Månadsarkiv: april 2017

Dekontaminering viktigt för välmående efter olyckan i Fukushima

Publicerad den av

Olyckan i Fukushima Daiichi kärnkraftverk har orsakat ett flertal risker för befolkningen. Förutom risken för strålexponering, risker i samband med evakuering, risk för diabetes samt övervikt beskrivs också psykiska risker. Tidigare studier har visat att den mentala stressen vid risk för hög exponering för joniserande strålning kan, tillsammans med affektiva störningar, öka risken för en för tidig död (Pratt 2009, Mattison 2015) . Flera studier har rapporterat att välbefinnandet hos befolkning kring kärnkraftverket och i området kring Fukushima har minskat. I synnerhet observerades ett minskat subjektivt välbefinnande hos personer som var oroliga för strålningsförorenad mat och som inte litade på statliga institutioner. Boende med stark ångest för strålning har svårare att återvända till sin hemstad efter evakueringen.

I staden Marumori som ligger ca 50 km nordväst om Fukushima Daiichi kärnkraftverk, initierades efter olyckan sanering, mätningar av vita blodkroppar, man informerade om aktuella stråldoser samt genomförde ultraljudsundersökningar av sköldkörteln hos barn upp till 18 år. Dessutom genomfördes, inom ett år efter olyckan, fem samråd om strålning för ett fåtal upp till flera dussin personer samt tre föredrag. Staden har också till allmänheten tillhandahållit information om mätningar av luftburna stråldoser och radionuklidkoncentrationer i mat och dryck varje månad.

Murakami et al har i en studie skickat ut frågeformulär till 698 män och kvinnor i åldern 20-49 år, boende i Marumori. Formulären skickades ut i mars 2015, svarsfrekvens 31%, efter exklusion kvarstod 174 individer för evaluering. Författarnas hypotes var att ångest för strålning var associerad med individens välbefinnande och vilja att befinna sig i staden, men också att strålningsrelaterade motåtgärder skulle vara förknippade med förändring i strålningsångest. Som indikator för strålningsångest använde man en kombination av “aktuell ångest” (dvs. “hög” eller “låg” ångest när formuläret skickades ut 2015) jämfört med den förändring som skett från 2011 till 2015 (minskning, ingen förändring eller ökning av strålningsångest).

Bland faktorer som var viktiga för ”lycka” extraherades frågor rörande ”mänskliga relationer”, ”jobb- och familje-budget” samt ”hobbys och nöjen”. För synen på individens uppfattning om strålningsrisken extraherades två faktorer, en som handlar om bedömd letalitet och effekten på framtida generationer och den andra som gäller om strålningsrisken var vetenskapligt klarlagd. Sambandet mellan tillfredsställelse med livet, känsla av anknytning till staden samt strålningsångest har undersökts.

Det framkommer att tillfredsställelsen med livet var betydligt högre när det inte fanns någon arbetslös person inom hushållet (P≤0,01). Liknande signifikanta skillnader observerades för subjektiva känslor för hälsa och känsla av anknytning till staden (P≤0,001) samt “mänskliga relationer” och “hobbys och nöjen” (P≤0,01), dessa resultat redovisas i artikelns fig 2a,b (se länk).
Oberoende av aktuell hög respektive låg strålningsångest, var tillfredsställelse med livet hos individer vars ångest minskade, signifikant högre än för dem med ökad ångest efter olyckan (P ≤ 0,05). Inget samband kunde ses mellan ångestnivå och viljan att vistas i staden. I staden Marumori har man genomfört olika motåtgärder, se ovan. För att utvärdera förhållandet mellan förändring i strålningsångest och de genomförda motåtgärderna utfördes en analys där man justerade för var och en av faktorerna. Signifikant samband observerades mellan förändring i strålningsångest och dekontaminering (P ≤ 0,05).

Vår kommentar: Artikel är, trots den ganska låga svarsfrekvensen, ett viktigt bidrag till den uppföljning som pågår efter olyckan i Fukushima. Vi kan se återkommande rapporter angående vikten av öppen och tydlig kommunikation för ökad trygghet. I denna rapport ser vi också att dekontamination är viktigt för minskad strålningsångest, men även socioekonomiska effekter är av stor vikt. Vi noterar att strålningsångesten rapporterades vara minskad hos ett stort antal individer, men hos knappt hälften (45 %) av dem som besvarat enkäten fanns denna ångest kvar i oförändrad eller t o m ökad storlek 4 år efter olyckan.

 

Uppdaterade data på effektiva doser vid medicinska diagnostiska undersökningar

Publicerad den av

Vilar-Palop och medförfattare publicerade november 2016 en uppdaterad review av effektiva doser vid radiologiska undersökningar (bl a CT och fluoroskopi) för både barn och vuxna. Denna nya genomgång bygger på 27 artiklar och 5 web-referenser som publicerats sedan 2007 och man har tittat på 378 värden från de 20 vanligaste undersökningarna (bl a CT-thorax, -buk, -bål, -skalle, -rygg samt interventionell kardiologi (PTCA), slätröntgen och fluoroskopi). Man extraherade data och kategoriserade data med avseende på vilken viktning som studierna använde; ICRP 60 (74% av studierna) respektive ICRP 103 (26% av studierna). Vidare delades data in i olika ålderskategorier (<1 år, 1-5 år, 6-10 år, 11-15 år samt vuxna). Den effektiva medeldosen beräknades dels med ICRP 60 för alla åldersgrupper, dels med ICRP 103 för vuxna. Minimidosen, maxdosen, ”interquartile range” och standarddeviationen beräknades om det fanns mer än två värden för en undersökning och ICRP-viktning. Resultaten jämfördes med två tidigare publicerade artiklar.

För vuxna visade ICRP 103 lägre värden jämfört med beräkningar utförda med ICRP 60 för alla undersökningar undantaget mammografi. Några exempel som presenterades är CT-buk (ICRP 60: 8,1mSv (5.1-11,7) vs ICRP 103 6,8mSv (5,6-8)), CT-skalle (ICRP 60: 1,8mSv (1,4-2,6) vs ICRP 103 1,7mSv (0,9-2,6)) och PTCA (ICRP 60: 19,5mSv (7,4-48,6) vs ICRP 103 7,2mSv (NA)). För de olika barnkategorierna varierade doserna stort mellan dem. Effektiv dos vid pediatriska CT-undersökningar var dock ungefärligt jämförbara med CT-undersökningar för vuxna (undantag CT bål). Effektiv dos vid fluoroskopiundersökningar på barn var dock klart lägre än rapporterad effektiv dos hos vuxna; bariumlavemang 2,3 mSv hos barn vs 5,8mSv hos vuxna, intravenös urografi 0,5-1,0mSv hos barn vs 3,5 mSv hos vuxna.

Författarna diskuterar den bakomliggande orsaken till skillnaden i effektiv dos uppskattad med ICRP 60 och ICRP 103 och gör den bedömningen att minskningen i dos (i genomsnitt ca 30%) är betydligt större än vad som kan förklaras av den förändrade viktningen (ca 5%). De finner också att skillnaden inte heller är relaterad till ett antal andra studerade parametrar såsom ekonomiska resurser i olika länder där studierna genomfördes, år för publikation eller antalet patienter. Troligtvis finns en bakomliggande faktor: den som väljer att använda vikter enligt den nyare ICRP-rekommendationen har förmodligen också större kunskap om samtliga aspekter som rör beräkning av effektiv dos och optimering.

Vår bedömning: denna review ger en uppdaterad bild över effektiv dos vid medicinska radiologiska undersökningar och liksom författarna påpekar, har doserna för de enskilda undersökningarna över tid minskat. Samtidigt är det allt vanligare med radiologiska undersökningar (ffa CT) vid medicinska utredningar vilket sammantaget leder till en ökad kollektivdos. Review-artikeln visar tydligt vikten, vid en eventuell jämförelse mellan data och litteraturen, av att använda adekvat beräknat jämförelsematerial (ICPR 60 eller ICRP 103).

Strålexponering av CT och risk för leukemi och hjärntumörer – kan det finnas en ”confounding factor” i syndrom med känd ökad cancerrisk?

Publicerad den av

Tidigare inlägg på vår hemsida har flera gånger referat till studier som analyserat risk för strålinducerad cancer efter medicinska undersökningar hos barn. Meulepas et al  rapporterar nu resultat från en genomförd studie där man har försökt adressera frågan huruvida syndrom med känd ökad risk för cancer (Cancer Susceptibility Syndromes = CSS) kan ha påverkat tolkningen av genomförda studier över associationen mellan strålexponering från CT och riskökning för insjuknande i leukemi och hjärntumörer. Denna påverkan skulle kunna uppkomma av så kallad omvänd kausalitet vilket i så fall utgörs av om CSS (vilken är den bakomliggande orsaken till CT-undersökningen) i sig är associerad med ökad cancerrisk.

Meulepas et al identifierade 31 CSS som har känd ökad risk för leukemi och hjärntumörer. För dessa syndrom karaktäriserade man prevalensen i den allmänna befolkningen, styrkan på associationen mellan leukemi och/eller hjärntumör samt förväntad livslängd vid respektive CSS (det sistnämnda eftersom en mycket kort förväntad livslängd skulle innebära liten påverkan på utfallet eftersom antalet person-år från dessa individer då skulle vara begränsade). Därefter beräknades hur mycket respektive CSS kunde påverka den relativa risken (RR) för leukemi och hjärntumör. Dessa beräkningar utfördes under olika antaganden om associationen mellan CSS och olika antal (frekvens) av CT-undersökningar.

De vanligaste förekommande CSS i befolkningen utgörs av Down´s syndrom, fetalt alkoholsyndrom, Noonan syndrome, cystisk fibros och neurofibromatos typ 1 (39-160/100 000). Den högsta risken för leukemi och hjärntumörer ses med Down´s syndrom, Li-Fraumeni syndrome, neurofibromatos typ 1, tuberos sclerosis complex och von Hippel-Lindaus sjukdom. Barnmortalitet i dessa sjukdomar är generellt sett låg.

Författarna går därefter igenom en rad olika syndrom och deras möjliga maximala påverkan på RR. Ett exempel utgörs av Downs syndrom vid vilket man uppskattar att obeaktad ”confounding” maximalt kan påverka RR för leukemi omkring 2,2 gånger. Vid Down´s syndrom är det samtidigt av stor vikt att ta hänsyn till antalet extra CT-undersökningar som görs på dessa patienter och för att belysa denna fråga anlitade författarna en expertpanel som bedömde att extra CT-undersökningar företrädesvis utfördes på indikationen lungproblem; 20-36% av patienter med Down lider av lungproblem och av dessa uppskattas 30-70% ha genomgått en CT sedan 1990. Ytterligare ett syndrom som diskuterades specifikt var tuberos sclerosis complex (prevalens 8/100 000) – en sjukdom som karaktäriseras av tumörer i många organ inklusive hjärna. Motsvarande maximala påverkan på RR för hjärntumör uppskattades här till 1,4 och vid von Hippel-Lindaus sjukdom var den maximala påverkan 1,2 gånger. Sammantaget gör författarna bedömningen att CSS som är predisponerade för såväl leukemi som hjärntumörer inte utgör någon ”confounding factor” av betydelse i tolkningen av association mellan pediatriska CT-undersökningar och ökad risk för hjärntumörer eller leukemi eftersom de är för ovanliga och/eller har för svag association med sjukdomen ifråga.

 

Vår bedömning:

Denna studie lyfter en viktig fråga när det gäller tillförlitligheten i resultaten av tidigare studiers riskestimering av strålinducerad (från barn CT) cancersjukdom. Sammantaget styrks dock antagandet att resultaten från dessa studier är tillförlitliga trots avsaknad av korrigering för CSS som eventuell confounding factor. Det är dock viktigt att liksom författarna gör, påpeka att dessa slutsatser bygger på antaganden om användningen av CT på patienter med CSS och att robusta empiriska data behövs.