Det är sedan länge väl känt att joniserande strålning utgör ett potent carcinogen som kan orsaka tumörutveckling inom ett flertal olika organsystem, sannolikt främst via inducering av DNA-skador.  Cancerrisken styrs tydligt av ett dos-respons-förhållande.  Hos den enskilde cancerpatienten är det dock oftast svårt, eller omöjligt, att med säkerhet avgöra huruvida dennes malignitet är utlöst av skador genererade av joniserande strålning eller av andra carcinogener. Visserligen finns ibland misstänkta kopplingar mellan strålexponering och cancerutveckling i vissa patienters sjukhistoria, men mer distinkta cellulära eller molekylära ”signaturer” som kan påvisa och bekräfta sådana samband har länge saknats och efterlysts.

I en viktig artikel i Nature Communications lyfter Behjati och medarbetare fram nya data som kan bidra till ett genombrott inom detta område; ”Mutational signatures of ionizing radiation in second malignancies”. http://www.nature.com/articles/ncomms12605 De studerade cancerceller från 12 patienter med 4 olika cancertyper, vilka alla bedömdes vara strålningsutlösta (främst olika sarkom), och jämförde sedan med fynd i friska celler från respektive patient samt med fynd i cancerceller från 319 andra, icke-strålinducerad tumörer (främst bröstcancer). Man använde sig bl a av modern whole-genome-sequencing-teknik och avancerad bioinformatik.

Man fann bl a att cancerceller från de sannolikt strålningsinducerade tumörerna uppvisade betydligt fler deletioner i storleksområdet 1-100 baspar (median >200 st fler än i cancerceller från icke-strålningsinducerade tumörer), att dessa deletioner skilde sig åt kvalitativt mellan grupperna samt att de strålningsinducerade tumörerna uppvisade en tydlig ökning av antalet balanserade inversioner, en ovanlig typ av inducerad genomisk rearrangering.  Såväl små deletioner som balanserade inversioner kan vara förenade med ”driver mutations” som aktivt bidrar till onkogenesen.

Vår kommentar: Det har länge funnits en mycket stark önskan att tydligare kunna koppla orsak med verkan när det gäller exposition för joniserande strålning och cancer, inte minst att hos den enskilde patienten kunna med hög sannolikhet ange vad som utlöst dennes malignitet. Mer distinkta gen-signaturer som ”öronmärker” förändringar mer specifikt utlösta av strålning, i jämförelse med andra agens, kan vara en väg att gå. Med moderna molekylärgenenetiska metoder, inklusive ”high-throughput-teknologi” med utvecklad bioinformatik/biostatistik, börjar vi sannolikt närma oss dessa mål.