År 1957 på hösten skedde två stora olyckor vid radionukleära anläggningar; en i Kyshtym i forna Sovjet och en i Windscale i Storbritannien. Omfattande kontaminering av den omgivande miljön följde. Bägge olyckorna inträffade således för snart 61 år sedan och i Journal of Radiological Protection publicerades nyligen dels en uppdaterad analys av konsekvenserna av Kyshtym-olyckan (Akleyev et al.), dels en kommentar/reflektion från chefredaktören (Wakeford) över bägge olyckorna.

Olyckan i Kyshtym skedde i Mayak nuclear complex i Södra Uralbergen i Ryssland den 29:e september 1957 genom överhettning av en tank för radioaktivt avfall. Detta ledde till en kemisk explosion med spridning av radioaktivt avfall (ca 74 PBq) och kontaminering med radioaktiva ämnen nordöst om anläggningen över ett 300 km långt och 50 km brett område (benämns ofta East Urals Radioactive Trace (EURT) för vilken den officiella gränsen utgörs av kontaminering med minst 2 Ci/km², d v s 74 GBq/km²). Olyckan har klassats som en INES 6. Tjugotvå bosättningar låg inom EURT och sammanlagt mer än 10 000 personer fick evakueras under de första 2 åren efter olyckan; 2280 personer inom de första 250 dagarna efter olyckan pga deposition av >4 Ci/km² av ⁹⁰Sr och höga nivåer av kontaminerad föda.

Initialt utgjordes risken framför allt av markstrålning från i huvudsak ¹⁴⁴Ce + ¹⁴⁴Pr och ⁹⁵Zr + ⁹⁵Nb (1154 personer som evakuerades inom 2v från tre närbelägna byar; husen destruerades) och därefter följde risk för intag av ⁹⁰Sr via födan. Dosgräns för ⁹⁰St sattes till 52 kBq/person men kvalitetskontrollen var svår och intaget via födan av radionukliden kom därför att överstiga tillåtna gränser för invånare i vissa bosättningar. För invånarna i de icke-evakuerade områdena vidtogs åtgärder såsom dekontaminering av jorden genom plogning, införande av stora gårdar, begränsning av mjölkproduktionen och förbud mot grönsaks- och spannmålsodling för att minska intag av radionuklider.

I artikeln beskrivs även dosrekonstruktion av såväl interna som externa doser för 21 427 enskilda individer. Dosackumulering beräknades endast för de första två åren efter olyckan. För att beräkna absorberad dos till organ och vävnader utifrån mängd av intag av andra nukleider än strontium användes biokinetiska modeller från ICRP Publication 67 och för motsvarande beräkning för ⁹⁰Sr användes en speciell ålders- och könsanpassad biokinetisk modell. Dos till magsäck användes för analys av solida cancrar som grupp. Dos till benmärg dominerades av ⁹⁰Sr (bensökande, >97%) medan dos till övriga organ var betydligt lägre och dominerades av ¹⁴⁴Ce (60-70%). Medeldoserna för kohorten var låg (28 mGy för magsäck, 78 mGy för benmärg) och noterade maxdoser för magsäck uppgick till 0,6 Gy och till 1,9 Gy för benmärg.

Hälsoundersökningar med klinisk undersökning, EKG och blodprover för individer i de närmast belägna bosättningarna utfördes inom de första veckorna efter explosionen. Inga fall med akut strålsjuka noterades, men på gruppnivå noterades en nedgång i leukocyter, neutrofiler och trombocyter hos de exponerade jämfört med de icke-exponerade. Uppföljande undersökningar av individer i samma bosättningar utfördes 1-2 år efter olyckan. Man kunde då man inte notera någon kvarstående skillnad vad gäller blodstatus (medelvärden för exponerade resp oexponerade), men det ökade antalet personer med höga leukocyt- och trombocyttal i den exponerade gruppen vittnade om en ”hematologisk återhämtningsfas” för dessa individer. Efter 28 års uppföljning efter olyckan kunde man inte notera någon hälsopåverkan på individer i bosättningar som utsatts för de högsta doserna. Man gjorde även subanalyser på barn (952 individer under 14 år; de flesta mellan 5 och 9 år) och noterade ökad förekomst av infektionssjukdomar hos de med högst exponering.

I en sådan här kohort är naturligtvis analys av cancerrisk av högt intresse. Vid den första analysen av cancermortalitet som undersökte de första 30 åren efter olyckan, kunde man inte notera en statistiskt säkerställd dosberoende risk för död i solida cancrar eller notera någon ökad risk för död i leukemi. Ytterligare en analys, utförd 50 år efter olyckan, när 37% av medlemmarna i kohorten hade avlidit (för 89% av dessa fanns dödscertifikat), klargjorde att de vanligaste dödsorsakerna utgjordes av kardiovaskulära sjukdomar (51%) och cancer (16%) (ffa lungcancer och gastrointestinal cancer). År 2011-12 utfördes individuella dosberäkningar och dos-riskberäkningar. Excess relative risk (ERR) för död i solida cancrar beräknades då till 0,057/100 mGy respektive 0,067/100 mGy för en 5- respektive 10-års latensperiod. Över denna 50-åriga uppföljningsperiod uppskattades att 26 fall av död i cancer (2,5%) kunde associeras med strålexponering. (Man har även tittat på cancerincidens i relation till dos i kohorten).

I den andra artikeln (Wakeford) beskrivs även Windscaleolyckan som skedde samma år i Storbritannien och vid vilken bl a ²¹⁰Po och ¹³¹I släpptes ut. Olyckan klassades som nivå 5 på INES-skalan och vi har tidigare vid två tillfällen rapporterat om COMARE-rapporten som bland annat rör denna olycka.

Vår kommentar:

Dessa två artiklar är båda mycket läsvärda. Akleyev et al ger en gedigen och grundlig bild av de medicinska konsekvenserna av Kyshtym-olyckan. Dosestimeringen som utförts på individnivå visar också på att de absorberade doserna (tack vare vidtagna åtgärder?) varit låga, endast 6% av kohorten fick doser >100mSv. Man kan dock se att det finns osäkerheter i exv diagnostisering av cancersjukdom samt dosestimeringen Författarna påpekar också själva att det finns osäkerheter i estimeringen av individuella doser, till exempel osäkerhet av sammansättningen av radionuklider, variation av deposition i olika byar samt individuella skillnader i intag, biokinetik etc. Kvaliteten på kontrollkohorter är alltid ett problem, inte minst i dåvarande Sovjetunionen med osäker och ofullständig hälsostatistik, men man torde åtminstone kunna vara säker på att Akleyev och medarbetare haft tillgång till den bästa statistik som stått till buds.

Wakeford påpekar sist i sin artikel att trots dessa olyckor som skedde i en tidig era av kärnindustrin har vi inte kunnat förhindra olyckor såsom Tjernobyl och Fukushima, och att det är av största vikt att lära av dessa sällanhändelser för att medvetandegöra vikten av säkerhet.