I november 2013 presenterades ”Lipid-based radiation Countermeasures: Can a Lipid Save Mankind?”vid en kongress angående “Bioactive Lipids in Cancer, Inflammation and Related Diseases” (http//:bioactivelipidsconf.wayne.edu/plenary.php) . Forskargruppen hade undersökt huruvida LPA (lysophosphacidic  acid) och OTP (octadecenyl thiophosphate; en metabolt stabil substans som liknar LPA) verkade skyddande för akut strålskada på kryptceller i magtarmkanalen på möss efter stråldoser mellan 6-12Gy (gammastrålning). Mössen var vild-typ, LPA1-receptor knock-out möss (LPA1 KO) eller LPA2-receptor knock-out möss (LPA2 KO). Den övergripande effekten av aktivering av LPA2-receptorn är försvagning av apoptotisk signalering. Man såg att de båda substanserna verkade skyddande på vild-typ möss samt LPA1 KO möss, men däremot inte på LPA2-receptor KO möss.

En annan studie har tittat på DIM (3,3´-diindolylmethane) med avseende på att förhindra strålskador efter upp till 13Gy helkroppsbestrålning hos möss. DIM bildas när indole-3-carbinol (I3C), som förekommer naturligt i vissa grönsaker exv broccoli, kål och blomkål, hydrolyseras i magsäcken. Forskargruppen testade effekterna av DIM genom att ge upprepade injektioner av DIM till helkroppsbestrålade möss. Gruppen av möss som hade fått DIM hade en högre  andel som  levde vid 30 dagar jämfört med gruppen av möss som inte fick DIM. (www.pnas.org/cgi/doi/10.1073/pnas.1308206110)

I en tredje studie; en randomiserad dubbelblind, placebo-kontrollerad klinisk studie av 30 bröstcancerpatienter undersökte man ämnet curcumin i syfte att reducera graden av stråldermatit i samband med bröstbehandling. Curcumin är en antioxidant samt ett antiinflammatoricum som använts vid behandling av hudåkommor  såsom scabb, acne, sårläkning mm. Curcumin har även visats reducera strålinducerad hudskada hos möss. I den nu genomförda studien påvisades att curcumin reducerade RDS (Radiation Dermatitis Severety) samt att färre patienter hade biverkan i form av vätskande deskvamation (=vätskande sår). Ingen signifikant skillnad kunde dock ses mellan armarna avseende rodnad, smärta eller symtom.

Radiation Research 180, 34-43. DOI: 10.1667/RR3255.1

Vi har även tidigare rapporterat flera gånger (https://sremc-kcrn.org/2012/11/15/sesamol-ytterligare-ett-tankbart-skyddsamne/) om radioprotektiva ämnen och konstaterat att de kan tänkas ha användning i samband med vissa strålbehandlingar av cancerpatienter, och möjligen vid strålningsolyckor för enstaka personer som fått höga doser. Däremot saknar de genomgående relevans i allmänna strålskyddssammanhang, alltså i anslutning till ”normala” stråldoser. Under det kalla kriget diskuterades det också huruvida radioprotektorer skulle kunna ha militär användning för att skydda trupper som kanske utsattes för strålning från taktiska kärnvapen; detta förefaller ha avförts från agendan. En invändning mot radioprotektorer har varit att de i allmänhet måste sättas in före, eller åtminstone omedelbart efter, bestrålningen för att ha effekt. DIM (och kanske även LPA/OTP) tycks ha viss skyddande effekt något längre efter bestrålningen och det har framförts att DIM därmed skulle kunna visa sig ha en bredare användning i samband med strålningsolyckor. Det är dock än så länge oklart hur väl dessa ämnen skulle fungera på människor, och hur lång tid efter en bestrålning de skulle kunna ha en positiv verkan.