I en intressant, kommenterande artikel i Leukemia Research (Leuk Res. 2014 Oct;38(10):1162-4) resonerar Gale et al om tänkbara förklaringar till varför behandling med cytostatika, inkl DNA-skadande farmaka, medför en tydligt ökad risk för sekundära akuta myeloiska leukemier (och MDS), men ej för kronisk myeloisk leukemi (KML), medan exposition för (glesjoniserande, låg-LET) joniserande strålning synes ge likartade risker för alla dessa tre benmärgssjukdomar. Skillnaden i risk efter administrering av DNA-skadande agens uppges vara 100 till 1000-faldig. Författarnas hypotes är att kemoterapi (i synnerhet alkylerare) inducerar mer komplexa, men till nästa cellgeneration mindre stabilt överförbara mutationer (samt att en större andel av cellerna dör), medan joniserande strålning är mer förknippad med skador som är mer stabilt överförbara till dotterceller – t ex balanserade, reciproka translokationer (såsom t(9;22) vid KML och t(8;21) eller t(15;17) vid AML). Åberopade strålningsdata baseras både på lärdomar från uppföljning av Hiroshima-Nagasaki-kohorterna, efter atombomberna 1945 och på bestrålade cancerpatienter. Den relativa risken (RR) för både AML och KML efter 1 Gy exponering uppgavs vara ca 2,0 för båda sjukdomarna i de japanska kohorterna, och likartad efter strålbehandling av uteruscancer. För bröstcancerpatienter som givits radioterapi rapporterades också en RR på ca 2,0 för AML, men RR ökade till ca 10 om de istället behandlats med DNA-skadande farmaka, och till ca 17 om de givits kombinationsterapi radio-kemo (någon liknande riskökning sammanhängande med kemoterapi är ej känd för KML). Författarna spekulerar kring, och varnar för, att kombinationsbehandling radio-kemo påverkar målceller på distinkt olika sätt och därför riskerar medföra allvarligt förstärkt toxicitet.
Månadsarkiv: september 2015
Vikten av korrekta riskberäkningar
Många av våra följare torde känna till den internationella strålskyddskommissionens (ICRPs) tumregel att en kollektiv effektiv stråldos på 1000 mSv motsvarar 5% ”förfång” (detriment, en viktad summa av cancermortalitet, cancermorbiditet och genetisk morbiditet). Vi är vana vid att använda denna tumregel för prospektiv planering av skydd mot strålning. Som ICRP påpekar bör man däremot inte använda denna enkla tumregel för retrospektiva riskberäkningar för enskilda personer som utsatts för strålning – där bör man i stället ta hänsyn till all känd information.
En matematiskt elegant studie i J Radiol Prot 34 (2014) 825-841 av strålningsrisken för patienter som genomgått ett flertal datortomografier (CT) belyser detta. Det är inte ovanligt att samma patient undersöks med CT många gånger i livet. Att då bara summera effektiva doser från de olika undersökningarna och multiplicera med ICRPs riskfaktor för skyddsplanering tenderar att underskatta den faktiska risken. En påtagligt högre beräknad risk blir följden av mer sofistikerade beräkningar där man beaktat den berörda patientgruppens överlevnadsfunktion, alltså dödsfall vid olika tidpunkter, patienternas kön samt organdoser vid varje undersökning och ålder. Som författarna själva framhåller utgör det ännu ett argument för att noga pröva det kliniska berättigandet av varje CT-undersökning för att undvika onödig bestrålning.
Kunskapscentrum för strålningsmedicin vid katastrofer (KcRN) 