffekter kan förväntas som konsekvens av olyckan?
– År efter olyckan: vilka var de faktiska hälsokonsekvenserna efter olyckan?
Författarna har utgått från de fyra stora kärnreaktorolyckor som inträffat under kärnkraftsproduktion (i Windscale 1957, Three Mile Island 1979, Tjernobyl 1986 och Fukushima 2011). Omständigheterna kring dessa olyckor har varit varierade, vilket de också kan förväntas vara i eventuella framtida olyckor. De riktlinjer som rekommenderas här är avsedda att underlätta att få tillförlitliga dosuppskattningar för en rad olika exponeringsförhållanden.
Fukushima – liten risk för sköldkörtelcancer enligt UNSCEAR
FN:s vetenskapliga strålningskommitté UNSCEAR publicerade 2 april sin senaste rapport: Levels and effects of radiation exposure due to the nuclear accident after the 2011 great east-Japan earthquake and tsunami. Enligt rapporten väntas stråldoserna efter Fukushima-olyckan inte leda till några påvisbara förändringar i framtida frekvenser av cancer, ärftliga sjukdomar eller medfödda missbildningar. En viktig orsak till detta är, enligt rapporten, de strålskyddsåtgärder som snabbt vidtogs av de japanska myndigheterna efter olyckan. Rapporten noterar dock att det finns en teoretisk möjlighet att risken för tyroideacancer skulle kunna öka bland de mest exponerade barnen, och drar slutsatsen att situationen måste bevakas noga och bedömas igen längre fram. Vi räknar med att om några veckor återkomma med en något utförligare kommentar till UNSCEARs rapport.
Kunskapscentrum för strålningsmedicin vid katastrofer (KcRN) 