Strålterapi och komplikationer från hjärtats klaffar – en aktuell översikt

Strålning mot bröstkorgen utgör en viktig kurativ behandlingsmodalitet vid ett flertal cancerformer, såsom Hodgkins lymfom och bröstcancer. Priset för en på detta sätt botad primärtumör är dock viss risk för strålningsinducerade skador på hjärtats klaffar. Som regel blir sådana skador ej kliniskt märkbara förrän efter en latensperiod på ca 10-20 år och manifesteras då vanligen som kalkinlagring eller fibros i klaffarna, ledande till dålig funktion. Risken är relaterad till mottagen stråldos, tidsintervall från exponering samt användning av samtidig kemoterapi. Skadorna kan i sig motivera hjärtkirurgi, vilken då ofta kompliceras av andra strålningsutlösta mediastinala vävnadsförändringar, såsom lungfibros och perikardiell konstriktion.

En välskriven översiktsartikel inom området, författad av Gujral och medarbetare vid St Bartholomews sjukhus i London, publicerades nyligen i tidskriften Heart (http://heart.bmj.com/content/102/4/269.abstract). Författarna listar en rad genomförda långtidsuppföljningar och sammanfattar även aktuellt kunnande kring såväl patofysiologiska mekanismer som uppdaterad diagnostik. Vad gäller prevalens av kliniskt betydelsefulla klaffskador anses data vara osäkra, men nivåer kring 0,5-4% inom ca 20 år från strålexponering anges som sannolika. Författarna diskuterar även hur nya tekniker inom modern radioterapi, såsom intensity modulated radiotherapy (IMRT) och protonterapi, kan reducera strålexponeringen, och därmed minska de långsiktiga  komplikationsriskerna, utan att den primära behandlingseffekten försämras.