Under senare år har hypofraktionering som ges i form av ett fåtal (vanligast 3-5) höga fraktionsdoser (vanligast 10-15Gy) ofta använts vid behandling av medicinskt inoperabel icke-småcellig lungcancer (NSCLC). Den kliniska framgången har varit stor; hög grad av lokal kontroll av den strålbehandlade tumören och få biverkningar.

Man har dock ifrågasatt om den klassiska radiobiologiska modell (Linear-Quadratic-modellen) som används för att uppskatta den biologiska effekten av strålbehandling gäller för dessa höga doser. LQ-modellen, vars cellöverlevnadskurva kontinuerligt böjer av nedåt (visande på celldöd) skulle kunna överskatta den kvadratiska komponenten i den celldödande effekten. I en review från 2014 diskuterar författarna underliggande mekanismer vid olika stora fraktionsdoser med fokus på underliggande biologiska skillnader vid höga fraktionsdoser i jämförelse med konventionellt fraktionerad behandling.

Några skillnader som författarna påpekar och tar upp till diskussion utgörs av tumörens mikromiljö, celldöd i bestrålad och i icke-bestrålad tumörvävnad , immunologiskt svar av strålbehandling samt möjligheten att extrapolera data från studier av cellinjer och djurmodeller till människa. En intressant del av artikeln beskriver celldöd i icke-bestrålade tumörer till följd av strålbehandling av tumörer på ett annat ställe i kroppen/modellen, vilket skulle kunna vara en delförklaring till de framgångsrika resultaten med höga stråldoser. Inom detta område tar man upp bystandereffekten (celldöd i andra celler än de som träffats av strålningen), immunologiska effekter i den strålbehandlade tumören som leder till död av cancerceller och kärlskada, abscopaleffekten (inhiberande effekt på tumörer utanför strålfältet) samt effekter på blodkärl. Sammanfattningen är mycket intressant, fokuserar på underliggande faktorer och ger möjlighet till fördjupning via rekommendationer om ytterligare läsning och källförteckning.