Månadsarkiv: april 2015

Mätning av strålexponering hos anhöriga till patienter behandlade med radiojod

Publicerad den av

Sköldkörtelcancer har en årlig incidens på ca 4-5/100 000 invånare i Sverige, förekommer i alla åldrar och 2/3 av de drabbade är kvinnor. Prognosen vid differentierad sköldkörtelcancer (DTC), som är den vanligaste formen, är mycket god. Primärbehandling är ablation och denna kan bestå av enbart kirurgisk behandling eller också en kombination av kirurgi och radiojodbehandling. 131I är främst en betastrålare med en räckvidd på ca 0.5 mm, vilket gör den lämplig för terapi när den tagits upp i målorganet. Vid sönderfallet utsänds även fotoner (gammastrålning), vilket utnyttjas vid bildtagning och upptagsmätning och bidrar till cirka 10% av stråldosen till sköldkörteln. Fysikalisk halveringstid är 8 dygn.

International Atomic Energy Agency (IAEA) har givit ut ett dokument (K9010241) och en Safety Report No. 63 (IAEA 2009b). I dessa dokument rekommenderas att bedömningen om patienten efter behandling med 131I, bör vistas på sjukhuset 2-3 dygn alternativt kan skrivas ut direkt för fortsatt isolering i hemmet, måste grundas på varje enskild patients status. I tidigare studier har det beskrivits att dos-värdena är direkt relaterade till specifik livsstil och socioekonomi. Patienter med en känslig medicinsk situation, de som lever tillsammans med små barn eller de som inte har tillräckligt med utrymme i hemmet för isolering, bör sjukhusvårdas medan övriga direkt skulle kunna skrivas ut till hemmet.

I en studie av Ramirez-Garzon et al, utvärderas den radiologiska risk som närstående utsätts för av patienter som behandlats för differentierad sköldkörtelcancer med 131I. Internationellt finns ingen standardiserad reglering vad gäller patientens tid på sjukhuset. Närstående delades in i två grupper beroende på om patienten vårdades på sjukhuset (n=20) eller skrevs ut i direkt anslutning till behandling med 131I (n=20). Därefter även indelade i kategori A-C, beroende på hemförhållanden och transportmöjligheter (från minst till störst adekvat risk för exponering). Studien visar att 90 resp 70% av närstående i gruppen sjukhusvårdade resp hemskrivna patienter exponerades för effektiva doser lägre än 1 mSv. Dessutom noterades att 90% av vårdgivare fått mindre än 2 mSv och 100% mindre än 5 mSv, vilket är den rekommenderade gränsen för vårdgivare som föreslagits av ICRP 103 (ICRP 2007). Resultatet av detta arbete har visat att ett korrekt genomförande av strålskyddsinstruktioner för anhöriga och patienter avsevärt kan minska risken för omgivande individer. Man betonar också betydelsen av patientens speciella hemförhållanden och möjlighet till transport från sjukhuset som viktiga faktorer relaterade till den dos vårdgivaren exponerats för. Arbetet stödjer rekommendationen att genomföra ”patientspecifika kriterier för utskrivning från slutenvård” i enlighet med ICRP 94 (2004), IAEA Safety Report No. 63, och IAEA dokument K9010241, för patienter som behandlas med 131I.

Två lärorika incidenter

Publicerad den av

Enligt en forskningsrapport arbetade en finsk laboratris med att framställa I-131-kapslar för behandling av sköldkörtelcarcinom. Laboratrisen använde dubbla skyddshandskar och observerade vid handskbyte att den inre, men inte den yttre, handsken var skadad. Kontamination påvisades först efter 3-4 timmar genom rutinmätning då hon lämnade kontrollerat område. På högra handen fanns en avsevärd aktivitet (12 MBq). Man försökte omedelbart dekontaminera huden, men gav henne inte någon stabil jod. Följande dag kvarstod mycket av hudkontaminationen och I-131 fanns då även i sköldkörteln, vilket visar att jod kan absorberas genom huden. Huddosen har uppskattats till 33 Gy, dock med rätt stor osäkerhet, över ca 10 cm2 och sköldkörteldosen till 430 mGy. 11 dagar efter händelsen var huden torr och fjällande, men trots den höga huddosen kunde inga bestående men påvisas 3 månader efter händelsen. En viss liten ökning av frekvensen kromosomaberrationer i lymfocyter har dock påvisats 15 dagar efter händelsen.

En brittisk incidentrapport gäller sluten röntgenradiografering, alltså materialprovning vid en provningsanläggning där provbiten placeras i ett strålskärmat rum eller skåp för analys. Bristande kommunikation gjorde att en person testade en portabel strålningsvarnare, med analysutrustningens ordinarie varningar avstängda, samtidigt som en annan person lade in material i skåpet för undersökning. Den senare personen satte därvid ett finger direkt i strålgången, men observerade efter ca 2 sekunder en varningslampa som visade att bestrålning pågick. Fingerdosen blev 23 Sv och har lett till en bestående hudskada. Incidenten kunde ha slutat betydligt värre om någon annan kroppsdel hade hamnat i strålgången.

Vår bedömning är att båda incidenterna visar på slarv och bristande rutiner. I det första fallet borde mätning av eventuell kontamination ha gjorts så snart den spruckna handsken upptäcktes, och när kontamination påvisades borde laboratrisen ha tagit en jodtablett för att hindra sköldkörtelupptag av radioaktiv jod. I det andra fallet borde den som stängde av det ordinarie varningssystemet ha informerat noga om detta och sett till att ett alternativt varningssystem var i gång. Det är vidare intressant att notera den stora skillnaden i graden av skada, särskilt som dosen kan ha varit lägre för personen med den svårare hudskadan. Vi noterar dock att dosraten var väsentligt högre vid radiograferingsincidenten, vilket eventuellt kan ha betydelse.

Risk of secondary cancers from modern radiotherapy techniques

Publicerad den av

I en debattartikel framförde nyligen R A Popple att intensitetsmodulerad strålbehandling snart kommer att ersättas av volumetriska rotationstekniker, medan P A Balter argumenterade emot och hävdade att volumetriska tekniker medför olika nackdelar. Eftersom valet av behandlingsmetod kan tänkas ha betydelse för risken att inducera ny cancer i vävnader utanför den tumör som behandlas har vi bett våra kolleger Iuliana Toma-Dasu och Irena Gudowska (båda vid Medicinsk strålningsfysik, Sth univ, samt associerade till Onkologi/patologi, Karolinska Inst) om synpunkter och de har bidragit med följande gästinlägg:

Progress in cancer detection and treatment has led to an improvement in the life expectancy for many cancer patients and has consequently raised the interest in the long-term effects of radiation therapy and especially the risk for secondary cancers. Results have become available from large cohorts of patients treated with conventional radiotherapy and have shown that radiation therapy is associated with a small increase in the risk for secondary cancers in the long-term survivors. This small risk is usually regarded as the inevitable evil associated with radiation therapy, since secondary cancers appear only if radiation therapy has been successful in removing the primary tumour for which often no alternative treatments exists or if they do they have other associated risks.

The introduction of modern treatment techniques like intensity-modulated radiation therapy (IMRT), volumetric modulated arc therapy (VMAT) or tomotherapy that employ modulation of the beam fluence in order to improve the dose uniformity in the target and the sparing of the surrounding normal tissues has raised further concerns with respect to their impact on the risk for cancer induction. These irradiation techniques have in common that they spread the entrance dose over a larger volume of normal tissues to conform the volume of highly irradiated tissue to the intended target. They also employ longer irradiation times, which could increase the exposure of tissues to leakage and scattered radiation. In addition, the modern irradiation techniques, employing higher precision of dose delivery, are often going hand in hand with image-guided radiation therapy (IGRT) making use of repeated imaging sessions in order to ensure the accurate positioning of the patient, thus increasing the radiation burden.

However, due to the long latency of carcinogenesis, epidemiological studies investigating results from patients treated with these techniques are not yet available as the results would require several decades to mature. Nevertheless, the impact of these techniques has been explored in theoretical studies which have shown that although dependent on the theoretical risk model used, the redistribution of the dose in normal tissues associated with the risk for secondary cancer, leads to differences in the total risk which are very small in comparison to the low levels from conventional radiotherapy.

Further reading:

8th Dresden Symposium ”HAZARDS-DETECTION AND MANAGEMENT”, 2015-08-31–04-09

Publicerad den av

The 8th Dresden Symposium shall provide an international platform where experiences on  detection methods for natural and man-made hazards and on hazard management including prediction, prevention and disaster handling will be presented to demonstrate the strengths and weaknesses as well as future challenges of used methods and techniques.

Bland medarrangörerna finns IAEA och i organisationskommittén ingår IRPAs ordförande, Dr Renate Czarwinski från Bundesamt für Strahlenschutz.

Mer info, se www.hdm-conference.et.tu-dresden.de