Den förhärskande åsikten rörande kärnkraftolyckan i Three Mile Island-verket (Harrisburg, Pennsylvania) 1979 är att denna inte orsakade några hälsoeffekter i befolkningen runt anläggningen. Detta berodde, enligt expertisen, på att utsläppen från TMI-2 begränsade sig till ädelgaser samt en liten andel jod, och resulterande stråldoser blott rörde sig om i genomsnitt mindre än 0,1 mSv och maximalt 1 mSv. Olyckan var kärntekniskt signifikant eftersom det blev en härdsmälta, men ur ren strålskyddssynpunkt begränsade den sig alltså till en arbetsplatsolycka (och även där med låga stråldoser och inga påvisade hälsoeffekter). Som ofta i sådana här sammanhang har det ändå förts fram misstankar om strålningseffekter i befolkningen, dels anknutet till anekdotiska observationer av olika sjukdomar, dels i epidemiologiska studier där man ansett sig ha funnit kluster av cancer. Dock har inga av dessa studier kunnat relateras till några observerade stråldoser.

Norman Aamodt (en pensionerad privatforskare och f d farmare) har i tidskriften Medical Hypotheses hävdat att det i olyckans inledande skede även förekom avsevärda utsläpp av Sr-89 i form av metallpartiklar, och att intag av sådana partiklar kunnat orsaka kroniska stråldoser i storleksordningen 500 mSv. Han menar att detta lett till en allmän överdödlighet på 170 000 fall i nordöstra USA till följd av radiogen immunosuppression samt en överincidens av cancer (”50% mer än väntat”) i Pennsylvania.

Artikeln genererade snabbt ett svar av Alfred Körblein, känd dels som inbiten kärnkraftsmotståndare och dels som omutligt saklig forskare. Han konstaterar att det inte är någon nämnvärt förhöjd cancermortalitet i Pennsylvania jämfört med USA i stort, och avfärdar därför Aamodts hela resonemang.

Vår kommentar: Detta meningsutbyte väcker en del tankar om granskning av nya och uppseendeväckande resultat. När sådana publiceras i ”fel” tidskrift (som i detta fall, där en strålningsvetenskaplig tidskrift hade varit det naturliga valet) bör man dra öronen åt sig. Det kan finnas legitima skäl, t ex tidskriften i fråga kan ligga närmare författarens huvudkompetens – eller, det måste erkännas, det kan vara svårt att få gehör för revolutionerande resultat i ”rätt” facktidskrift. Men det kan också vara så att en artikel refuserats i de ”rätta” fora för att den faktiskt inte håller måttet. En författare kan t o m avsiktligt välja ”fel” tidskrift för att kringgå saklig granskning. I vilket fall bör man vara extra vaksam eftersom redaktionen på ”fel” tidskrift sannolikt har svårare att välja passande reviewers för manusgranskning.

Den första fråga man ställer sig är kanske, ter sig resultaten rimliga? I Aamodts fall verkar det osannolikt att en så stor effekt som 170 000 extra dödsfall skulle ha passerat obemärkt i de dussintals stora epidemiologiska studier som genomförts efter TMI. För cancerincidens för Aamodt ett invecklat resonemang om fluktuerande frekvenser och menar att förekommande ”för låga” frekvenser måste bero på att radiogen immunosuppression lett till förtida död i andra sjukdomar bland personer som annars skulle dött i cancer; Occams rakkniv talar väl snarare för att omväxlande låga och höga frekvenser utgör slumpvariationer. Den påstådda orsaken, betastrålande partiklar, förefaller osannolik (det fanns partikelfilter) men inte totalt omöjlig (det gjordes ofiltrerade utsläpp och betamätningar saknas respektive är opublicerade).

Man kanske också frågar sig om författaren har någon intressekonflikt. Aamodt har inte själv kommenterat den frågan men minnesgoda läsare vet att hans hustru och han redan på 1980-talet bedrivit s k barfotaepidemiologi i syfte att visa på ett påstått canceröverskott efter TMI, och att detta avfärdats av andra forskare och myndigheter.

Till sist: Som ett experiment öppnar vi denna gång också för kommentarer från våra läsare. Vi mottar gärna synpunkter både på möjligheten att kommentera rent generellt, och på notisen ovan!