Aktuella händelser, inklusive kärnkraftshaveriet i Fukushima Daiichi i Japan 2011, har lett till ifrågasättande av rådande principer för evakuering av personal och befolkning i samband med kärnkraftsolyckor. Hammond & Bier påpekar i Reliability Engineering and System Safety135 (2015) 9–14 (http://dx.doi.org/10.1016/j.ress.2014.10.016) att dessa principer varit väsentligen oförändrade sedan 1980-talet, men att nya teknologier och erfarenheter motiverar introduktion av nya strategier, inklusive vad som benämns som adaptive protective action zones (APAZs). Dessa använder site- och händelsespecifika data för att mer dynamiskt än tidigare formulera gränser för lämpliga evakueringsområden och samtidigt väga in storleken och sammansättningen av evakuerad populationsgrupp. Författarna noterar att befolkningen inom 16 km från vardera av USAs 65 reaktoranläggningar ökat med 62% under de senaste 30 åren, till nu ca 65.000 personer kring varje site. Artikeln beskriver framtagande av flera olika ”candidate APAZ”, vilka jämfördes med tidigare evakueringsstrategier definierade av landets Nuclear Regulatory Commission (NRC). Flera av dessa APAZ bedömdes kunna reducera den radiologiska exponeringen eller storleken på evakuerad population, eller bådadera, jämfört med tidigare handläggning. Tillämpning av APAZ bedömdes särskilt gynnsam vid olyckor med stora radioaktiva plymer och för siter med stor kringliggande befolkningspopulation.

Artikeln påminner om att liknande arbete fn också utförs i Sverige av SSM, vilket nyligen resulterat i en första publikation om Beredskapszoner vid kärntekniska anläggningar: http://www.stralsakerhetsmyndigheten.se/Global/Publikationer/Rapport/Stralskydd/2014/SSM-Rapport-2014-36.pdf