Få av våra läsare torde komma i direkt kontakt med strålskyddsproblem för astronauter, men den internationella strålskyddskommissionens Publication 123 kan ändå utgöra en fantasieggande exotisk läsning (och den annars extremt korrekta tidskriften Annals of the ICRP tillåter sig här att i redaktörsrutan hänvisa till Star
Trek). Vanliga doser till astronauter som gör ett ”normalt” besök på en
rymdstation rör sig om 50 – 100 mSv. När det blir fråga om att färdas till
Mars, eller annat mål i yttre rymden, kommer det att handla om doser på flera
Gy (alltså, ungefär, flera tusen mSv) – således fullt i klass med allvarliga
strålningsolyckor som kräver medicinsk specialistövervakning.
Månadsarkiv: oktober 2013
Ny ICRP-rapport om patientskydd i pediatrisk diagnostik och interventionell radiologi
Den internationella strålskyddskommissionens Publication 121 påpekar att barn dels är känsligare för strålning än vuxna och dels har längre förväntad livslängd, medan utrustningar och inställningar ofta är avpassade för vuxna. Stråldoserna särskilt vid interventionell radiologi kan bli relativt höga och det förekommer rentav missöden där patienten drabbas av ”deterministiska” (vanligen akuta) vävnadsskador. Rapporten ger en rad handfasta konkreta råd om strålskydd avpassade till specifika undersökningar.
Miljöskydds- och särskilt strålskyddsetik, Budweis 15-19 juni 2014
Det andra internationella symposiet om ”Ethics of Environmental Health”, ISEEH 2014, anordnas gemensamt med EU-projektet ”OPERRA Workshop on Ethics of Radiation Protection”. Mer information, se http://www.iseeh2014.org/
Fortsatt uppföljning av estniska Tjernobyl-”uppstädare”
De personer som efter Tjernobylolyckan kallades in för att röja och dekontaminera (tidigare kallade ”liquidators”) utsattes för ganska höga stråldoser. Bland annat ingick en estnisk grupp, visserligen rätt liten (4810 personer studeras) men cancerregister och liknande är goda och det allmänna hälsoläget i Estland är gott och har inte försämrats på det sätt som skedde i Ryssland efter Sovjetunionens upplösning. I en uppföljning av kohorten 26 år efter olyckan har man fortfarande inte kunnat belägga några hälsoeffekter som kan kopplas till strålning: standardiserad incidenskvot för cancer 1,06 (c.i. 0,93-1,2 med 232 fall), standardiserad mortalitetskvot för alla dödsorsaker 1,02 (0,96-1,08 med 1018 dödsfall). Gruppen har dock haft och har fortfarande en signifikant förhöjd suicidrisk.
Fortfarande inga påvisade ärftliga skador bland barn till atombombsöverlevare
Av statistiska skäl har man aldrig kunnat påvisa ärftliga skador till följd av bestrålning av människor. DNA-skador i bomböverlevarnas kroppsceller uppträder dock med väntad frekvens, och på försöksdjur där det går att göra kontrollerade korsningar kunde man redan 1927 bevisa att strålning orsakar genetisk skada. Ingen seriös bedömare ifrågasätter att människor också får ärftliga skador, men bedömningar av riskens storlek måste till stor del vila på extrapolering från djurförsök.
En viktig och hittills föga studerad komponent i denna risk är de multifaktoriella sjukdomarna som betingas av många samverkande gener och miljöfaktorer. RERF, den gemensamma japansk-amerikanska stiftelsen för studier av atombombsöverlevare, har nu redovisat en studie av sådana sjukdomar (diverse hjärt-kärlsjukdomar, diabetes mellitus samt stroke) bland 11 951 barn till överlevare. Man hittade inte heller i denna studie någon signifikant överfrekvens av genetiska skador, vilket stämmer med vad man rent statistiskt väntade sig, men påpekar att studiegruppens genomsnittsålder ännu är låg (ca 49 år) i förhållande till de studerade sjukdomarna och att man avser fortsätta följa gruppen under lång tid.
Kunskapscentrum för strålningsmedicin vid katastrofer (KcRN) 